Sagan om 'Ge' och 'TA'.
När Gud skapade, byggdes olika språk. Det första språk vi hade, var av logik. Ja, alla språk är uppbyggda så, med logik som grund, och det oavsett vi talar om matematik, grammatik, eller musik. Detta förstods av de människor av judisk börd, som använde hebreiska språket att beskriva delar av den verklighet vi omges av, välkomnar och söker förklara. Och, om man väljer att titta närmare på det svenska språket (eller det engelska och det oavsett USA eller GB), så finner man (naturligtvis) samma sak.
Så, en liten saga, om 'G' och 'e'...
Det var en gång ett litet 'e'...
Och e förstod att det lilla ville bli stort. Tänk nu efter, var Du och just Du börjar skriva just Ditt 'e'. Inifrån och ut, blev det så? Så, 'e', som också lämpligt nog råkar vara den symbol vi i matematik använder att beskriva 'naturlig tillväxt', vill växa sig inifrån och ut.
'e' vill utveckla sig, växa.
Men, hur var det nu med 'G', som i stora bokstaven 'G'? Tja, hur skriver Du, och just Du, den stora bokstaven 'G'? Utifrån och in, eller inifrån och ut. Själv skriver jag 'G' utifrån och in. Och det är så vi lär oss, att i skolan skriva stora 'G', om så än i USA, GB, eller Sverige.
Så, lilla 'e' vill vecklas ut, och stora 'G' vill veckla in sig. 'Stora 'G' ville veckla in sig, på sätt att ta hand om, se efter inuti, förstå, och sköta om.
Och den väg de båda skrev, fick och de båda göra.
Och allra högst uppifrån kom de båda två, allra högst uppifrån det som är 'kronan', eller längst inuti, eller längst och mest utanpå, oss alla, och den och det vi är.
Så, längst upp vi blev 'skrivna' att 'Ge'.
Ja, det gjorde vi och det gör vi, fortfarande.
Och hur såg det ut därunder, då? Ja, hur såg det ut därunder?
Därunder fanns visst 'A', som i stora a som vi lät stå allra först i våra västerländska språk, och även många andra. Och 'A' det var en pyramid, som liksom de pyramider vi till Egypten ställde, skulle peka på just denna egenhet, hos människa. Och för att vara ännu tydligare vi ställde dit en sphinx, ett lejon prytt med människas huvud, där människas huvud bortmejslat är, som om detta huvud skall kunna sättas dit och bytas ut, och det gång på gång.
Ja, ungefär som våra kungliga, eller kejserliga, eller presidentska, eller andra, styrande och ledande linjer har hos oss fått göra. Och det var tydligen meningen det, det tyckte i alla fall de som pyramider och sphinxer reste, en gång i tiden. Vi tycker om att bygga oss (själva) till pyramidform, då vi gillar ordning och struktur.
Ja, det var väl kanske ungefär så de (vilket var vi själva) tänkte. Så, inte att undra på, då, att just 'A' kom att placeras först, i våra alfabet.
Och senare, långt senare eller långt tidigare (vilket det egentligen var) Kristus fästes vid ett kors, så anser ju ca 2,2 miljarder kristna spridda runt omkring vår jord, men med fokus på det som är av vår västra värld, Europa, USA, delar av Indien och Sydliga Amerika. Och Kristus ville tala om för oss, att han genom att fästas där samtidigt fäste oss alla vid de tre nedre delarna av korset. Det var så Kristus tänkte, innan smärtan tog över.
Och de tre nedre delarna av korset, dit Kristus fötter fästes, samt hans vänstra (västra) och högra (östra) hand, de skrevs visst symboliskt av bokstaven 'T', stora 'T'.
Så, stora 'T' är symbol för utveckling 'nedåt' mot jord till, samt till vänster, väster, där klarljus och klokskap bor, och till höger, öster, där vår kärlek mera råder, liksom känsla.
Och Kristus lät sitt huvud krönas av en törnekrans. Och den törnekransen är symbol för det törne vi lade oss vid att acceptera, både Du och jag, därovan och utanför fysisk gestaltning.
Ja, mycket därovan, men också här under, på jord.
Vi människor har fått vandra många både svåra och arbetsamma stigar, att oss och sig själva och jord utveckla. Vi har gått genom dödsskuggas dal, genom mord och plundring, svek och förstörelse, och många ruiner hann det bli. Och, trots det, vi satte kransen på Kristus huvud, upptill. För det var ändå så mycket mera smärtsamt, därovan, det vi här skulle ha att göra, att oss själva hjälpa växa? Så var det nog, ibland och ganska mycket.
Men, visst satte sig väl kransen på en människa i fysisk gestaltning, ändå? Så, nog var det vi båda två av de båda former vi i våra skapelseberättelser tar, i och utan fysisk form, som kransen hade att bära.
Ja, så var vi framme vid slutet på sagan om 'Ge', som visst blev en saga om både 'Ge' och 'TA'. Och till ca 80 procent av det vi är, denna saga är sannare än sagor ofta är. Och sagan, just denna saga, har kommit att 'berättas' genom två gånger sju olika 'skapelseberättelser', och lika många jordar.
...
IESU, som är vår vackraste bild av klarljus, var den som gick upp på korset, och i sonens gestaltning. Den som där dog var IESU, men i Faderns gestalt.
Och, Fadern, Kristus, dog där! Men, Kristus lever, i oss, sägs det ju? Ja, Kristus lever i oss, och det blod som från mig strömmade, när jag på kors var fäst, det blod som från min vänstra sida strömmade, det blodet var mitt eget blod, men och symbol för det klarljus och det liv, dessa mina jordar skulle ännu mera bli att vara.
För klarljus och klokskap är min vänstra hand, och vänster sida likaså. Och höger sida var och är, fortfarande och alltid, för kärlek själv att vara. Och jag själv, den som i mitten står, är nog av livet självt. Ja, liv som att skratta, hoppa, springa, gråta, leva. Och det blod, mitt blod, symbol så är för det klarljus och det liv vi sedan här lade, att växa.
Och sonen IESU blod grät, i Getsemane, när han natten före korsfästelse fick förstå, att Fadern - allas vår Fader - inte och aldrig någonsin accepterar, att sonen korsfästs i hans ställe. Och mera om just detta kan kanske talas om, men någon annan gång.
Det vi också korsfäste, just där och då, var vilja till utveckling, vilken är lagd mera till vår manliga gestaltning. Och för att hitta vägen rätt när vi vill utveckla oss, vi behöver klarljus och klokskap, att leda oss rätt.
Ja, det råkar vara det som är IESU.
Vår vackraste bild av klarljus.
...
Kreativitet, som är ett 'destillat' av livet självt, uppstår som en liten blå boll, en dröm som först syns vagt och svagt till färg och form. Genom att bolla denna lilla vaga bild fram och tillbaka mellan oss, vår tanke ser mer och tydligare, dess skapnad. Vi börjar ännu bättre se form och struktur, hur och var just denna lilla tankens musik ska kunna passa in och fungera bra och allra bäst.
Och den blå bollen vi använder att bygga till både drömmar och slott av luft, men också till att skapa många slag av musik och krumsprång av glädje, och ännu mera vackra hus, att bo i. För bollens färg och form, den ändrar sig ju mer Du tittar efter.
För när Du tittar efter, däri, långt därinne eller utanpå, sig speglar och glittrar otaliga strukturer, olika intryck av ytor, ljus och ljud.
Och vår 'boll' är mer än bara blå till färg. För det man redan i Memphis kände till, var att även om blått och ingen annan färg är den färg vi ger till klarljus, klokskap, och även till det tillstånd av ensamhet detta klarljus ofta frågar efter och vill ha, så är ändå alltid röd den färg, som allting ville ge.
På jord vi talar om röda rosor som symbol för kärlek. Men den förälskelse som rosor ger, är inte bara kärlek. För, förälskelse är liv, som blandar sig med kärlek.
Och varför inte ge den färg som av solen är, ja gul, att livaktighet, lust att hoppa, dansa, och att finna på, beskriva. Gul blir så färgen, om än gyllene gul eller färgad av rapsfält i solnedgång, för både individualitet och kreativitet.
Men, vilken färg har den då, förälskelsen?
Varför inte känna efter, i Dig själv?
Och många flera färger har vi, och många flera ändå blev det när vi börjar blanda dem. Och när vi låter ljus och skugga spela över våra färger, allting blir av mera liv.
Ja, så är det!
...
'Ge' finns däruppe 'ovandär', eller inuti oss själva, eller utanpå, välj själv. Och 'TA', det finns där Du och jag just nu sätter ned våra fötter. Och meningen var nog just så.
Ge, och TA.
Ge, och ta emot.
Ge, och ta emot, och dela med sig.
Och världen är ibland än mera underbar än dikt, ja nästan som en saga, ungefär. Och ibland blir sagan ännu mera.
Och bokstäver har mycket att berätta. Och ändå hann vi bara med 'G', som visst nämndes allra först i vår 'saga', och 'e', och 'T' och 'A'. Men, 'M' hann vi inte fram till? Men det gör vi. För 'M' är väl byggt som av två pyramider, om än i 'enklare' byggnad, än A?
Ge, och TA.
Ge, och ta emot.
Ge, och ta emot, och dela med sig.
Och världen är ibland än mera underbar än dikt, ja nästan som en saga, ungefär. Och ibland blir sagan ännu mera.
Och bokstäver har mycket att berätta. Och ändå hann vi bara med 'G', som visst nämndes allra först i vår 'saga', och 'e', och 'T' och 'A'. Men, 'M' hann vi inte fram till? Men det gör vi. För 'M' är väl byggt som av två pyramider, om än i 'enklare' byggnad, än A?
Och vad skall nu det vara bra, för?
Varför inte spara det, till nästa gång, och till nästa saga? Nej, för det ville sig visst inte alls, det, för då blev Maria ledsen. Ja, hennes namn börjar visst med 'M', tror jag visst det var, som sattes där. Så, 'M' finns ännu mera hos kvinna än hos man, och är en byggnad av mindre pyramidalifantastiskt format, och som vill 'dela med sig', ibland, av just densamma pyramiden, och även till andra.
Och det vill Martin också, nu för tiden.
Ja, tiderna förändras!
L
p.s.
Men, hur var det nu med I.E.S.U. då, när vi ändå talar om vår 'himmelska familj'? Ja, hur var det nu med honom? Jo, 'I' kanske är en vektor som vill längre bli, som i utvecklas, eller så? Och om vektorn här vi väljer kalla Hektor, eller Katarina Stor, så fanns 'hen' nog alltid satt till fysisk skapnad. Så, 'I' blev en symbol för människa, det, och en som gärna vill bli 'stor', ibland.
Och 'E' påminner oss, att vi inte hänger bara två 'pinnar' på 'vektorn som vill växa', utan tre. Tre 'pinnar', tre 'ben', att själv stå på, småningom. Tre 'ben', som i klarljus, liv, och kärlek.
Och vad är 'S', om inte en orm? Vad var det nu ormen gav till Eva, och till Adam, en gång i tid, för länge se'n?
Och till den som funderar på vad 'U' kan vara, vi säger det kunde vara en bild, av två floder som möttes i mitten, därunder, nå'nstans. Och den vänstra floden i just detta 'U', var tjockare än den högra, syns det?
Och om så var, så var också menat att vara!
Om så bara för ett tag.
d.s.
Varför inte spara det, till nästa gång, och till nästa saga? Nej, för det ville sig visst inte alls, det, för då blev Maria ledsen. Ja, hennes namn börjar visst med 'M', tror jag visst det var, som sattes där. Så, 'M' finns ännu mera hos kvinna än hos man, och är en byggnad av mindre pyramidalifantastiskt format, och som vill 'dela med sig', ibland, av just densamma pyramiden, och även till andra.
Och det vill Martin också, nu för tiden.
Ja, tiderna förändras!
L
p.s.
Men, hur var det nu med I.E.S.U. då, när vi ändå talar om vår 'himmelska familj'? Ja, hur var det nu med honom? Jo, 'I' kanske är en vektor som vill längre bli, som i utvecklas, eller så? Och om vektorn här vi väljer kalla Hektor, eller Katarina Stor, så fanns 'hen' nog alltid satt till fysisk skapnad. Så, 'I' blev en symbol för människa, det, och en som gärna vill bli 'stor', ibland.
Och 'E' påminner oss, att vi inte hänger bara två 'pinnar' på 'vektorn som vill växa', utan tre. Tre 'pinnar', tre 'ben', att själv stå på, småningom. Tre 'ben', som i klarljus, liv, och kärlek.
Och vad är 'S', om inte en orm? Vad var det nu ormen gav till Eva, och till Adam, en gång i tid, för länge se'n?
Och till den som funderar på vad 'U' kan vara, vi säger det kunde vara en bild, av två floder som möttes i mitten, därunder, nå'nstans. Och den vänstra floden i just detta 'U', var tjockare än den högra, syns det?
Och om så var, så var också menat att vara!
Om så bara för ett tag.
d.s.


