Till Yvonne och John Deutschendorff. För ganska länge sedan, 1979, träffade jag Yvonne. Yvonne sjöng bra och var mycket snabbtänkt. Om GUD tillåtit henne att bli ännu mera vacker, hon skulle ha sett ännu mera ut som en kalv, eller som Marilyn Monroe.
Och i hennes ögon fanns en dröm. En dröm, att nu bli av verkligt varande!
Vi gick olika vägar 1982, där Yvonne sade till mig att hon ville flytta till Spanien. Så gjordes också, enligt GUD. Nej, Yvonne finns inte, längre. Men, hon finns kvar, häruppe hos mig. Och, liksom den John Denver hon tyckte så mycket om att sjunga melodier av, hon fick komma hem till mig på ett sätt och en väg hon tyckte mycket om.
Så är det.
Och Yvonne sitter där, i vardagsrummet på Arkitektvägen 26 i Abrahamsberg, med gitarren i knät. Hennes drömmande blå ögon tittar ut genom fönstret, mot ljuset, när hon sjunger.
Yvonne sjunger. Och hon sjunger mycket rent!
You fill up my senses Like a sleepy blue ocean You fill up my senses come fill me, again.
There once was this 'spirit' of kind, and he was very kind, and one of a kind, too. The first time I met him, he had decided to share a brief time with me, and in his physical self, too.
And he placed himself to LA, up in the hills, in Beverly Hills. And the adress where he stayed was Tower Grove Drive 1704, I think. And that was in 1989, so, please, forgive me if memory eludes me.
On my arrival there, Pat bade me to a dinner.
This was in July, 1989, and the season was, for soft shell crab. And so, we ate soft shell crab and both of us did so. And, we ate steak too, medium to rare, I think. And we drank wine to the food. Red wine, of what kind I do not remember. But, guesswork would be a Bourgogne.
This, as Pat had a 'thing' for elegance. But, would not a Bordeaux be the proper choice? Well, if You ordered gasoline to that filet, Pat would share that with You, too. But if You had the kindness of asking him what he did prefer, my guess is the choice would be Bourgogne. The lightness of this wine suits him so well. Yes, that must have been Bourgogne, the wine that we had.
Afterwords we had coffee, cognac, and - both of us - a Havanna. The dinner started at roughly 10 pm, and we were done at around 1 am, the following day. And then we wen't to bed.
The next day, I met up with Pat at Drexel, at 7 a.m. Pat was already there, and had been there since, I think, 5 a.m. GOD tells me Pat made his training a bit shorter this morning, giving his daily physical exercise only 30 minutes, instead of the standard 1 hour. And, Pat was in excellent mood and superb condition. And I was less so, but did 'OK'. And Pat was 59 then, and I was 35.
Later, I came to realize that Pat did not smoke. Neither did he drink alcohol, nor did he eat meat. Life is like a game of chess Pat told me, between myself and death. And, I know that to be a game that I will not win. But, before that, I aim to give death a hell of a match!
And, I guess, this is one of the reasons why he kept himself so 'clean'. And that evening before he drank wine and cognac, and he ate meat, and it was him that recommended the cigars, afterwords.
Why did he do that? And why did he share exactly that same menu, that I ordered?
You tell me.
Your laughter is in my ears right now, Pat. You are with me in my mind, my very, very, very good Friend.
Love!
L
(which is short for a hell of a lot of things, and among these 'Lars')
p.s. Pat was the one that pointed me to Glenn Goulds Goldberg Variations, by Bach. And so I place something that seem fitting that, and Pat and me. I look very much forward to, later, sharing part two with You my Friend!
Det var en gång en jord, som inte ville se mera mord. Och denna jord skall nu bli smord till fest, att oss lära inte nära, varken mössa i hand eller fascistisk gest.
Snurra, min jord!
Men, vår jord har ännu inte lärt sig att snurra? För på trån vi vävde en fnurra det fanns, som hindrat oss från träda till dans. Men fnurran reds så ut, och det av 'Gurra'. Vilken 'Gurra'? Jo just den 'Guran' som bland bandarer, alla fick att brista ut i fanfarer, och gjorde ledsen till glad i håg, lagom till det fantomen dök upp, med Hero och Devil i släptåg. Och just denne 'djävul' som hos 'Lars' fanns bilagd, hade i sig både det andra och det ena, och häst och hund och allt annat som gick på alla fyra bena.
Ja han, som bland civiliserat folk sig kalla George eller Göran, skall nu hjälpa till att ut i dansen föra'n!
Och om hakan hans under tiden blitt grå, minns då att han fått gå på jordar fem,
för att komma hem! Och 'andemeningen' i bilden var den, att denne hund och häst nu tyckte det va bäst att slänga både tackel och läst. För till nytt och fritt liv vill han gå, han som förr i spilta och vid koja tvingats stå. Släng alla tyglar, koppel och rep, för att hund vill va fri, det nog alla begrep. Vi är på den nivå som fick pivå att slå, på sätt som skall höras i både sal och vrå. Sätt på han bästa tröjan, för han har nått det stadium, som utan att böja'n, räcker väl för en palladium!
Smärta är en väg för liv att begränsa sig självt. Ja, att begränsa sig, att inte 'ta' för mycket! När så mycket smärta finns i Dig, längst därinne och ävenså i lättare skikt ovanför. När så mycket smärta finns inom Dig djupt där inne, allra längst inom Dig det byggs liksom en brand. Och det är en plats, dit ingen vill gå. Och just den smärtan, den smärta som är så stor att Du inte vågar känna efter. Just den smärtan hjälper livet att förstå, att inte andra skada, mera. För smärtan känns igen, för mycket. Nej, lagom mycket. Så, när vi i oss själva i olika lager och på allehanda vägar smärta lagrar, detta blir en väg, för livet självt att utvecklas vidare. Och det hjälper, med humor. Fråga Pierrot, den ledsne clownen. Han vet! L p.s. Och Pierrot han dansar och en lustig dans det är, där benen lyfts så högt som om han fortfarande är ung och stark. Och han dansar, med Pierina. Och Pierrot och Pierina dansar. Och ännu mera, ännu vildare, går dansen. Och där de båda dansar, där ingenting finns, ingenting nu strax blir del av färg och ljus. Och där de båda dansar vänder bröst och känsla, vikes ut och in, delas in och ut med myriad av röda, gula och blå stjärnor, just dit deras ögon också ville, allra helst, sig vända. Men, inte ännu.
