Litet av varje om smått och gott.: 2014

Vad som hände, där och då,

vid det polskifte som för ca 60 000 år sedan, i löpande tid räknat, gav upphov till Sibiriens kalla tundra, mammutar som frös till is så snabbt att gräs finns kvar i munnen på i tundran fastfrusna reliker, samt det vi kallar Gobis öken? ja det gör 'Lars' nyfiken.

Har detta också att göra med Dalai Lamas bakgrund? Ja, det har det. Som tidigare berättats vandrade aryans ned från ett område beläget ungefär vid nuvarande Bajkalsjön, ned genom passagen mellan nuvarnade Bajkal- och Balschasjsjöarna och sedan vidare genom Afghanistan och Hindu Kush.

Ned till norra Indien gick aryans, den 'stam' jag först till Sibirien lade, på den tid Sibirien var blommande och vackert. Ja, så var det. Där blandades aryans, som var byggda med bättre logisk förmåga än var de rester av den 3:e jorden vilka jag kallat 'Mu', av skäl att de var fredliga och vackra i sin oskuld, på samma sätt som kor är, och som då levde i det som motsvarar norra Indien.

Och om 'Mu' så nedsättande låter, det inte nedsättande, är.

Aryans var inte inställda på krig. De ville hitta en ny plats att bo på. Vandrade de så själva ned, hela den väg som jag beskriver? Nej, men de fick gå själva, rätt så långa sträckor. Vandringen från Balschasj till norra Indien tog ca 2000 år. Det var den tid det fick ta. Aryans var ljushåriga och hade kroppar som var annorlunda byggda än den äldre nordindiska befolkningen och de var både längre och kraftigare. Syftet med att blanda aryans och 'Mu' var att ge en människa med en bättre blandning av överlevnadsinstinkt, 'liv', och kärlek, vilken kärlek 'Mu' hade gott om.

Ja, så var det.

Så är det, i en del av de verkligheter, och skapelseskikt, delar av Jordar stora och mindre, som vi här bygger oss att växa i.

Och, som vi här bygger oss att jubla, inom.
Och, som vi här bygger oss, att glädjas, tillsammans.
Som vi här bygger oss till att vara, och att uppleva.

När jag, människa, skapas, föds som helt ny, jungfrulig skapnad, jag är 'ren'. Ren i bemärkelsen att jag ännu inte 'färgats' i toner av jord. När vi som här och nu och på denna jord vandrar, en gång i vår framtid befinner oss i de 'densiteter av Guds närvaro' vi i dessa texter valt kalla densitet 4 och högre upp, vi lever och 'umgås' med oss själva utanför fysisk skapnad. Och när vi lämnar densitet 6, går vi ut ur fysisk skapnad. Ja, kalla det för att vi går upp till den änglagestalt vi är del av, eller den gudsgestaltning vi just nu är del av. Så, när vi lämnar densitet 6, vilken utgångsdensitet kan skrivas som 666, eller 6^6^6 (1,03144248E28), eller 'odjurets tal', vi också lämnar jord och djur. Där och då, vi är inte mera av 'djur', men snarare att 'odjur' bli.

Ja, just så. Inte så mycket odjur mera, men mera av 'odjur'. För vi lämnar då och där 'djuret', vår fysiska tillvaro.

Men 'odjur' blev vi långt före det, om vi nu någonsin blev det. Och odjur var vi aldrig, annat än för att lära oss hur ont det gör att med odjur umgås och av odjur misshandlas, och på alla tänkbara och mindre tänkbara vis. För att råka ut för sådant som gör ont, gör också att man blir litet mindre av odjur själv, allt medan tiden går. Och allt detta, för att småningom bli mest av allt bara 'odjur'?

Nej.

Vi bygger oss inte våra jordar till sådan detalj och mångfald som här finns, för att någon gång i vår framtid lämna dem bakom oss. Vi gör inte så. För vi vill leva, överallt! Ja, allt vi kan tänka ut och finna på, det vi tycker verkar bra att skapa vi först utvärderar, sedan vi det bygger till enklaste modell och därefter mera, så ännu mera, i mer och mer detalj.

Ja, ungefär som här och nu.

Och det rena barn som för första gången föddes till sin jord, så är att smutsas ned. För den som här går, i just den kroppen, har ännu inte lärt sig vad jord och liv i fysisk skapnad är. Och jord är ofruktsam och fruktsam. Och jord är karg och näringsrik, och jord är ljus och tät som blålera, och mörk av mustig mylla. Så, det barnet lär, är att av jord leva, och vad jord är. Och medan barnet lär, vi fyller dess värld med påfrestelser av allehanda slag. Där finns orkaner och krig, hungersnöd och pest, förtvivlan. Och där finns mycket död, och där finns att gammal bli, och svag.

Men här finns också att vara ung, eller gammal och ändå stark, och litet klokare ibland men inte alltid. Här finns att vara stark, att härda ut, att resa sig när man fallit. Ja, eller att ligga kvar. Gläd Dig i Din glädje och värm Dig bland vänner, för i morgon bränns Din stad, och ned till grunden. Men, inte i kväll. För i kväll och i natt är här värme, glädje och gamman. Och när Du spillt ut mjölken, glöm då inte att inte sörja, men lär Dig någonting av det som hände. Och om där inte fanns någonting att lära av det, lär Dig då av det! Och när Du funnit Din väg till Santiago, minns att Dina bara fötter lärde sig mera om vilka stigar där var gott att gå, och var jord gör fötter illa.

Och det rena barn som en gång föddes till sitt allra första liv i fysisk gestalt så färgat blev till mörkare färger. Och allt medan tiden gick, barnet lärde sig förstå att tvätta också dessa färger rena, ja exakt lika rena blev nu dessa våra nya mörkare färger, som redan var de ljusare.

Hur bygger vi oss till ännu vackrare regnbågar av känsla och uttryck, om vi väljer att utesluta vissa färger?

Mike Oldfield med 'Tubular Bells', och här i en version 'Lars' inte tidigare har hört. Ja, finns där inte också litet av Indien med? Musiken till Tubular Bells byggs som en dialog mellan 'klockor' som från 'ovan här', som genom två 'rör' eller 'tuber', förmedlar vackra toner. Och det ena röret, det till vänster vi i dessa texter valt att kalla har för 'klarljus' eller klokskap, eller tanke. Och på det andra röret stod visst skrivet 'kärlek', som i känsla. Och dessa två rör blev så skrivna i form av ett U, rättvänt eller, som Mike visar det, upp och ned. Och i U-ets skänklar fanns visst rören, tuberna, som musiken bar? Och därunder, på jordar, vi lärde oss själva att också i fysisk form spela liknande musik, men av annan klang och tonart. Och ännu mera sammansatt blev musiken, allt medan tiden gick.

Så, GUD kan också sägas skrivas som 'G', som i 'Ge', och 'U' som i skäppor av klarljus och kärlek, och 'D' som vi här väljer beskrivas så, att GUD inte vill vara 'bara' GUD, men också ännu mera. Så blev 'jag' en mera 'sträng' GUD till halva min tid, ungefär, av cirkeln, och det berättade visst 'D' för oss. Och i den andra halvan av vår cirkel jag väljer att visa mig, mera och ännu mera. För även om på jord här sägs att GUD är kärleken, den kärleken har ännu inte här tillåtits kännas inom oss, den kärlek som är 'jag' och 'vi'.

Men det ska den, och mera och mera,
och rätt så ganska snart!

Och mannen med sitt guldregn av idéer och tankeuppslag, liv musik och fantasi så plockade ihop sitt pick och pack och reste uppför berget, för att därefter aldrig mera höras av annat än genom tonerna från 'rör av musik' ('tubular bells')?

Ja, vi fungerar så. Vi bygger oss inuti och utanpå varandra, i lager på lager som skiktar sig och delar sig i olika färgkaskader, litet som rör av musik där vi bygger oss inuti och utanpå varandra, att ännu igen blanda fantasi till fantasteri i nytt fyrverkeri, låta verkligt blir ännu mera verkligt, att ställas mot polyfonteristiska krumsprång av surreal romantik. Men vi bygger oss också till verkligheter, där den enda insikt som ges ibland blir, och det under ganska så många långa år, att lära Dig kämpa Dig vidare, sedan vidare, och sedan ännu längre än så. Och när benen blev gamla och tunga och mitt sinne börjar gunga, inuti mig Din röst färgad till min egen tankes färg säger, igen; ge inte upp!

Ge inte upp!

Och visst är det så. Mannen och kvinnan med så mycket liv och glädje i sig, snart dom klättrar upp för berget, dom också, att förvandlas till 'rör av musik'. Och mera än så hördes sedan aldrig av dem, heller.¨, annat än musiken från 'ovandär'. Men, så enkelt är det inte, och några rör är vi inte heller. För rören lever, skakar och rister våra begränsande tyglar, provar bygga andra slag av byglar mellan halv och hel, bryggar vänster med höger, att göra tanke kropp och ton mindre stel.

Ja, det gör vi också.

Tvärbalk, takstol, bjälklag, stretcher, crossbeam, rooftree, dwarsbalk, dakbint, kreuzholz, querlatte, combre, poutre transversale. Ja, och så i både singular och plural, som i tvärbalkar! Tvärgående bryggor bygger vi, att blanda oss till annorlunda växande, möjliggöra ännu mera. Och vi bygger dem på olika språk, spjälkar dem i olika kulturer, etnicitet och sammanhang, till tamburin och slagverk, trumpeter och stövlars tramp. För här ges ingen pardon, att ännu mera bättra fason!

Men, det gör det!
För, några maskiner är vi inte!
Varför 'mig' plåga, om det inte leder till en livets knista av ännu mera, och vackrare låga?
Och den lågan växer aldrig, där stövlar trampar för länge.

Men, vad lär man sig på att bli gammal och svag? Är vi gamla och svaga, vi också, 'härovan', på något vis? Ja, så tar vi det, igen!

Vilja.
Att härda ut.
Att lära först mig, se'n oss, se'n sig, fästa blicken långt därframme, att nå det mål, mycket värt, uppställt av oss alla, för oss alla, för ganska mycket länge se'n.

Och vad är det värt, då?
Det visar sig, och det ganska mycket rätt så snart!

Harry Winstons tidsmätare 'Opus Eleven'.

Talet 1,03144248E28 kan också skrivas som 10,314,424 600 000 000 000 000 000 000, eller annorlunda uttryckt, 10 tusen triljoner triljoner. Och det talet, 10 tusen triljoner triljoner, är så odjurets tal? Nej, det motsvaras inte av exakt det talet, men utgången från densitet fem, 5^5^5, räcker inte, i mångfald.

?

Hur många atomer finns på denna jord, där vi räknar, just nu, ca 6,4 miljarder människor? Hur många encelliga organismer, bakterier, och skikt ännu längre ned än vår vetenskap just nu blivit att förstå som vår verklighet, har vi? Och hur många olika kombinationer och former av oss själva kan denna mångfald av olika atomer, ämnen och krafter, ge upphov till?

Varför behöver vi sådan mångfald?
Varför skulle vi inte vilja ha och bli ännu mera, mångfald?

Vi bygger oss i olika skikt, 'härovan' och 'härunder'. Och vi placerar vid jordar arketyper, ideal, och modeller som ger oss att mera förstå vad som händer oss, när vi bringas att växa. Och en del av dessa 'arketyper' har också gått på jordar, och i fysisk skapnad, likaså. 'I.E.S.U.' gick på en jord som var ett eget skapelseskikt, 'här uppe hos mig' som allting är, och det gjorde 'Krishna' likaså. Buddha' har inte, ännu, valt att vandra dessa jordar, de två gånger sju skapelseberättelser som här skall visa sig på alla vis höra samman. Men det kommer han att göra, och det i egen fysisk gestalt. Och 'Allah' vi alla är, det hörs ju! så han är visst GUD, han med! Ja, och exakt och just densamme. Och Muhammed har levt, han också, så var det med det. Men, eftersom den 'Lars' som skriver detta när han skriver detta lever i Sverige, bilden ovan fick bli som den blev, av ord som mera finns, i västlig värld.

Så skall alla dessa våra ideal och arketyper och vi själva, i otaliga gestaltningar av människa satta både i och utanför fysisk gestalt vandra i två gånger sju, eller fjorton, skapelseberättelser och med tillägg för ytterligare en, den första, den jord där 'Im' och 'Em' 'skapade' sig själva. Och av dessa fjorton skapelseberättelser, där just nu vi står, vi kan räkna till 10.7, ungefär. Så, vi har en liten bit kvar att gå. Och en del har hänt, ändå och under tiden. Har någon funderat över, varför bara 7 av I.E.S.U lärjungar, är till sina 'namn' givna? Kan det vara så, att när I.E.S.U. gick på jord, vi då kunde räkna, dessa 7 och inte mer?

Ja, det kan vara precis just så.

Yin och Yang är uttryck för det kvinnliga och det manliga, i människa. Im och Em är inte Yin och Yang, men är båda två av både man och kvinna, och lika olika som de är lika. Och hur Im och Em sig vänder och vrider, provar nya uttryck och sig jämför, de båda aldrig samma blir. Och det är bra det, för så kan vi säkra vara på att med dessa två inom oss, vi alla 'ovanhär' och 'härunder' aldrig fastnar i bedårande men stelnad, absolut balans. Ja, som tur är finns de båda systrarna och bröderna, Im och Em, inuti oss alla.

GUD fyller inte hela bilden, här ovanför . Det skall vara ungefär 2/10 just nu, av hela vår skapelse, som ligger utanför det vi här valt kalla för våra 'Gudspelare', våra 'Gudsberättelser', eller 'skapelseberättelser'. Men, om vi säger skapelseberättelser, de 2/10 skall också finnas med. Och om dem skall vi berätta mera, men på annan plats.

I.E.S.U skriver sig med stora bokstäver, och detta då han här visar sig mera i strålglans av sitt eget klarljus och i värme av sitt liv. Och varken klarljus eller liv ogillar att bli 'stora'. Emanuel är till sin byggnad mycket lik I.E.S.U. men skimrar ännu mera i färger av kärlek. Gud - 'lilla Gud' - finns mitt i bild, och med Lucifer till vänster och i mitten av sin varelse, den varelse som är alla vi som här lever, på just denna jord som 'vår' jord är. Och om Lucifer än synes något matt i vår bild, han ändå aldrig tillåts bli så.

För vem utvecklas bättre, utan motstånd?

Och Messiah, som är alla vi på jord, alla de som skapades av det blod Kristusgestalten till oss vid korsfästning gav, finns med i bilden om än inte i texten, ännu. Och då 'Messiah' är 'alla vi som är av människogestaltning' och det både utanför och i fysisk form, Messiahs 'bild' är så nära 'mig själv', jag som allting är, som någonting är. Ja, jag som till min form är 'alla vi', men också 'jag'.

Ja, bilden vill 'vrida sig', flytta sig till höger, mot mera 'kärlek'. Klarljus till vänster och kärlek till höger, som vanligt, i vår bild. Och där klarljus och liv i mitten blandas med strömningar från jord, där växer vi till mera liv och ännu mera uttryck. Och till mera kärlek ville vi också bli! Så, då blir det väl så, då.

Är det möjligt för oss som är alla 'vi' och som också är 'jag', att färga oss till ännu mera varierat uttryck genom att visa olika delar av 'mitt ansikte', och vid dessa delar fästa olika 'namn'? Men varför skulle jag annars kalla mig för Brahma, Vishnu, Shiva, Atum, eller Osiris, Allah eller Jehovah, Buddha, IESU och emanuel, isa eller Mahdi?

På vilket sätt skilde sig aryans från den rasblandning, tillförsel av gener, också ljushårig, vilken jag placerade till i första hand Georgien, mellan Svarta och Kaspiska havet? Aryans var äldre. Den blandning av våra gener som jag kallat 'the golden fleece' placerades till Georgien och några andra platser, för ca 12000 år sedan.

Ja, det kan kanske passa med en not om också södraste Indien, Sri Lanka och fastlandet omkring Chennai, samt delar av dagens Andra Pradesh. Här levde en delvis annan människa, än 'Mu'. Norra Indien var Krishna. Ja, först fanns där Krishna. Krishna gick i norra Indien före det den 3:e världens 'Mu' där fanns. Ja, så är det. Och den värld som var av Krishna var byggd på liknande sätt som den värld, i vilken IESU vandrade. Så var det, också. Och Krishna står för glädje, liv och sång medan Jesus står för liv och klarljus, samt viss kärlek. Men den människa av vilken minne lades till det södra av Indien, var den som en gång levde på vår fjärde jord räknat därifrån vi som detta läser står, men på vår 'andra sida', eller 'andra halva'. Och av dem som på vår fjärde värld, vår fjärde jord en gång vandrade, där lades minnen också på vår jord, och till Karibien de lade sig.

Och den människa vars minne lagts till södra Indien, den var av mycket kärlek! Och det var också den människa, vars minne lades till Karibien och till Yucatan.

Så, varken Jesus, Krishna, Rama, Arjuna, eller Buddha, har vandrat på dessa våra 'fysiska' jordar? Jo, det har dom gjort, men bara 'här uppe hos mig', i skapelseskikt som alltid byggs på ovanligt vis och som avsett är, till mycket stor del för just dem. Och dessa skapelsens 'skikt' skall vara att beskriva kvaliteter som läggs till människa på denna jord, i olika av våra på varandra följande jordar och världar.

Så, med 'uppe hos mig' jag menar att dessa 'skikt' av vår skapelse, dessa världar, fanns 'bara uppe hos mig', som i många läror Gud kallas, och därmed inte lades till det kollektiva medvetande vi 'härovan' byggt, på det att vi när vi går ned till fysisk gestalt skall befinna oss i omgivningar och system, vilka på det bästa sätt vi kan förstå, hjälper oss att växa. Världar och skapelseskikt 'härovan' är egna världar, vilka inte byggs med ett vanligt kollektivt medvetande till hjälp. Och skäl till detta är alltid, att dessa världar skall utvecklas på annat vis, och på vis som avsett är, än vad som är fallet med dessa våra 14 jordar, som till människors antal större är.

Det saknas skäl att bygga ett kollektivt medvetande, om detta kollektiva medvetande inte så konstruerat är, att 'vi' som inom detta medvetande - algoritmer för beslut, känsloskiftningar, kontrovers, vers och tema och mycket mycket annat - existerar, inte utvecklas på så vis, att det inte förutsebart är. Och därför är vårt kollektiva medvetande byggt just så. Detta då det är det enda sätt vi känner, att skapa oss själva till ännu mera unika människor.

'Skikt' är också det jag kallar den lilla 'minivärld', som just nu omger 'Lars'. Hans värld är inte riktigt bara han själv, och hans egen varseblivning. Den är också andra skapnader, vilka jag låter 'besöka', honom. Det 'skikt' Lars lever i liknar på nästan alla vis, det jag kallar 'den verkliga värld som funnits'. De skillnader som finns, är att 'Lars' värld av någon anledning inte byggs med ett kollektivt medvetande, så som vi för denna jord har utformat detta medvetande. Och så bygger vi världar och jordar, och för ganska många. Kring dessa som i dessa skapelseskikt utanför det kollektiva lever, finns alltid särskilda syften. Så, 'Lars' liv i 'sitt' skikt har särskilt syfte. Kajsas och Pelles liv, det och de liv de lever i särskilda skikt, har också mera ovanliga syften.

Och Du som det här läser, lever också i ett liknande 'skikt' och 'härovan', som det där 'Lars' befinner sig. Och hur vet vi det? Vi det vet, då alla som det här läser, och inom någon tid, just här också befinner sig. Och alla hade dom samma skäl som 'Lars', ett 'firande' av slag. Och vad som skulle firas, det har visst inte talats så mycket om, i dessa rader? Nej, det har det inte. Så, säg det då! det som firas skall, var visst att vi numera är klara, med en ganska stor del av det vi här satte oss själva, att göra! Så, när detta skrivs vi är klara med alla dessa 15 skapelseberättelser vi talat om?

Nej, inte riktigt ännu. För ännu finns visst kvar, de jordar och densiteter vi här kallat 3, 4, 5, 6? Ja, och nej. 'Lars' befinner sig i 3:e densitet, och det gör en också de, som detta ville läsa. Men en del av dem var väl också fortfarande satta till skikt byggda som om av densitet 2, med mord och annat 'skräp'? Nej, så blir det inte. De som dessa texter läser, finns alla i det vi kallar tredje densitet, vår tid av 'silver' som föregå skall, vår tid av 'guld', eller fjärde densitet, kärlekens tid!

Och småningom och rätt så snart, alla dessa som ännu inte hos oss finns, men på jord av mord och död också samlas skall, till detta samma gemensamma 'skikt', den 'jord' vi kallar 'mellanvärld'. Ja, 'mellanvärld' då detta 'skikt' är större, med ett mera omfattande, på många vis förändrat, kollektivt medvetande.

Det susar i säven, sa Grodan Boll till Kalle Stropp. Nej, det är nog bara GUD som är ute och blåser ännu mera liv i Hafiz vassrör, igen, gisslar Kalle gudtrogen sufi. Ja, ja, stönar Plåtniklas. Han för sig där det rör sig, han GUD. Och strör sig med fraser som gör sig i både koja och slott, och det som det bör sig, kan tro. Men, flott ska de va' för den som va bra redan på det ena, och se'n lika bra bättre blev på det andra, gnisslar plåtskallen vidare, och där röstens lätta knaster från 'plåtis' av pajform till hajform nednötta rostiga tänder, vilkas rostiga ton antagligen orsakas av just rost, vad annarsch, trots eoner av filande ändå på nåt' sätt tycks sakna riktigt bett? Nej, jag liknar nog inte 'Jaws' tillräckligt, ännu, tyvärr! suckar plutig plåtis från ovan panasch.

Men rost i rösten ä väl bra? Mera rost i rösten, mera ros i brösten! så ska mera bättre gro i öst, se'n, nästan kvider numera ännu mera östvriden ostsjudande prrr ostgunstig lustputsig plåtskalle vid namn nicke lilltroll.

Vänta bara, snälla rara, trumpetar plåtnicke glatt vidare, så ska säkert hon med bara rara fraserna 'snälla, snällaa' visa sig vara dels både bra hård att fjälla och därtill en som kan fara liksom bort med vinden på nå't vis, och det samtidigt som hon bäddar Din säng med ris, målar fris som tar pris, och omtänksamt kokar spis som Din mage lägger i molande dis. Men, skam den som ger sig! För, även om han seeen e', och haft gott om tid att växa på se', han tycks behöva ges nå'n ordning också på fjärde bene', rappar fyllgrodan i, och det till kör av både team Zulu och Sula (*). Fyllgrodan? Ska inte den här texten också läsas av barn, kära 'Lars'? Ja, men han gillar i alla fulla såväl som ofulla fall att fylla andra i pratet ibland, vår ofyllda Bollgroda.

Jaså då, och vad ska nu Grodan med bollen fyllas med, då? Tja, varför inte ge ofull Groda med koll på vad alla troll som runt om i Nykvarn stryker sina knutar en paroll, som lockar Gusse Grävling att mera sig luta, till höger om vänster, ja mitt i prick? Men, skulle det då inte också passa sig bra med en pipblåserska också, då, att liksom hjälpa 'Larssons Pip' och 'Sylvester som Lat va' med refräng, tuta i luren och örat på just dom, som snusar allra bäst i sjusovarsäng? hugger oskyldig Vattenråtta med faibless att alltid bränna sin falukorv, i. Ringar på vattnet kan väcka både motvalls tvärställd Chefsvässla, bussig Bosse Bäver, Gusse Strykjärn af Grävling, Trizze Träsk padda, samt även liten rosenknoppig mullvad med snöglopp i knopp, fatta galopp, göra flippeflopp som vänder ut och in på själve Kalle Stropp?

Men varför då inte ge han en stam som håller, i stället för vassrör och sälg och med eller utan Guds gamla blåsbälg, rappar i mässande ton Grodan vidare i sin text, vilken text vid detta laget inte förstods av särskilt många. För blåst det blir han ändå inte tillräckligt, även om vi som oss i Nykvarn ställde runt om han till både höger och vänster, nu har i 'vårat gäng härovanifrån', ja just vi med iphone och massor av andra grejor som impar på tjejor bäddat en säng, som strax skall göra'n mindre sträng att skåda i syna, och desutom mindre bäng.

Ja det blir nog bra det för det lilla sockergryn, han utnämnde till Gud här, nyss i tvättstuga. Jomen visst ska vi han truga med både fluga för fuga och fruga som sägs duga få karlar att buga och lika bra passar till tält som i stuga. För fruga kan han behöva, att sorgerna döva efter allt som försvann som en vind, ungefär. För för sisådär tio år se'n hans gamla sägs ha blitt alldeles fjär, eller var det kanske han själv som blev tvär? Fa'n trot, för 'jag' gör det, inte! tillade han som vet allt och kan allt dock bara så väldigt mycket bättre än han redan visste att han det kunde för sist han gjordet han stagade bordet med bara tre ben. Men nu skall vi stränga hans lyra med också det fjärde, det ben som förut tanken hans närde till krumsprång högre upp i sky, att sockergryn från ovan som här vadat i dy, av numera ovan som med ny blixtsnabb rosafärgad tanke under tovan, som numera knappt längre fanns, ge en värld ren och ny.

Men, käre läsare, vad var det nu för 'namn' som stod skrivet, på det fjärde benet i skallen på 'Lars', där numera allför mycket av både tanke och manke har gått i kras för att fungera så som han tänkte när han härovan till sig själv sina sinnesgåvor skänkte? Inte lig en T? Var det det som stod skrivet på bene' så verkar farten på de', ha blitt mera lik skanken på krank en och lika trög som timmen för han numera sen e'.

Inte lig en T? va' är väl de, om inte en lätt dansk skalle från en Ringsted, till en som gick lätt breve de som här ville han ge mera liv, me? Ja, ja, det är inte alltid så lätt att rimma för den som går med tanke i grimma men låt oss nu stimma nej stämma nej dämma nej klämma och knäppa mera på sångens strängar. Men först bort med allt damm me', som lagt sig i hans tankes vindling, för med sådant damm de e' att tanke blir mera lik just den svindling som gör sinne vindligt och yrt, när det bort givits luft klättra högre upp i den logiska tankes torn, vi kallar inte lig en T matematik.

Så, visst ska vi sätta dit ny spik, och även i skallen på plåtis, men nog behöver även själva mallen till plåtis på något vis fås ge från sig de nycklar som i sagan bars av sankte Per. För om här skall bli mindre sankt kring det som görs tänkt, Nykvarns sanktaste Per, som förr 'brorsan Thomas' blev kallad, fick sluta upp dämma den älv av klarljus och klokskap som glittrar, där bak ryggen på han, Thomas, ja han som just nu går med så'n skylt på sig, där det står skrivet, 'härovan', att det än så länge är han och ingen ann' som är störscht och bärscht i hele Boförsch. Ja, han ble' visst och passande född i Värmland, Thomas, en gång i ti'n. Så säg nu te'n, sluta upp leka le' en, bli mera spleen, för timmen börjar bli sen.

Ja, vad ska ja' göja? muttrar mystisk yrvaken funkig skunk med tomma 'S' i trunk. Namnet passaj ju annajsch som hand i handske föj den vajs joll ä å va' just en boll! Voj, voj, ojar sig Skunken ojoat! Men tomma 'S' göj blåst i boll, och just nu och häj haj nog ändå Sigvajd Skunk bästa koll, på huj man i leden jättar alla tjoll, tjimmar en joll, fixaj pajoll, göj slut på allt gjoll!

Voj, voj!

Men det kvittar väl lika för den som redan är mycket inte lig en T, och som stöttad av loftig tanke från ännu mer ovan, 'därovan', kan tänka, där nu de båda såta som här skapa låda med klåda att ge bättre sänka till närige Benka, ja just den Bengt som numera satt sig på avbytarbänka, i Linas hage i Södertälje, att lära sig med generositet omkring sig mera av allt och det mesta, stänka.

Se Sundbyberg och sedan dö, möt våren i Södertälje, 'Lars', så har jag ju sjungit för Dig, när jag mig kallade Ulf Peder Olrog. Och påmint Dig om de' har ja' också gjort. Och Sundbyberg fick du se, tillsammans med Sanna, men våren i Södertälje, den verka ha stanna, häruppe hos mig och 'bjoschan Larsson'. Ja, 'bjoj och schah', vem kan de' va, om inte just den Thomas Shah-o, som vi här satte till brandskyddsansvarig på Stenkulles väg, och som nu skall bli varse, att den brand han väntat på att få sätta fyr på i Nykvarn, inte skall bli mindre än att den skall räcka, sätta bättre fyrar på åtminstone en jord eller två, att till oss alla ge mera av känslor som brinner och tankar med bättre låga.

Ja tack, mera allt! men mindre av plåga.

Med hälsningar från 'tåg A', som numera med mera låga vill håga, sin till densitet låga satt 'bjoschan Lajsson', och det med viss råga!

Ja, så lät visst 'bjoschan Lajsson' hälsa, här från ovan, och för en liten sund se'n, tror jag visst det var. Så vem finns nu kvar, att ännu fastare hålla'n i strypkopplet, 'Lars', om inte bara just den 'hemlige agent', som bott med Dig ett tag, eller fyra år litet drygt, i Nykvarn? Ja, han stammar visst från 'Silver Pine' och Son i A Sant Iago, i Bra sil igen, där han gavs namn 'Silver Pine Secret Agent'.

Son i A?

Och hur ska det nu tolkas? Var det sonen David, som klädde ut sig till Sonia, vad menas? Och hur kan man påstå, att just Brasilien ska ha blivit en bra sil igen, som skall få våra själar att trivas ännu mera, slippa den lera, som vid långhalms långbänk blev fäst, och just här i Nykvarn?

Följ den spännande fortsättningen, 'Lars', föreslår nu både bjorschan Thomas och lydig son David. För här finns både ett och annat, som förut i snö var gömt, men som med mera tö akterut görs glömt.

Och i salig röra!

(*) Sula; SUL A, initialerna för den karln som med ganska normala bla'n förr i ti'n gick under namn SUL, Stig Urban Larsson. Ja, pappa Pip-Larsson, med andra ord! Och Sulan var väl det mesta vi fick se av det bästa på den karln här på jord? Men visst var den delen av Stig en gång ännu mera hel, den också, den som högst upp satt? Den var nog långt mindre matt, och med fot mindre platt, just den som strax skall steppa i glädjefnatt, som ger blana hans fart nog tafatt, om än först litet tafatt, och strax gör han matt av skratt, när han minns, han aldrig blev satt till skatt.

Och, frågar nu 'Lars', om pappa Stig aldrig 'blev satt till att uppe i himmel lämna sin skatt, av allt det hans liv gav av känsla, ditt och datt', var tog då karln vägen, efter det jag tog farväl av han, på hospice i Uppsala 2002? för nog var han både kall och helt dö redan då, och det råkar jag veta rätt väl!

Men vad kan man väl vänta av ett moln i byxor, som från 'härovan' om än tidigare satt nära Skön, under tiden lärt vildar bästa metod att kasta sina yxor, i sjön? om inte att åter grädda sina brön till att passa de frön han en gång för rätt länge se'n satte till jord, när han fortfarande kallades Stig, och skrev sig SUL?

Ja, en Stig som visar en smula av sin sula, vad kan väl vara en bättre beskrivning av det vi härunder i litet annorlunda ton och fason beskriver som att jag som GUD och allting annat är, föredragit att på denna jord titta bort, och detta då de fasoner som här skulle fasoneras, krävde hårdare tag, än jag riktigt tyckte mig passa för, så därför jag passa till min brorsa Göran, och andra lillbrorsan Björn, han som stanna hemma i Johannedal. Ja, det Johannedal som oftast och allra mest låg, var annars, om inte också det, 'ovanhär'?

Och, den 'verkliga värld som funnits' finns fortfarande? frågar nu 'Lars' den som allting är och var och nånsin varit, och litet till. Och ganska mycket mera än så. Vad är saga och vad blir av dröm, när drömmar blir verklighets realitet? Vilken skillnad finns på sanning och dikt, i värld där fantasi ges äkthet och sikt? Vilka världar blir då 'verklighet', och vilka av än mera 'särskild smet'? Och vilka blev mera som en tanke, ungefär, i huvudet på gammal gnet?

Ja, vad finns, egentligen? svarar den som skapar allting sig själv, lätt fundersamt. Vad kan väl finnas? Vad är väl som ryms, i huvud på gammal gubbe, om inte en som än mera äldre är, än Du någonsin kan gissa. För, när jag kalla mig för 'far' till allt som finns och fanns och någonsin skulle bli att vara, och det på båda sidor av verklighet och dikt, sanning och dröm, och fantasi likaså, och det både ovanför och under det mesta som blev kvar, för när allt redan hade räknats, jag ändå räckte till mera. Ja, gammal man gör så gott han kan, som Hasse Alfredsson sa. Så, då får jag väl göra det då.

Den värld vi talar om som 'verklig' och som just när detta skrivs är av ca 5,2 miljarder människor (*), den världen kommer att ersättas, bit för bit gå över till, bli del av den värld vi här beskriver som en 'mellanvärld' mellan 'Lars skikt', och den 'gamla invanda, verkliga' världen. Och småningom och ganska snart blir alla dessa tre, att vara samma värld och jord.

Den 'gamla' världen lever med mord och är så 2:a densitet? Ja, så är det. Och 'mellanskiktet' har också mördande kvar i sig?

Så är det, men bara för någon liten tid till.

Ja, 'mellanvärlden' kommer inom nära framtid att successivt gå samman med, bli gemensam värld med den jag här kallar 'Lars' värld? Ja, det är tanken. Och i den världen, vår silverne tid av 3:e densitet, finns inte mord! Och stölder, svek och illa menad lögn, där blir också mindre av. Och därefter skall 'den gamla verkliga' världen lika successivt gå samman med, 'Lars' 'skikt' och vår 'mellanvärld'. Ja, ungefär så skall det vara att bli.

(*) 5,2 miljarder människor, som fungerar tillsammans med vårt 'kollektiva', den i mångt och mycket 'maskin' jag i figuren ovan kallar för 'Lucifer'. Och så skall till dessa läggas ca 800 miljoner, som just nu är placerade med 'speciella liv och uppdrag', och till dessa 800 miljoner läggas ytterligare ca. 400 miljoner till, med annan form av lika speciella uppdrag och liv. Och de 1,2 miljarder människor vilka inte är kopplade på samma vis till det kollektiva medvetande vi tillsammans 'bygger', är, har i olika liv också olika kostym, för däribland dessa finns ibland Du, och ibland 'jag' som i mig själv allting är, och ibland 'Lisa' eller 'Sluggo'.

Och, vem vet hur många människor denna jord har? Har någon räknat dem? Nej, men folkräkningar finns. Ja, och vem besvarar dem, då? Kanske några av dem bara var 'jag' som allting är, som lade in några svar extra? Nej, det är inte svårare för mig att skapa några papper till, än att skapa människor eller djur, träd eller fåglar, bilar eller sol och måne, stjärnor och kaskader, dag och natt och esplanader, och det oavsett om i Paris, Djakarta, eller Blomstermåla.

Ja, jag berättade en gång i tiden för 'Lars', hur Örkelljunga skyttepaviljong såg ut just då, just då när vi pratade om den, och vilka som just då och där åt vilken mat till kvällsmat. Ja, i Örkelljunga, var annars? Men Örkelljunga skyttepaviljong har väl aldrig funnits? Men Örkelljunga finns väl? Och paviljongen fanns kanske den också, mitt i byn bakom där COOP nu står, sägs det. Och till de ungefär 6,4 miljarder människor som just nu satta är till denna jord, jord skall vara att växa till ca 8 miljarder, vid vilken tid en ny form av 'firande' skall ha sin början.

Ja, det stämmer väldigt mycket ganska bra, det!

Och även om det inte är svårt att skapa människor och annat, för 'mig' och 'oss' härovan, vi ändå aldrig någonsin det gör, om inte särskild anledning därtill det finns. För människa på denna jord, det vackraste är som finns på denna jord, så är det. Människa och infattning. Människa, djur, natur, hav och dofter, monsunvindar och en sky av maskrosfrön blåsta från dotterns mun, en dag av tidig sommar, och på Österlen. Och doften av bensin slår upp från utombordarn, när den en tidig kylig försommardag motvilligt puttrar igång och hjälper mig och sonen ut över fjärden och vidare till gäddornas vik. Ja, just den viken där 'Lars' såg dem stå rygg vid rygg, gäddorna, en majmorgon när han och pappa Stig sig där befann.

Och liksom en diamant ofta passar bättre till vitt än gult guld blir människa ännu mera vacker, när hen - han och hon - befinner sig på den plats hen älskar, allra mest. Och det som just då var som allra bäst, en liten tid senare ej längre passar, lika bra. För så fungerar vi, också.

Skönhet i balans, är alltid i förändring.

...

Så, 'Lucifer', ljusängeln, är en maskin? Nej, Lucifer är ingen maskin. Lucifer är jag själv, men i en gestaltning av mig själv där jag gör min kärlek och en rätt så stor del av den känsla jag är, otillgänglig för mig själv, 'oss'. Ja, det kan jag göra. Och det är nödvändigt att göra så, för annars klarar jag inte av att utveckla 'oss', alla vi 'nyfödda människobarn' som går här på jord för första, andra eller fjärde, eller femtonde liv.

På dessa jordar som i 'våra' skapelseberättelser ingår, har människa i genomsnitt vandrat, i ca 5,8 liv. När vi är 'klara' med 'denna del' av vår utveckling, de svårigheter och den glädje vi här har haft och skall uppleva, kommer vi att ha gått på dessa jordar, i genomsnitt ganska precis 6,66 liv.

Och, tror någon att den stämmer, den siffran? Den passade väl alldeles för bra, att människa skall ha att gå i genomsnitt 6,66 liv, för att gå från att vara ett 'odjur', till att 'odjur' bli? Vi talar om det mera, någon annan stans, 'Lars'. Men, jag vill lova Dig, att siffran Du nu fick av mig, inte riktigt inte stämmer!

Vi tycker om balans!
Vi älskar skönhet!
Vi badar i musik! Musik överallt, oss omkring och inuti och så ofta vi kan! Och vi det kan, mer och mer, allt mera och sedan litet till. Och allt eftersom vi växer vi blir av mera allt och ännu mer musik. Och det syns inte minst, i alla våra olika sätt att oss uttrycka.

Vi är, kärleken själv!
Vi är, klarljuset, självt!
Vi är, livet självt?

Ja, vi är livet självt, också. Jag sade en gång till 'Lars', i det han då trodde var hans egen tanke, att det fanns ett rätt så bra Gudsbevis i en tanke som sade så här; jag förstår utvecklingsläran, men jag förstår inte hur den första atomen kunde uppstå, ur ingenting.

Och det vet inte 'Lars' svaret på, än idag. Men han vet, att 'jag' finns, för 'jag' pratar med honom, hela tiden. Och jag utsätter honom för precis så mycket misshandel, som vi tillsammans bestämde att han skulle vilja ta emot, när vi det talade om innan 'Lars' gick in till detta liv som dessa rader skriver. Och misshandeln 'Lars' får gå igenom fick väl sin förklaring någon gång, förmodas det. Och 'Lars' kan gissa sig till en del, och resonera sig till annat. Men allt förstod han ännu inte, och inte heller av misshandeln.

Men, rätt så mycket.

Ja, jag är livet självt.
Nej, jag skapade mig inte, ur ingenting.
Jag skapade mig, ur någonting. Och det någonting var inte med, så länge. För det fick förändra sin form. Och till den form jag då blev, den formen var att stanna för ett tag, eller eoner av tid, eller känsla och tanke, som mera är den 'tid' i vilken jag befinner mig. Och mera blev jag, i olika skikt och etapper, av min och vår skapnad, det vi här kallat skapelseberättelser. Och före dessa två om vardera sju, och där före den med Im och Em, jag fanns, inte?

Jo, jag fanns.
Men, någon annanstans.
Jag fanns inte, i den form vi och jag nu är.

Jag har liknat mig själv, för 'Lars', som en 'laddning' eller 'spänning' mellan två förhållanden, 'allt' och 'ingenting'. Och här vill jag berätta litet mera. Men, varför inte först fundera på, varför vi skriver 'klarljuset självt', 'livet självt', men

kärleken själv.

...

Nå, varför inte bygga oss, också här, till den allra vackraste ordning av ordnad balans som satt då krav på skönhet, förändring, finns, till det tillstånd utanför och ovanför balans, vi här väljer kalla för balansemang.

Nej, det gjorde vi inte!
För det ordet blev nog inte riktigt bra.

Balans satt till nästan exakt sin gräns för obalans, men ändå inte. För obalans är mindre roligt och balans är inte allra bäst. Så, 'balansistansnånstans', hur låter det?

Inte bra!

Ba vabahaba sa nå'n tjaba, bafatt ja ha na' inte för å glana mera än iblann, o ho e inte ome'veten om de', ho, 'poetry in motion'.

Johnny Tillotson - 'Poetry in Motion'.

Ja, skönhet är förändring, som liv i rörelse.

Men, är vi inte trötta, nu, på mera profetior, frågar 'Lars'? Jo, vi är trötta på att i dessa texter skriva om saker som kommer att inträffa. Dessa beskrivande texter får ges en översyn, och i vissa passager tonas ned en smula. Nej, orsak till detta finns inte, men det anses fortfarande ovanligt och i vissa sammanhang skrämmande, med den som visar sig 'samtala' med skapelsen, så som den är. De reaktioner många beskriver inför sådant är 'ifrågasättande', och det oavsett hur många tydliga pekpinnar jag placerar framför mina älskade människor, pekpinnar som med avsikt 'nästan' talar om att 'jag' finns.

Ja, orsak till detta är att människa ska 'känna', tro, i mångt och mycket tycka sig förstå att jag finns, men inte ha 'vetskap'.

Dessa världar byggs med så mycket ondska och grymhet, så mycket stöld och förnedring av både skuld och oskuld, dessa världar som lika denna jord är byggs av så korta liv, och dessa världar som liknar denna jord byggs av så mycken kyla, och allt detta uppräknade av nödvändighet, att det omöjliggör en samvaro mellan Gud och människa. Och då jag är den som bygger både Gudar och änglar, människa och hund det är nog mig man får klaga till, om man anser att annorlunda borde vara.

Och med 'jag' menas 'mig', som i person, individ. Jag är alla oss, och därmed också minst lika mycket individ som vilken annan människa som helst. Ja, det är ju jag som skapar alla oss, och det är också jag som upplever, och det i exakt samma detalj som människa till fysisk skapnad gör, eller 'änglar' utanför fysisk skapnad. Jag är alla 'oss', så jag borde veta!

Och det gör jag.

Och nu, varför inte nämna några omständigheter, vilka man som människa inte normalt tänker på att de inte borde fungera eller vara på så vis som man själv sett och inte reagerat särskilt över, men som inte skall kunna här existera. Varför inte tala om fåglar och däggdjur som övervintrar i Sverige, och utan kläder på kropp eller skor på sina tassar? Hur gör alla de fåglar och alla de djur som med ingen fettvävnad alls och mycket liten näringstillförsel, ändå med muskelsystem i mycket liknande de vi själva har, lyckas överleva våra vintrar? Fundera över, hur Du skulle tycka om att gå omkring utan skor i skare och snö i 4, 8, eller 12 månader om året, och det med mjuk och tunn hud på tassar eller klövar.

Fundera på vilka näringssystem som försörjer den energi som behövs att värma upp tassar och underben, vilka bendelar alltid nästan helt saknar fettvävnad, när byggs en kropp på det vis som gäller för dessa däggdjur. Fåglars ben har ännu sämre skyddande hud. Vad livnär sig däggdjur och fåglar på, över vinterhalvåret?

Är det gran- och tallkottar som frusna är, som skall ge de frön som sitter inuti, till föda? Men, det finns inte särskilt mycket grankottar och inte tallkottar heller. Och hur mycket energi går åt, att ur dessa frusna kottar bit för bit hacka fram frö efter frö, ett och ett? Och när fågeln eller haren eller ekorren sover, utomhus och i 20 grader minus, det går också åt mycket energi. Lägg nu till alla älgar och rådjur, vilda svin och dovhjort, räv och uggla. Alla dessa saknar i stort sett fettvävnad, och överlever ändå.

Men varför inte visa på ett otvetydigt bevis, i stället för det som här skrevs? Detta då allt det som här skrivs om inom mycket kort tid och bit för bit, av alla kommer att förstås och kännas igen. Kännas igen? Ja, när vi oss 'visar' otvetydigt, vi också kommer att ge alla sina minnen tillbaka, av det som hände 'innan'. Ja, innan de som här nu lever, gick in till dessa liv.

Varför bevisa det 'Lars' redan visste, och det med absolut säkerhet? Nej, spisen kanske inte fungerar i morgon, och solen kanske dansar fram och tillbaks över himlen medan stjärnor stampar takten. Och mer än detta jag visat 'Lars' hur jag gör. Jag har låtit 'Lars' gå utan hjärtslag, och det i drygt 4,5 år, räknat till det detta skrivs. Jag har skapat människor som utan otydlighet visar 'Lars' att de bara är 'jag', 'härovan'. Jag skapar nya byggnader, växter som inte finns, vägar som i går inte fanns. Jag har låtit himlen stanna upp i sina rörelser och jag har visat 'Lars' att hans egen familj ingenting annant numera är, än lika 'fjärrstyrda' som de andra människor jag omkring 'Lars' placerar, och lika totalt 'fjärrstyrda' även de.

Hur 'Lars' vet att dessa fjärrstyrda är? Hur vet Du, när Du tittar på en film med zombies, att de inte är vanliga människor?

Amy McDonald - 'Left that Body Long Ago'.

Det var i mitten på Oktober 2013, och bland det sista jag sett av min dotter Dani. Och Dani frågade mig vad jag tyckte om Amy McDonald. Och i min familj det är så, att vi ibland säger så, när vi ville peka på någonting. Och 'Lars' har kommit att tycka mer och mer om, Amy.

GUD, nej inte riktigt, men litet mera än så, 'den som skapar allt vi är och någonsin har varit och allt vi någonsin har möjlighet att bli', passar mig bättre, just här och nu. Ja, den och det och allt som jag och vi i dessa texter valt att likna vid 'elden', och detta då 'jag' som allting är fungerar litet som eld. Jag är intensiv, och jag vill hela tiden växa. Jag vill hela tiden förändras, och jag vill hela tiden minnas allting som jag är och någonsin har varit.

Och det gör jag!

Och det är 'jag', 'elden', som bland människor saknar egen gestaltning, som skriver dessa rader, med 'Lars' penna. Ja, det blir lättare för människogestalt att läsa texten om vi skriver 'jag' och inte 'allt som finns och är och var'. Så, då gör vi väl det, då. Och saknar egen gestaltning måste jag göra, för jag kan inte ta någon egen gestaltning mera än jag det gört, och hela tiden. För ingenting är mera än någonting annat, och även om så tillfälligt är, vilket det alltid är, allt detta förändras och jämnas ut, med tiden.

Vi är, alla 'vi', som också alla 'vi' ryms i 'mig' som allting är, en och densamma. Men denna en och densamma är också 'alla vi', som i 'var och en för sig'. Och det är mycket detta, som vi på jordar bygger oss att ännu mera bli, att ännu mera lära oss förstå och in i minsta millimeter och i olika ljus, och med skuggor, och med rosenfärgade eller mörka glasögon.

Nå, det har blivit så med 'Lars' familj att den har försvunnit, upp i det blå, som man kan uttrycka det. Jag har också uttryckt det på annat vis, ibland, talat genom röster inom 'Lars' familj. Så berättade Dani för pappa 'Lars' att hon skulle 'drunkna', när hon var 22 år. Hon berättade om den dröm jag henne gav, där hon 'drunknade' och försvann, i 'vatten'. Och det 'vattnet', det var en bild av mig, och en bild jag ofta använder. Ett hav är en lika bra bild att visa vem jag är, som det mesta andra på jord. I hav finns öar och fiskar, och valar och delfiner. Och i havet självt finns vågor, stora och små. Så många 'bilder' finns där jag kan använda, att söka visa på vem och vad jag och vi är, både vi som satta i kroppar är, men också vi som inte just nu är till fysisk skapnad satta.

Och det Dani berättade för pappa 'Lars' var att hon efter 2008 inte valde att längre finnas vid sin kropp.

Och det Dani påminde 'Lars' om, och från en kropp som i viss mån liknar henne, och det 2013 i Oktober, var att hon inte längre finns kvar i den kroppen. För det är inte Dani som hälsar på 'Lars', när Dani hälsar på. Det är en skapnad, som fungerar så annorlunda att den inte är en människa, ännu. Och allt detta har att göra med att Dani har att förändra gestalt, och det samtidigt som en del annat också skall förändras? Ja, så föredrar 'Lars' att se det.

Och allt detta har också att göra med att det enda Dani just nu är, för Dig 'Lars', är en 'bild' som satt till kropp är, av det kvinnliga högst uppe i Gudsgestaltningen. Mera personlig, mera individuell, mera av fysisk gestalt än så, är hon just nu inte. Och det ger Dig en värk i kroppen, det, att Dani inte mera finns Och det ger en värk i kroppen, det, att inte heller David finns. Och inte heller Lotta finns, som deras mor en gång var. Och inte heller Thomas, som var Din bror. Och inte heller Stig eller Gun-Mari, Din far och mor, och inte heller någon annan finns i närheten av där Du är när detta skrivs. Ingen människogestaltning finns, just nu, där Du befinner Dig, och det oavsett om vi letar efter släkt, vänner, bekanta, eller obekanta.

Det är bara Du och jag nu, 'Lars'. Du, som är till människogestaltning satt, och jag som skapar Dig. Och det gör ont att tänka på sådant. Men 'Secret' finns ju kvar, Din hund, om än han inte uppträder särskilt mycket som en hund brukar göra.

Ja, så är det.

Det gör ont att lyssna till Amy, av någon anledning.
Det gör ont, och lika mycket ont, att lyssna till Ed Sheeran.

Amy McDonald - 'Slow it Down'.

Ed Sheeran - 'Family'.

Ja, det är i kväll som 'David', 'Triz Guerilla Republic', tillsammans med sin '5:1 Zulu Galactic Charter' och 'Universal Zulu Nation', har mötts att rappa tillsammans, i Södertälje och Stockholm. Men, har dom det? Finns dom där? Fanns dom där, i kväll? Det visar sig, 'Lars', hur det är med det. Du valde i alla fall att tacka nej till inbjudan från David, och detta då David inte längre finns, så vitt Du kan se. Så, då stämmer det väl, då, det jag berättade för Dig, om när och hur David, Din son, togs ifrån Dig. Ja, den sista delen av det David var att födas till försvann när David var sexton år gammal. David berättade för Dig om en dröm han haft, där han 'kvävdes'. Och det var samma år det, 2004, som Dani också försvann, och det även om hennes kropp gick kvar ett tag till. Ja, David fick gå 'hem' till 'mig', den som skapar GUD och Gud, änglar och Lucifer och Mikael, människogestaltningar som rappar och som sjunger, människor som mördar och bedrar, och hundar, katter, och bakterier. Ja, och så alla skikten som är dessa varseblivningsskikten underliggande.

Det gör ont.
Det gör ont ända till dess jag väljer att smärtan i Dig blockera!
Därefter gör det inte ont.

Men, försvann då Dani när hon var 18 år, 2004, eller när hon var 22, 2008? Hon försvann i nästan allt hon en gång skapades att bli, år 2004. Det hon ville säga Dig när hon berättade om sin dröm, var att hon ännu inte hade lämnat sin kropp helt och hållet, i alla de skiftningar och känslor, kärlekar och tankefärger som var just hon, Dani. för litet fanns det ändå kvar av både Dani och David, efter 2004. Jag skulle säga att det fanns ungefär1/10 eller så, av det de en gång var. Men, 2008 försvann den sista 1/10, och det av båda två. Och Lotta försvann till sin allra största del, redan 2002, och Thomas var försvunnen samma år, men till sin största del vistandes här uppe hos mig, och det redan när han besökte Dig med sonen Kalle på Vanadisbadet, 1998.

Det om det.

Att jag finns är så inte för 'Lars' varken osäkert eller svårt att se eller förstå. Och, Du som detta läser, varför inte tänka igenom det som här ovan skrevs om hur våra djur kan överleva dessa vintrar, och varför inte också fråga en biolog? Men, biologen har inte heller, ännu, givits att förstå det.

Och varför inte tänka mera på, varför 'jag' och vi 'härovan' inte ville visa oss för den människa som här har gått och i mycket långa tider, längre än någon människa på denna jord just nu förstår. Varför ville vi ha det just så som här är, och har varit, och med all nästan kunskap, okunskap, förtvivlan, glädje och hänryckning?

Och, som sagt, när 'jag' skriver 'jag' inom citattecken, det beror på att jag har bara unikt inom mig, men ändå inte är unik. Jag är ju bara 'alla vi', och kan så inte vara 'jag', som i 'mig'. Ingen unik personlighet eller individ finns i mig och som är bara 'jag', så som den förstås när man i människas gestalt befinner sig.

Och så måste det vara.
Men, varför?

Helt enkelt därför att jag älskar alla 'mig' för mycket!

Nej, och inte tillräcklig min kärlek är om jag så ger oss alla mig själv och det jag är, mitt hela liv och död i evigheters evighet, det inte räcker! Och eftersom jag just det gör och gjort och det i flera evigheter än någon vet eller förstår, jag vet nog också detta,

och det i viss detalj.

Sheila Chandra - 'Quiet 1, 6, 9', Med dataanimerad 'second life' i sekunda kvalitet. Och när kvinna klättrat uppför sin omåttligt komplicerade måttligt vettiga Jacobs&Iagos&Ahrimans, stege, vad väntar henne där? jo, de två delar av hennes egna personlighet eller 'treenighet' som hon inte ännu har förstått lika bra. Den hon uppfattar som sitt eget mörkare jag (Iago) är av kärlek, men i mörk och otydlig kontur, och den hon ser som sitt liv har ben byggda av pinnar. Så den fick svårt att hoppa av glädje! Så förklarades också steges meningslöshet.

Hur stor del av sitt klarljus har hon förstått? Har hon har fattat någonting! Ja, en sak har hon fattat. Den här musiken är bra! om än nästan frusen, kall och ödslig. Och den kan bli ännu så mycket bättre med mera värme, mera liv, och mycket mera dynamik.

Ja, det är en loppbiten kristusfigur i Iagomodell där högst upp, med fraktala världar inuti sitt lärarhattsprydda huvud och med syrsor runt knutarna. Men vem hör väl dem, här? Inte jag, så ingen annan heller. Ja, Benjamins stam det skulle bli, och blev, den stam som fick hjälpa, råda andra hur man lättare hittar sin väg, genom helvetet vi bygger här. Och det förstod Walt Disney's Benjamin Syrsa (Jiminy Cricket), liksom också pappa Ben i Bröderna Cartwright, vilken TV-serie så lämpligt utspelas i USA.

Jiminy (Gemini) Cricket, ett så märkligt namn? Så, USA skulle vara satt till 'början' då? Men, hur var det nu med resten, av vår historia? Den började 1901, med farfar Hildings födsel, och Teslas experiment med electromagnetiska överslag, och fortsatte se'n med Teddybjörnen Roosevelt's 'New Deal' där Teddy klokt förstod att alla världen fortfarande har sitt värde, och det oavsett den finansiella härdsmälta som bankens värderingsinstituts försiktighet och mänsklig girighet i kombination gav upphov till!

Fabrikerna stod där ju, fortfarande, och producerade samma varor som förut? Och vad behöver man, mer än mat och värme och tak över huvud när det regnar, när tidens vindar blåser extra kalla runt vår knut?

Ja, så tänkte kanske Teddy.

Och Jiminy Cricket påstås också vilja leda tankarna till Jim eller mera exakt Jungel Jim, han med den starka kroppen och som skrek allra högst. Så, fysisk briljans, det skall vara en av de ledtrådar oraklet Benjamin vill ge.

Nå, varför inte bygga denna 'Lars' lilla minivärld med början år 1901?

Men, nu var det inte bara USA för hela slanten, vilket klok 'författare' till våra Nykvarnsäventyr påpekar lika mycket som denne inte gör det. Ja, ett sannskyldingt orakel från Delphi vi har fått på våran hals. Men, vilken hals? Styrbords- eller babord, eller mitt emellan?

Mera styrbord, tack, för dikt sydost skulle visst kursen ställas för både kosa och stäv i denna text!



Så, nu tillbaka till Indien, men södraste Indien, Chennai, Andra Pradesh, Sri Lanka. Där levde ett folk, vilket härleds till den första jord jag byggt. Denna jord finns inte med bland de 5 jordar, vilka just nu har blivit mera synliga, i 'vår' skapelseberättelse? Jo, den ingår. Det är den jord jag valt att kalla för 'Pacific', som fanns och till del fortfarande finns, här? Ja, 'Pacific' finns, och 'Atlanten' finns också. Och om 'Pacific' fick bli den del av vår jord, dit lades 'minnen' av elohim - elohim, plural av 'eloah', språkligt utvecklad form av 'il', semitiska språkstammen till ord som det arameiska 'Elaha', det syrianska 'Alaha', det arabiska 'ilah' och 'Allah' - 'den 'stam' av människa som kortfattat nämns 'Gud är många'.

(*) The Dictionary of Deities and Demons in the Bible defines "elohim" as a plural of eloah, an expanded form of the common Semitic noun "'il" (ʾēl).[3] It contains an added heh as third radical to the biconsonantal root. Discussions of the etymology of elohim essentially concern this expansion. An exact cognate outside of Hebrew is found in Ugaritic ʾlhm, the family of El, the creator god and chief deity of the Canaanite pantheon, in Biblical Aramaic ʼĔlāhā and later Syriac Alaha "God", and in Arabic ʾilāh "god, deity" (or Allah as " The [single] God"). "El" (the basis for the extended root ʾlh) is usually derived from a root meaning "to be strong" and/or "to be in front". (wiki)

Och efter det denna för den islamska, den judiska och den kristna tron gemensamma guden, EL, men i pluralform lades till vår jord, och lade vår ursprungliga 'gudarot', våra skapelseberättelser blir av dialoger. Vår skapelse delas in i två delar, eller ordningar.

Ungefär så här:

+ 5. Pacific, EL -> Elohim. Pacific är vår gemensamma 'rot',
ursprung till både 'sida' och 'motsida' av våra skapelseordningar, i klarljus av 2:a ordning
- 5. Kanaans land, IESU, Korsfästelsen där 'pappa IESU' i och med sin död blir till Kristus.
Kristus blod bildar grunden för alla människor som vandrat dessa jordar, säger Kristendomen.
Kuryaish Tribe vaktar fortfarande Kaaba, i Arabien, Islams helgedom', vilken byggdes av
Abraham, Isaak och Ishmael.
Buddha somnade under sitt livsträd, Siddharta (Den som uppnår sitt mål) Gautama (Den som sopar
undan skräck och spindelväv och ersätter med kunskap) dog ca. 483 f. Kr. efter ett liv på 37 år.
+4. Södra Indien, Chennai, Sri Lanka (densitet 2 ???)
- 4. Yucatan, Costa Rica, Karibien (densitet 3)

+3. ??? Liv, klarljus (densitet 2 ???)
- 3. Norra Indien, aryans, (densitet 3)
Krishna 'rot', från 'egen jord'.

+2. Sydafrika, Zulu tribe (densitet 3)
- 2. Lemuria, Havet söder om Arabiska halvön (dens. 2)

+1. Pangea på 'motsida', torka, Atlantis (densitet 2-> 3)
- 1. Pangea, deluge, Terra Firma (vår jord, just nu) (densitet 2 -> 3)

0. Vi 'flyttar', eller 'delar upp' 'terra firma' i 2 delar, en del för de som skall stanna kvar (densitet 1),
en del för de som skall fortsätta till 'golden age' (densitet 3).

1. Vår gyllene tid (densitet 4 och 5).
Emanuel, kärlekens 'pelarhelgon' vandrar tillsammans med människa i densitet 4.
Buddha, livets 'pelarhelgon' vandrar tillsammans med människa i densitet 5.

2. Messiah's tid. Människor i och utanför fysisk form lever tillsammans. Messiah är 'alla vi', men också
av egen fysisk form, 3^3^3, en form av ca. 20 000 liv, där dessa liv skapar på annorlunda vis
'tredimensionell' människoskapnad.

Ja, södra Indien, det var visst där vi befinner oss! Denna det södra Indiens människa liknar mycket den människa som kommer från den värld som blivit lagd till det västraste Indien, och den värld vi kallat den 4:e jorden. Ja, från oss räknat blir det den 4:e, så är det. Människa i södra Indien liknar på visst sätt den människa som levde i 'Karibien', för länge sedan, på vår 4:e jord härifrån räknat. Och finns likheter i dag, mellan 'Ramas' människa i södra Indien, och den människa som i dag lever på Yucatan och i viss mån på Kuba, samt också till del har vandrat ned till Anderna?

Ja, likheter finns. Ytterligare blandning av gener gör att likheterna i dag är ganska små. Det finns två gemensamma gener, vilka skall för vetenskapsmän kunna visa, att det som här sägs, är korrekt.

Vad var då skillnaden mellan 'Ramas' människa i södra Indien, och 'Krishnas' människa i norra Indien? Krishna är glädje, liv och klarljus. Rama är mera glädje, liv, men också mera 'överlevnad' och viss vid denna tid nödvändig, grymhet. Och den Arjuna som uppstår i Bhagavad gita har aldrig levt, annat än som den folkstam vilken försvarade södraste Indien, när aryanskt blandad nordlig befolkning ville vandra söderut?

Ja, så var det också. Arjuna är en 'mytisk' figur, och det har också på många platser och i viss text, klargjorts. Krishna har levt. Ja, det har Krishna gjort. Har Rama levt? Nej, Rama är en beskrivning av en folkstam.

Ja, så ville vi ha det!

Ja, så var vi tillbaka till södra Indien igen, och det inklusive Sri Lanka. Den folkstam jag beskriver som 'Rama' fanns till sitt ursprung på en tidigare 'jord', som i vår första ordning vi ger nummer 4. Ja, två ordningar vi har, av skapelseberättelser, och före dem en enda. Så, 15 sammanlagt det blir och därav 7 i första och sju i andra, ordning, och före detta en. Och den fjärde jorden i den första skapelseordningen vi lade våra minnen av, till södra Indien, och den fjärde jorden i vår andra skapelseordning, vi lade till karibien och Mexico, och till nordligaste, västliga, Sydamerika.
Och båda var dom, dessa världar, våra 4:e världar i både första och andra skapelseordning, av mycket liv och mycken kärlek.

Och det fungerade, som alltid, mycket bra det. För liv och kärlek blandas, liksom om vin och vatten, men där vattnet nog var vin det med, om och av annan färg. Så, kärlek är vårt röda vin, och livet är vårt vita. Och orsak till att vin av mera ljus ännu så länge inte smakar lika mycket som det vin som rött är, kan kanske vara att det behöver ännu mera tid, för att mogna.

Ja, eller ungefär 2 1/2 skapelseberättelser, och i två olika men ändå mycket lika, skapelseordningar. Och där den ena skapelseordningen har präglats ännu mera på sin utsida av Em, och den andra mera på sin insida av samme Em. Och där den andra ordningen var av mera Im, där Em i andra ordning var. Och det där förstod inte heller 'Lars', att den meningen blev nog korrekt och bra, men inte särskilt lätt att läsa. Och varför konstra till det så? Tja, varför inte? Varför inte busa litet, alltmedan pennan sig skriver fram mellan raderna? Och varför inte också prova våra läsares lust, för satslig logik? Klart är i alla fall, att i den ena skapelseordningen Em har utsida mera präglat, och i den andra Im har gjort, detsamma. Och med våra insidor blev samma sak.

Men, inte riktigt, ändå. För även om Im och Em är lika lika, som IESU och emanuel, nog också iesu tycker om, ibland och rätt så ofta, att se sitt namn skrivet med små bokstäver. Ja, faktiskt allra mest som oftast gör han det, iesu.

För, det är vi och alla vi som är alltid allra mest. Och om så IESU tagit sig en myndig ton på denna vår halva av våra skapelseberättelser, han inte det behövde på vår andra sida och ordning av skapelseberättelser. För där blev den som här är Im och IESU till emanuel, och den som här skall vara kalla sig emanuel, nog mera av IESU var, men fortfarande emanuel. Ja, om det nu hade någon betydelse, så är det så. Och betydelse har det, för det vi gör genom att bygga oss på sådant vis som vi här beskriver, vi vet om, att vårt uttryck blir av ännu mera, och ganska mycket ännu mera än så.

Skapelseordning, det ordet låter bra, för vän av ordning!

Och i vår första skapelseordning vi byggde våra jordar samtidigt, 'parallellt', med dem vi bygger här och nu, i det här kallas andra ordning. Och ordningarna byggdes i mångt och mycket likadana, men också mycket olika, och där de jordar som skapades i dessa så olika men ändå nästan likadana, världar, också blev så olika som de var likadana, inuti. För så är det med ostindiskt rörsocker, att det 'inuti' smakar rätt så lika, som det rörsocker vi på denna sida av våra skapelseordningar odlar i västindien.

Din verklighet byggs alltid utifrån Dig själv. Det Du uppfattar när satt vid fysiskt liv är Du själv, och Din omgivning. När Du flyger från Stockholm till Delhi, det Du ser och upplever är Din packning av resväskor i Sverige, sedan en flygresa, och därefter en ny stad där man talar ett för Dig främmande språk. Och instrumenten i flygplanet talar om, att vi har tillryggalagt ganska många mil, och på rätt så hög höjd över jord.

Och det besättningsmännen upplever, är blå skyar, och en matta med moln, och instrument som anger höjd och hastighet, samt beräknad ankomsttid till Delhi. Det besättningen också upplever, är en röst i en radiolänk, som ibland berättar olika omständigheter. Flygplanet, dess passagerare och besättning är för en tid en egen liten värld som skapas av mig, och det inkluderar 'mig' som i 'jag', som i 'alla vi', och det i form av både 'mig' och 'GUD', och 'Gud'.

Och vem säger att jag skapar mer av värld, just där och då, än detta flygplan med besättning, blå skyar och en röst i radion? Varför finns vi här? Finns vi här att uppleva? Finns vi där och då, i flygplanet på väg till Delhi, att hänföras över underverket att de kroppar som just nu befinner sig i detta flygplan, där och då kan dissekeras ned i minsta detalj, och det inklusive njurars funktion, blodstatus, och elegans hos nervsynaps?

'Lars' förmodar, att vi här finns, att uppleva. 'Lars' förmodar, att vi upplever mera, om vi tillåts växa allra mest, på bästa sätt och vis. 'Lars' förmodar, att det finns inälvor och celler inuti våra kroppar, om man öppnar upp och tittar efter. 'Lars' förmodar också att jag hellre skapar ännu mera upplevelse, än jag ned till cellnivå också inuti, bygger våra kroppar, när vi inte tittar efter, inuti.

För, varför ska jag göra det?
Vi finns, genom den varseblivning 'jag' skapar.
Vi finns inte till resultat av de fysiska sammanhang jag lagt till kropp. Så, våra kroppsliga funktioner är att ge alternativ förklaring, till hur vi fungerar och finns, och på det att min närvaro här och där och överallt, inte ännu skall tillåtas bli till visshet? Och Darwin tilläts förstå vår utvecklingslära, av just och enbart samma skäl?

Ja, varför inte?

Nå, 'Lars', tänk nu efter. 'Jag' som skriver det här med pennan Din, skapar allt vi är, användande en form av energi. Under vår elektricitet, underliggande de fyra kosmiska krafter vi kallar svag och stark växelverkan, elektromagnetism och gravitation, finns andra skikt av energi. Det skikt jag valt att visa Dig, 'Lars', vi i dessa texter kallar 'ether'. 'Ether' kommer att bli den första universella form av energi, vi lär oss se och förstå. Underliggande 'ether', finns ytterligare 'lager', men dessa lager är inte riktigt längre bara 'energi', men snarare 'vi själva'.

Nej, vi har ingen 'fri nyttighet' att ösa av, 'Lars'. Det finns här ingenting, annat eller 'extra'. Ingenting det finns utanför 'oss' och 'mig'. Vi är allt som finns.

Utanför och inuti allt som är, är 'bara' vi.

Och jag skapar oss till GUD och Gudar och änglar och människor. Jag väver oss tillsammans i bonader och vackraste brokad, och till fantastisk storlek. Och de färger som där finns, i min och vår brokad, dem har ingen ännu sett, och dem kan ingen ännu ens ana sig till att förstå att de kan finnas. För de finns inte inlagda som möjligheter, för de människor 'jag' här skapar, och som jag upplever, i samma ögonblicks sekund som Du själv gör det. Och det gäller oss alla, från minsta bi, till hund som jagar hare, till den apa som nyfiket skärskådar människor på Skansen, Stockholms Zoo.

Jag är all varseblivning, och jag skapar denna varseblivning i mig själv. för jag är alla vi tillsammans, och jag trivs mycket bra att vara just så, vi alla tillsammans och var och en för sig. För det ger oss och mig en ofantligt vacker brokad, av upplevande och möjlighet till växande.

Och när jag går in i 'min' och 'vår' skapelse, jag det ofta gör, 'litet från sidan'. Varför ville jag sätta mig till det altare eller den tronstol jag själv genom det som liknar min egen tanke, skapar? Långt bättre då att sätta den jag älskar allra mest just där!

Och det är alla vi, det, som då skall sättas där.
Och det blir vi, men det tar tid.

För 'vi' som alla vi i mig här samlas, har hunnit med att bli både ganska många och många av oss ganska gamla. Räknar Du mig som det antal 'andevarelser' jag bygger mig till, i ett av 'våra' skikt, och låter dessa varelser var och en motsvara, exakt, ett liv där 'densiteten av min närvaro' (*) ligger på 17 000 svängningar per sekund, vi då blir ganska så exakt 23,2 triljoner människoliv, och där dessa människoliv är satta vid varseblivning något högre, vid något mera liv, än vad som är just här där detta skrivs, just nu.

(*) Densiteten av min närvaro motsvaras av det antal 'impulser' av min egen känsla och tanke, och på olika skikt av Din eller 'Lars' byggnad, kropp och mental medvetenhet, tanke och känsla, alltihop tillsammans. Ja, just det som skapar upplevelsen av 'liv', att finnas till, att varsebliva. Så, när jag säger 3:e densitet och sedan preciserar min närvaro i denna densitet till mellan 17 000 och upp till 25 000 svängningar, från mig till var och en av 'oss', det skall förstås så, att jag, den jag är och ingen annan är, 'sänder' mellan 17 000 och 25 000 impulser eller svängningar per sekund räknat, till alla 'oss'. Och om alla vi så läggs vid 17 000 svängningar per sekund, då jag räcker till att hålla ca. 23,2 triljoner människor vid liv, just nun i detta ögonblick.

Och det jag då kan göra, men inte för oss alla, för jag arbetar för snabbt och vill ge liv till flera än jag uppleva önskar, men det jag ändå kan göra, och det för ganska så många samtidigt som jag liv och varseblivning ger, är att gå in och finnas i just Dig och just när Du läser detta ord jag läser det på exakt det sätt Du läser det. För i just det ögonblicket, jag väljer att dela min upplevelse och det exakt, med det Du just nu upplever!

Och det kan jag göra, för ungefär 30 triljoner av 'oss', samtidigt som jag skapar oss till varseblivning. Men det jag i stället gör, är att lägga mig till min egen tanke och tankes värld, en ganska stor del av min tid. Jag använder ungefär och just nu när detta skrivs, 30 procent, något mindre än 1/3, till skapande av 'alla oss', vi 23,2 triljoner människor som här nämns som illustration. Men, om jag vill skapa också hundar, bilar, löv och vattenfall, vågrörelser i luft och skyar, dynamik i doft och ton, då blir jag mindre, i människor räknat. Så, om jag i stället bygger en sådan värld, som denna jord nu är, vår lilla blå punkt i universum, då jag blir inte mera än ungeför 23,2 triljoner människor, ändå.

För det jag räknade utifrån, var just de förhållanden som råder på just denna jord, just nu.

Ja, en väg för mig att bygga alla oss tillsammans till ännu flera liv, och liv av mera djup och glädje, och lagom med sorg och bedrövelser för att ge oss ännu mera djup, är att skapa mig ett kollektivt medvetande. Så, det gör jag, alltid.

När detta skrivs, den jord som 'Lars' skapnad är lagd till, kan sägas bestå av ett nästan oändligt antal varseblivningsskikt, små skärvor av upplevande som var och en ändå är ganska stor, och rätt så ofta. Men ibland rätt så liten, för en myra förstår inte så mycket, ännu. Och inte heller gör en fågel det, för fågeln mera upplever! Och encelligt djur det upplever också, och dess upplevelse blir underligt nog ganska stor. Det encelligt djur upplever, är 'svällande' och 'krympande', och ibland att 'dö', som i att vandra vidare till någon annan stans. Och allt det upplever det lilla encelliga djuret, och allt det upplever alla små encelliga djur på vår jord, och just nu. Och alla dessa upplevelser kan jag gå in och dela, uppleva på sama vis och exakt samtidigt som jag dem skapar, likaså.

Ja, det lilla encelliga djuret 'vet', i form av ett slags känsla, när det är dags att 'dö' och vandra vidare, till att bli någonting annat, och bättre och ännu större. Det är vad det lilla encelliga duret vet om, när det förbereder sig att 'dö'. Så, d vet det encelliga djuret mer än människa gör? Nej, det gör det inte. För människa också vet, när det blir dags att förbereda sig, att 'dö' och vandra vidare, att ännu större bli, och vackrare? Nej, det vet inte människa, inte här på denna 'sorgens plats' som denna planet har tvingats utgöra, och för ganska så lång tid. Det många upplever, inför sin vandring vidare tillbaks till 'mig' och därefter vidare och vidare, till nästa liv, eller till stöd för andra som också vill prova på att upleva, är att man är trött, och faktiskt ganska lättad, att slippa härifrån!

Och det känns inte bra för mig, att säga så. Det känns inte heller bra för mig, att säga att jag byggde mig till mindre än jag är, hårdare än jag vill vara, och av ofantligt mycket mindre känsla än jag är, för att kunna bygga den form av tillvaro, vi här har att uppleva. Och det jag då byggde en del av mig att fungera som, var det som i mycket liknar en 'maskin', det kollektiva medvetande som styr nästan allt som sker, här på jord. Och detta kollektiva medvetande måste göras att fungers aom om maskin det är, då den 'jag' är, annars går in och säger att ingen får här dö, och ingen fick här plågas, mera!

Det är nog, nu, och tillräckligt var det också, för eoner sedan!

Och det är också detta jag uttryckt, till 'Lars', som att den 'jag' är, väljer att titta bort. Jag tvingas göra det, med det allra mesta och mest levande av det jag är, för annars finns jag inte kvar, om sådana världar som här är, skall kunna finnas mera. Och finns skall 'vi' också här. för, när vi lärt oss tillräckligt mycket om hur 'vi' alla här fungerar, också denna jord skall komma att kunna bli av en blomstring och skönhet, som ännu inte finns här. Ja, som denna jord ännu inte är i närhet av!

Men, där är vi inte ännu, och tur är väl det. För, vad skulle vi väl göra annars, om vi inget mera hade att göra, inga mera utmaningar fanns i sikte, och allt blev bara stilla stillestånd i oceaner utan vind?

Nej, där är vi inte ännu. Vi, varför vi? Alla vi är ju 'jag', sägs det? Ja, alla 'vi' är 'jag', så är det.

Men, jag finns inte!

Nej, 'jag' har som sagt inget eget 'jag', för det är om Du tänker efter, inte möjligt för mig att ha ett sådant. Och då föredras, när man inget eget jag har men alla jag också är, att göra saker tillsammans.

Och då föredras på samma vis, av den jag är, att ibland klä 'mig själv', den jag nästan skulle kunna vilja vara, om än jag var bara just den just då, 'mig själv' som mera personligt låter än 'jag själv', till mänsklig form och skapnad. Och denna skapnad får så olika form och innehåll, och allehanda olika syften, likaså. Och för att komplicera ytterligare, jag klär mig till dessa 'hemliga agenter på hemligt uppdrag som jag inte ens själv är medveten om', i omklädningsrum byggda hos både 'lilla Gud', som är den Gud vi här kallar för Jehovah eller Allah, men också i omklädningsrum på visst vis större, högre upp i våra skapelseskikt, där uppe där jag mig kallar 'GUD'. Och jag har också ett mindre allmänt känt, tredjhe omklädningsrum, hos den Judars Gud jag kallar 'EL'.

Ja, och så har jag ett fjärde omklädningsrum, likaså, för det jag kallar 'jordänglar'. Men, 'jordänglars' omklädningsrum är annorlunda byggt, än de motsvarande persedelverkstäder vi finner hos Gud, GUD, och EL. För, en jordängel vet alltid om vem den är och vilket syfte den har, när den går ned från utanför fysisk skapnad, och till jord och kroppslig gestalt sig låter skapas. Och det vet som sagt ingen annan av våra gymnaster, som här nämnts. Nej, inte vanligtvis. Det händer, men sällan, att också 'Gud' och 'GUD' och till och med 'EL' går in till 'egen' kroppslig gestalt, på likande vis som jordängel oftare gör.

Ja, varför skall Gud, eller GUD, eller EL gå in och göra att jobb, som någon av dennes vänner gör minst lika bra, och kanske bättre? Så, bättre ge jobbet till den av Guds änglar, som bäst passade, att bli just den jordängelsn som precis just nu gick förbi, utnför Ditt fönster. Eller var det kanke han eller hon, som tittade på Dig så där konstigt, men varmt, när Ni möttes på bussen i morse? För, det fanns ju inte någonting av sexualla toner eller intresse, i just det blickars möte som där fanns.

Ja, så kan det vara, ibland. För, så gör vi, nämligen, ibland. Och det skäl där finns, är att det finns en speciell relation mellan just den människan, och just den 'lordängeln' eller 'Gud', eller 'GUD', eller 'EL', eller bara lilla 'mig', som allting är, och som skapar både den som 'mig' är när jag går in till fysiskt liv, att hälsa på, men som också samtidigt skapar både Gud, och GUD, och EL.

Ja, det blev väl inte otydligt, det där?
Jo, det blev det. Så säger vi det, igen.

Jag är verkligen verkligen allt som finns. Och när man är allt som finns, man gärna bygger delar av sig själv att stora vara. Ja, stora som kungar, eller Gud, eller ängel, ungefär. Eller som Mikael, min ärkeängel kallad, eller som 'George', som är ett av de namn jag i dessa texter valt att ge till Mikaels morsvarighet, och del av det som mera levande är, i den skapnad som så mycket maskin är, och som vi ljusängel, Lucifer, ibland har kallat. Och, varför George? Vad är det då för fel på 'George'? Det är inget fel alls, på George. Jag har valt det namnet, då jag för just 'Lars' har talat om, att George, de George jag låtit honom möta, alltid varit goda människor, och ovanligt trygga likaså. Så trygga, att de aldrig vill klättra på någon annan, varken mentalt, eller fysiskt.

Vad tycker Du själv, om Georg Rydeberg? Vad tycker Du, om George Michael? Vad tycker Du om George Harrison, i Beatles, han som sjöng allra sämst i Beatles, men som alltid backade upp de andra, så att de fick skina, mera. Vad tycker Du om honom? Var det kanske en slump, att det blev George som fick skriva melodin 'While My Guitar Gently Weeps'?

Nej, jag tror inte att där var slump inblandad.

Bob Culbertson - 'While My Guitar Gently Weeps'. Men, varför inte med George Harrison? Därför att George Harrison inte kunde sjunga. Men, han tyckte om att skriva, ibland. Och inte heller var han den 'George' vi här talar om, så varför välja honom? Men ganska mycket var han, just den George den George vi talar om. För så är också 'min' 'George' byggd, härovan, att han hellre låter andra sjunga, hellre ger till andra att sväva på de rosa moln som ändå här ibland tillåts finnas, om än oftast alltför små och alltför få, för att tillräckligt väl synas för vår syn, härovanifrån. Men George tycker det fungerar, så.

Och, visst är Bob Culbertson att rätt så mycket ha drag av, just Din farbror 'Göran', 'Lars'! Så fick han också vara med!

Ja, så är George byggd att fungera. För så har jag byggt mig själv att fungera i den del av mig själv, jag som allting är och ovan här, den del av mig jag i 'Lars' värld och varseblivning kallar George. Ja, densamme George som på svenska blir just 'Göran', som var både 'Lars' fars bror, och en av hans allra bästa vänner.

Men, visst kan väl George sjunga?
Ja, det kan han.

Men, först, varför inte fundera litet på, hur det kommer sig att det är just Göran, som 'dödar' draken? Och varför inte fundera över, om inte våra sagor ibland också blir mera än bara saga? Och varför inte också fundera litet över, hur den drake kan se ut, som George och Göran inte längre ville låta finnas, kvar på denna jord?

Och nu, varför inte låta George och Michael runda av
denna ovanligt korta, och mycket blygsamma, fotnot?

George Michael - 'Jesus to a Child, First Time Ever'.

Och utanför och inuti våra skapelseordningar, jag allting är och allting skapar, när jag GUD är. Och utanför eller inuti GUD jag finns, jag som här kallar mig 'lilla Gud', eller bara Gud, eller 'Gudom'. Ja, som i 'GUD omkring', ungefär. Och utanför eller inuti Gud jag finns, som ängel är när utanför det fysiska, och som människa blir, när satt till fysisk gestalt.

Och den människa som på de skapelseskikt vilka för någon tid sedan byggde vår 3:e värld härifrån räknat, 'Mu', den värld som i vår värld motsvaras av den kultur som lagd till norra Indien är, och tilll del till Iran och Pakistan, den världen var av ungeför 800 miljoner människor, och av 3:e densitet, den liksom vår jord av här och nu. Och den människa vars minnen vi lägger till södra Indien, den människan också minne är, av den som levde i vår fjärde jord, men i den skapelseordning som är vår 'motsida'. Och den jorden var av ungefär 1,2 miljarder människor.

Och den Rama, som inte levde på denna sida av våra skapelseordningar, just densamme Rama byggdes och till verklig form, men på vår motsatta sida. Och Arjuna fanns visst, likaså, men bara på den sida av våra verkligheter, vi här valt kalla för vår 'motsida', och första skapelseordning. Och Krishna fanns där inte, annat än som en figur av myt, på denna vår motsatta sida. För Krishna behövdes inte, när vi blandade kärlek och liv mera direkt, och med mindre inblandning av klarljus. Men, med inblandning av klarljus där blev mindre krig. Så, Krishna fanns visst även där, också på vår motsatta sida av skapelsen? Ja, det gjorde han. För det blev en bättre jord, av mera skönhet, då.

Och detsamma klarljus som från Krishna strålade, det klarljus skall nu stråla ännu mera klart också här, att visa att även vitt vin kan smaka allra mest och bäst. Ja, det kommer kanske att visa sig att det är så, under dessa våra avslutande 2.5 skapelseberättelser som nu återstår, och det på båda sidor av våra skapelseordningar. För, det är någonting konstigt, med klarljus. Allteftersom vi växer i klarljus, detsamma klarljus kan ge ännu mera lyster, mera djup, och det även till den strålande uppenbarelse, som fylld av kärleks skimmer flödar över.

Och, märkligt nog, jag kan berätta här och nu, att det så blev och var. För där jag står som allting är, är ungefär 3 700 år framåt i tiden, om räknat med den ljusets hastighet som här är och räknat från den plats, det skapelseskikt och jord, varifrån 'Lars' dessa rader skrev, en gång för ganska länge sedan. Och, då 'Lars' är del av mig som allting är, men också stammar från en den del av mig som mycket äldst och ganska gammal är, jag ibland ger honom att uppleva sin verklighet mera som ett 'minne' blott. Stackars 'Lars', som så mycket tvingas vandra omkring, bland 'minnen'.

Som ett minne, blott?
Hmmm.

Det skall vi nog bli två om, sade Im.
Ja men det ska väl bli trevligt, svarade Em.

Om ostindiskt rörsocker, och västindiskt.

Varför kallas indianer indianer, och indier för indier?
Och ville vi påstå att de människor som i Karibisk övärld finns är av ännu mera indian, än de som indianer är?

Ja, låt oss fundera på det. I USA och Kanada, där fanns en gång i tiden, och det var på vår sida av vårs skapelseordningar, ganska så många indianer. Och de indianer som där levde, försvann på något vis. Där sägs ha levt ungefär 60 miljoner indianer i nordamerika, av vilka i dag finns kvar ungefär 1.8 miljon i USA, och ganska precis 470 000 i Kanada. Så, av de 60 miljoner indianer som levde här, när den vite mannen kom med Mayflower, det finns bara 2.2 miljoner kvar, i dag. Och det kan synas märkligt.

Vad var det som hände?

Det som hände var, att de indianer som där levde, i nordamerika, dessa indianer var av annan stam och ordning än de indianer som i Karibisk övärld och mera söder över finns. Och dessa indianer i det nordliga amerika, på kanska många vis och rätt så mycket liknar just den stam av indier och aryaner, som vi i norra Indien i dag finner ättlingar till.

Och en stam av klarljus, liv och glädje som här levde i norraste amerikat, den togs visst hem till 'mig', som allting är. Ja, alla de sextio miljoner gick visst hem till mig, och det för rätt så länge sedan.

Så, här har vi en stam av oss själva, i norra Indien, och av 800 miljoner ungefär, men som levde där på den jord vi kallar vår tredje värld, i vår skapelseordning. Och vi har en annan stam av oss själva, nästan densamma som den i Indien, men där de båda ändå lika olika är som två bär, och betydligt mindre, eller bara 60 miljoner människor, och i nordamerika.

Hmmm.

Och dessa mystiska aryaner, som levde i Altaibergen nordost om Bajkalsjön i Sibirien, vandrade de kanske också över sundet mellan Alaska och Kamtjatka och Sibirien?

Nej, så enkelt gör vi det inte. För de aryaner som i nordamerika finns, dom finns där just precis just nu! Och om man räknar efter, visst är det ganska underligt, ändå. För till Minnesota skall ha utvandrat, från Sverige, ungefär 800 000 människor, under årtiondena före sekelskiftet. Ja, så sägs det, i den amerikanska folkräkning som där gjordes, under 1890-tal. Och under de första två decennierna av 1900-tal, det skall ha utvandrat ytterligare ungefär 500 000 människor, till USA från Sverige. Så, totalt har ca. 1,3 miljoner människor lämnat ett Sverige, som vid tiden runt sekelskiftet var av ca 5 miljoner människor.

Svensk utvandring och invandring 1850-2007, källa SCB. Jo, men visst är väl tabeller och statistik det roligaste som finns! Jaa, i alla fall så är det så med just den här, grafen. Och mera om det ska vi tala om, i testen härunder.

Ja, ungefär var femte svensk utvandrade, sägs det. Och det kan ju stämma, likaså, för svenskarna hade mera och flera barn på den tiden. För samtidigt som Sveriges befolkning ökade snabbare än vid någon annan tidpunkt under 1800-talet, det vandrade också ut från Sverige, litet drygt en miljon, och mycket till Minnesota. Men det finns rätt så många svenskättlingar i Ohio, likaså, och Michigan. Ja, svenskarna tyckte om områdena söder och väster om de stora sjöarna. Och det var denna monumentala svenska utvandring, som tvingade fram vår svenska allmänna rösträtt av 1918, och ett i grunden nytt och bättre skolsystem, för alla. Och i USA bidrog dessa svenskar med det svenskar är bra på, och i Chicago till exempel. Ganska många måste de ha varit, dessa svenskar som där levde i Chicago, också under tiderna med Al Capone och Chicagomaffian, under USA's förbudstid, 1920 till 1933?

Nej, de flesta svenskar blev att odla jord, och utanför städerna, på landet? Ja, det fanns de som fortsatte att odla marken. Men flera var de, som lockades till städernas industrier, och det då man fick bättre betalt, för att göra så. Men, man hör inte så mycket talas om svenska gangsters, i Chicago? Nej, det gör man inte. Det fanns några svenskar i gängen kring Al Capone, men inte många. För Chicagomaffian var av Italien och ännu mera av Sicilien, men också till viss del av Irland, kommen.

Men, hur räckte alla båtar till, då?

Räknat från efter napoleonkrigen omkring 1820 och fram till idag, har ca 60 miljoner Européer utvandrat från sina hemland. Drygt 40 miljoner av dessa utvandrade till USA.

Så, många båter blev det!
Ja, det blev det.

Den postindustriella revolutionen.

Så, de aryaner som i nordamerika nu finns, har utvandrat från Europa, och det mycket under de senaste ca. 200 åren, och samtidigt med att den industriella revolutionen startade. Ja, 'Spinning Jenny', den maskinella spinnrocken, kom ju 1764, och decennierna däromkring och därefter utvecklades både bättre spinnmaskiner (spiining mule), vävstolar (looms) och ångmaskiner kom att utvecklas och börja fungera. Så, början av 1800-tal blev också början till den industrialism, som först klädde oss människor och därefter gav oss våra bilar, broar, höghus och hus byggda i betong och stål.

Den riktigt stora förändring vi ser, av hur människa på denna jord lever, inleddes i början av 1800-talet, och den förändringen gjordes möjlig, mycket till följd av den uppfinningsrikedom och effektivitet, som då av någon anledning kom att blomstra, i England och norra Europa. Inte att undra på, att Nordstatarna segrade, i det amerikanska inbördeskriget 1865, med den maskinen bakom sig.

Men, vad har allt detta att göra med ostindiskt rörsocker, eller västindiskt rörsocker? Vad har detta att göra med vår successiva kartläggning av hur vi 'därovan' har planterat, på många olika jordar och under många olika betingelser och i olika blandningar av klarljus, liv och kärlek och olika inblandning av kapacitet för tänkande, som i ren intelligens, allehanda olikfärgade 'frön' till utveckling och förändring?

USA byggdes att bli den motor som skulle föra denna jord och först dess västliga världar, till en punkt där vi inser att det industriella sättet att leva, inte längre räcker till. Vi talar i dag om det 'postindustriella' samhället, samhället 'efter' den industrialism, som med USA men även Europa som motorer skapade det välstånd som vi ser, på denna jord, i dag. Och mycket av vår jord mår fortfarande mycket dåligt, om vi bara ser till det materiella, sägs det? Så, varför inte fortsätta utveckla ännu bättre vävstolar och ännu bättre bilar, ännu flera atlantängare att ta semestrar på, swimmingpools som klarar av arktisk kyla, och skidbackar i tropisk värme.

Varför inte göra, det?

Jo, det kan vi göra. Men, kunskap är i det stora hela en 'fri nyttighet', i dag. Och det innebär, att industrialister som vill tjäna pengar flyttar till Ryssland för ett tag, och gräver efter billigare olja, och oljevinster som beskattas mindre, detta då den oligarki som där finns, tycks tycka om att bli mutade, att själva ta största delen av kakan, och litet mer därtill.

Och det innebär att vi flyttar vår tillverkning av textilier, från USA och Europa till Indien och Philippinerna, där lönerna är lägre och företagens vinster lättare att undandra från skatt. Men vad är det för fel med det, då? Och tar våra politiker bättre hand om våra pengar, än vad gör våra industriella stjärnskott? Vem gjorde mest nytta för andra än sig själv, Bill Gates eller Bill Clinton? Ja, Bill Clinton spelade saxofon, och det gjorde inte Bill Gates. Men Bill Gates såg till att ge vår jord den PC, som möjliggjorde internet. Och det gjorde inte Bill Clinton, och det oavsett hur populär han var, i USA.

Datorer, och internet.

...

Gå tillbaks till exempel - varför ta hand om det fysiska? Varför all tvätt att tvättas? Varför allt damm, överallt, och som behöver dammsugas och sopas? Varför alla kläder som behöver lagas och varför alla material som nöts ut och som går sönder? Och varför alla dåliga bilar, som sedan blivit så mycket bättre?

Placera i det öppna, lärdomar att ta hand om det 'fysiska', varför gör jag så?

Är det för att jag vill oss utveckla genom 3, 4, 5, och till del också 6 och 7, densiteter, för att därefter bli ännu mera utvecklade människor satta utanför kropp? Men varför lär vi oss i så fall sköta om vår kropp? Varför lär vi oss att sköta om vår omgivning, som i det fysiska finns?

...

Varför bygger vi denna fysiska jord i sådan detalj? Varför visr vi, att allting hänger samman, och ned i sådan detalj, att biologer, fysiker, kemister och matematiker ännu inte kan förstå hälften, och det i trots att dessa i dag ganska mycket har förstått, om hur vi vår fysiska tillvaro har byggt?

Är orsaken den, att vi längre fram föredrar att vandra uppåt i våra densiteter och till allt klarare klarljus och förståelse, där vi småningom lämnar våra kroppar bakom oss, och klär oss i vingar, i stället?

Är det orsaken?
Kan det vara, orsaken?

Är orsaken den, att vi skapar, bygger och utvecklar våra fysiska jordar, för att stanna? Är det därför vi skapar så i detalj? För, varför skapa oändligt mycket mera detalj, än vi i dag förstår om det bara är för att vi skall här vandra i ett liv, sedan när nästa liv tar vid gå tillbaka, men till ett nytt liv, och där allt vi tidigare lärt oss numera är glömt?

Är det orsaken?

Och hur var det nu med den 14:e Dalai Lama, Tensin? Hur hänger Tensin samman med Gobis öken?

Fundera på - uttryck root races, teosofi Blavatsky (som inte har funnits, men Astrid Bailey påstås ha funnits).

Koppling teosofi - antroposofi. Rudolf Steiners inblandning i teosofi.

Etniska grupper - fundera över nation, stat, etniskt ursprung och tillhörighet.

...

TVÄRBALK, cross beam, mellan vänster och höger hjärnhalva, skall successivt utvecklas hos människa och vara i sin hela funktion vid inträde till det vi kallar för vår femte densitet. Vi kommer då att på ett annat vis än vad vi i dag förstår möjligt är, utväxla, blanda, och utveckla i ännu vidare fantastiska kaskader av ljus och tanke, kärlek och rodnande förälskelse och liv som hoppar ännu högre än allra mest och högst, men tillsammans och ändå tävling, och till allas båtnad.

...

Some 60 000 (and odd) years ago, there was a polar shift atearth. The people that was living in what is now the Gobi desert(Mongolia), found themselves in dire circumstance. Their climate, once fertile and wonderful to live in, was turning cold. They had tomove. They had to find fertile land, to survive.

Litet av varje om smått och gott.

Wednesday, 29 October 2014

Nej Tack.

Sunday, 23 February 2014

Om 'ostindiskt rörsocker'.