Ett brev till en familj, som inte längre finns.

                                                                                                                      Nykvarn den 13/1 2013. 


Ett brev till en familj, som här inte längre finns.

Men som finns på annan plats, sägs det mig. Annan plats, utanför den värld i vilken jag lever, och utanför fysisk form. Ja, de skapnader som mycket sällan läggs inom fysisk form och vilka bär kropp och utseende identiskt med mina barn de finns ju, till och från. Men, där är inte längre någon hemma. Min dotter är vänlig och vänligt avståndstagande och avstår gärna från att ha kontakt. Min son är mera rakt på, men även han allt mera avmätt.

Var det en slump att David gav Dig en tyghund till tröst när jag tog livet av Din hund Fanny? frågar GUD. Var det en slump att jag förstör det Du just nu skriver, genom att låta pekaren för var nästa bokstav skall placeras hoppa slumpmässigt omkring? Ja, jag låter Dig ordna upp det till slut, liksom oftast. Och var det en slump att David gav Dig en vinröd tröja i konstfibermaterial till julklapp, när han sett att Du inte föredrar konstfiber och aldrig använder vinrött? Var det en slump att det rätt så dyra vin jag föreslog Dig att köpa till vinprovning allt smakade mycket illa, jämfört med vad Du vet att det normalt skall göra?

Nej, ingenting av detta var en slump. Och det var ingen slump att jag förvandlat Lotta till 50-årig bimbo, på det foto David har i bokhyllan. Nedskitning av Ditt minne av Lotta var det nog mera menat som. För även om Lotta fick en bra kropp, så var hon inte någonsin en bimbo. Nej, men mycket annat som skadade Dig, det gjordes hon att bli.

Och varför påminner jag Dig om, Lars, att Du aldrig skulle säga så som jag låter Lotta säga i det brev där hon erbjuder fattig Lars mat till hunden. Så påminde jag Dig visst, Lars, att Du så aldrig skulle ha gjort det. Bättre var att fråga om man kunde hjälpa till. Om pengar fanns så det räckte. Men, att erbjuda mat till hunden men inte låtsas om resten, ja det är nog avsett att såra, det också. 

Många små saker avsedda att såra och göra illa blev det så. Och obetydliga som de kan synas, så gör ofta små saker mycket skada. Ja, jag flyttade visst marknivåer en smula härom dagen, i Nykvarn. Och det låter ju spännande och hemskt, det, med mark som välver sig. Men, nog gör alla de små nålstick jag ger Dig mera nytta. Mera ledsnad och mera skada.

Men, kanske det inte kändes bra för Din familj utanför fysisk form, att upprepade gånger och igen och i allt som smått och obetydligt är, påminna Dig om att de inte bryr sig om hur det går för Dig? 

Vem bryr sig? 

Ja, Du tycker ju inte om det uttrycket, Lars. Och visst var det väl jag, i form av Din numera obefintliga fysiska familj, som än en gång påminde Dig om det. Ja, jag som kallar mig för GUD.

Nog om detta!

Två bilder av hästar. Den ene åldrande och med slitna seldon, den andre yngre. Ja, dessa bilder gav jag Dig, Lars. Gud har gjorts gammal av denna kalla värld som på denna jord funnits och finns. Ja, man blir gammal av att tvingas skada och göra illa, för att bygga upp. Man blir åldrad av att ge smälek där värme och kärlek ens väsen är, men där skada och förstörelse och sedan mera och mera, och sedan mera av detsamma är den enda väg som räknas, att kärlek ge. Så blir Gud av detta gammal gjord, och går sönder i sina beståndsdelar, förbrukar sina liv. 

Och dessa liv väljer så att åter gå ned till sin jord. Som nya människobarn, att glömma, tvättas rena och sedan växa upp att leva många liv för att slutligen, många långa årtusenden senare, återförenas med den Gud de en gång när 'förbrukade', valde att lämna. Och Gud, han förnyade sig visst? Ja, det gjorde han. Men det blev en annan Gud, den som det gjorde. För den gamle gick ned, och i sin helhet. Och sörjdes det gör han, och av oss alla. Och mycket! Så mycket att det inte går att tala särskilt mycket om.

Ja, det gör ont. Och mycket länge gör det så.

Det är Söndag förmiddag. I det Nykvarn Lars tvingas vistas skrivs i dag den 13/1 2013. Det är så drygt tre veckor sedan David påminde Lars om att det byggts upp förväntningar om förändringar som skulle inträffa den 21/12 2012. Så hade den som här kallar sig GUD informerat Lars om att människas kollektiva medvetande skulle förändras vid detta datum.

Och, liksom så många gånger tidigare, hände ingenting.

Men den 28/12 hände någonting. Det internet jag visat Lars att använda som räddningsplanka att få tid att gå sattes då ur funktion. Den dator jag i form av Lars vant mig använda att lyssna till musik blev så tyst. Lars skrev visst via olika kanaler, email och sms formulerade på för ändamålet nyinköpt mobiltelefon påminnelser till Bahnhof, att vi gärna ville få tillbaks det bredband vi betalt för fram till den 3 april 2013. Men inget bredband fanns ändå, fem långa email och sms och 17 dagar senare. Och tystnaden fortsatte.

Tystnad, och tvång att titta på en TV som görs ännu mycket sämre än den någonsin var. Och fylld med människor byggda till intighet. Ja, jag har föredragit att göra de personligheter som fyller just Din TV ytliga och menlösa, programmen tråkiga och med många repriser. Repriser som varvas med reklam. Ja, varför inte titta på sådant, för att få tiden att gå? Men när tredje reprisen på Sonja Stjernkvists sång i Gunnar Arvidssons caféprogram från 1980-talets Sundsvall sänds 3 gånger i samma vecka, i den kanal som inte fylls med reklam, ja då känns det kanske litet mycket.

Men, varför inte? Det går ju inte att sova 24 timmar om dygnet. Det vet Lars, för han har försökt göra det, och många gånger. Och mest om vintern, den kyliga tomma årstid som av honom är måttligt uppskattad.

I dag är det minus 12 grader ute, när Secret och jag går vår morgonpromenad. Planerad var en längre promenad. Detta då vädret är klart och det skulle kunna ges vackra foton. Kylan gör tyvärr tillsammans med den hälta Secret ibland föredrar visa upp och de saltade vägar som skadar hans fötter, längre promenader omöjliga. Ja, sannolikt blir det så bara korta promenader, idag. För, Du orkar nog inte bära hem en ofärdig hund särskilt många kilometer.

Söndagsmorgon med TV4 och Lill Babs, som uppges fira 60 år som artist. Ja visst är hon en bra människa, säger GUD. Enkel och rättfram, och sjunger litet falskt gör hon ju också. Folkligt och bra! Och snygg var hon och är hon fortfarande, som nästan 75-åring. Och alltid positiv, alltid på väg till någonting roligt. Ja, alltid ännu roligare än det som just nu finns omkring henne, även om det också blir så mycket trevligare med en rejäl kvinna som Barbro, med båda sina för åldern mycket formsköna ben stabilt placerade på jorden. Ja, vi tycker visst båda två mycket om tuffa, glada och varma Lill Babs Svensson, både Lars och jag. Så blev det sagt!

För, vem har någonsin hört Barbro Svensson klaga? Men problem och krämpor kände nog även hon av, till och från.

Så, kramar och eloge till Barbro! 

Vad var det nu vi skulle skriva om? Söndags förmiddag och Lill Babs i TV-rutan. Ja, kanske var det åldrande? Jag har ju pratat mycket med Dig om åldrande. Att göra människor fulare med stigande ålder. Nej, inte Lill Babs. Men Lill Babs föredrog nog också en tid när hon var yngre till kropp och sinne. Att göra människor sjuka med stigande ålder. Att göra människor räddhågade och instängda med stigande ålder. Att göra människor ensammare med stigande ålder. Att göra människor ofärdiga, tvinga dem att kissa och bajsa på sig, med stigande ålder. Att förvrida människors svagare drag, på det att de blir nära nog nidbilder av de människor de en gång var, med stigande ålder. Ja, så görs det, ibland.

Och all denna nedskitning skall så ge ökad respekt för liv? 

Ja, så var det tänkt.

Och det vi avsåg här skriva var ett brev till en familj som inte mera finns. De barn Du älskar och den Lotta som Du brytt Dig väldigt mycket om. Och där ingen av dessa mera finns och inte heller deras familj eller annan släkt. Och inte heller några medlemmar i Din egen familj. Thomas finns, och om Du vill skriva till honom så kan ni kanske till och med träffas ett tag. Och då väntar mera självisk girighet, mera lögn, från Thomas. För så var det bestämt att det göra. Ja, Thomas gjordes varm och snäll. Som liten parvel var han ju det. Men det var avsett att försvinna. Den bild han gav Dig där han sade att han körde i diket på sin motorcykel som 16-åring och fick en massa skit innanför hjälmen då diket han körde ned i var fyllt med avlopp, den bilden var att berätta någonting för Dig. Så var det. Och vad det var för skit jag lät Thomas uppleva, eller se, eller själv bli nedsolkad med, det har Du redan till större del förstått. Och bättre är väl, kanske, att låta Din bror stanna utanför fysisk form, än att via propåer 'tvinga' mig att placera honom, återigen och bara för en liten stund, inom fysisk form igen.

Så säger vi det vi ville säga med detta brev.

Jag har tyckt mycket om Er, min lilla familj som inte längre finns. Jag har Dig i mitt hjärta, lille David. Jag har Dig i min glädje, lilla Dani. Jag har Dig i min omtanke, Lotta som en gång fanns. Så ger jag alla Er som inte längre finns, min kärlek.

Och så går densamma kärlek också till min bror, så som han var. 

Och så som han är, säger GUD.

Och några flera fanns det visst inte längre kvar. Och dessa nämnda, de fanns visst inte heller, längre. 

Nej, inte annat än utanför fysisk form. Där finns vi, säger GUD. Men det är inte samma sak, som de människor jag en gång lade till Dig i sina kroppar. Ensam är Du, med Din värld fylld med tillfälliga människoskapnader. Och, varför prata med en människa som bara finns i sin kropp för någon minut? Ja, varför samtala med en människa som egentligen aldrig någonsin fanns? För en minut eller två är vad de får finnas i Det helvete till verklighet jag byggt omkring Dig, Lars. Sedan tar jag dem tillbaka till mig och oss som skapar.

Ja, så är det med det. Och Dina pengar räcker nog, om jag inte stjäl mera från Dig.

Så ger vi, tillsammans, de människor som en gång fick finnas, vår kärlek och tanke! Nej, hellre Lars ensam. Men det går inte, det. För det är jag som är GUD, som 'bygger' Lars medvetande. Så får det bli så att vi båda två, Lars och jag som blev de som så gav. 

En kram till en älskad liten familj! 
Och en familj för vilken det inte alls gick särskilt bra.


Lars, och GUD.


p.s.    Om här beskrivna problem synes små och obetydliga, påminns om att all verklighet är subjektiv. Så kan ingen som inte varit där Lars är bedömma hur det känns att leva i en värld där ingenting finns, utom Lars och jag, GUD. Så kan ingen bedömma hur det känns att bli utsatt för oceaner av små kitsligheter, myriader av små problem avsedda att göra illa, och en verklighet av allt mera tomt innehåll. Ingen utom den som varit där och som är just där. Den verklighet där alla tåg har gått och ingen klocka längre behöver stanna. För det hade visst alla redan gjort, trots att de fortfarande tickade fram sekund för sekund och minut för minut. Och timme för timme och dag för dag. Och vecka lades till vecka och månad blev visst till nästa månad. Och år efter år det blev, sedan, och av mera tomhet.

100 år av ensamhet skrev han om, Gabriel Garcia Marquez. Visste han vad han talade om? Skrevs boken någonsin? Fanns han någonasin, någonstans i någon värld, Gabriel? Skrevs kanske boken direkt av GUD, på sätt liknande det jag lägger repris till repris till tråkigt original, i den TV Lars tvingas titta på, för att få tid att gå. Den TV, unik för Lars, som fylls av mig, GUD, med programpunkter av dålig kvalitet. Och där innehållet stadigt gjorts sämre, likaså.  100 år av ensamhet, som i ett människoliv. Var och är så ett människoliv så dåligt som här skrivs? 100 år av ensamhet blev kanske inte riktigt 100, för de flesta blev ännu inte så gamla. Men många år det blev för de allra flesta. Och ensamt är det, där flockkänsla och 'pack'-mentalitet, liksom hos varg eller hund som jagar, så mycket ersatte det som kärlek är. Var finner Du 'möten' hos en grupp kossor som betar eller vargar som vilar, tillsammans? Trygghet i grupp men utan att mötas. Så var det också mycket hos denna människa som här lever. Och kallt blir det, där så liten kärlek är.      d.s.