Communion.
Ego sum resurrectio et vita.
Qui credit in me
etiam si mortuus fuerit, vivet.
Et omnis qui vivit et credit in me,
non morietur in aeternum.
Jag är uppståndelsen och livet.
Den som finns i mig
skall även om död, åter leva.
Alla som här finns lever i mig.
Död skall inte här bliva.
E lucevan le estelle - och ljus gavs till stjärnor (Tosca). Men varför
går den baklänges? Därför att det passade Gud lika bra att dra hälften
baklänges som att fritt översätta både den skapelseberättelse
i repris i vilken Lars deltager och en del annat, också. Alla
för en och en för alla, och samtidigt!
skall även om död, åter leva.
Alla som här finns lever i mig.
Död skall inte här bliva.
E lucevan le estelle - och ljus gavs till stjärnor (Tosca). Men varför
går den baklänges? Därför att det passade Gud lika bra att dra hälften
baklänges som att fritt översätta både den skapelseberättelse
i repris i vilken Lars deltager och en del annat, också. Alla
för en och en för alla, och samtidigt!
'Communion'
är förening, gemenskap.
Tillsammans är inte att vara ensam,
som var etthundrafyrtiofyratusen jordar.
Texten ovan är kristen, men fungerar för alla.
Det lever i mig andra vägar till gemenskap med
oss, än att dö. Död så som den här gestaltats är en
del av vår utveckling till levande människor. Vi lever
i den tid jag kallat den gyllene i genomsnitt 2,5 gånger
så länge som vi här gjorde, på jord av tredje densitet.
Vi är i nära framtid också med och väljer var vi vill bli
återfödda. Död så som vi lärt känna den, skall inte mera
finnas. Just nu tänds i Nykvarn och på många platser på
vår jord ny medvetenhet. Skall så vad dessa rader säger
bli verklighet för flera än för Lars och Gud, så skall nog
också våra djur följa med. Och först blev det en jord,
och sedan fem till blev därav, och så ytterligare
tjugofem. Och sedan hundradet jämnt därtill
skulle visst vara, att vacker boning visa.
Så blev vi att tillsammans lyfta, vi som
här går, etthundrade och tjugofem.
Och jordar var dom visst allihop,
de som för Dig här har levt. Men
inte blev det färdigställt för det.
Du var ju inte med, när vi detta
gjorde, och då räknas det inte.
I glädje och allvar säger jag.
Du med, för hos mig fanns Du,
i mitt minne. Och från minne
fäst skall så Lars lyfta också
mig? Ja, så var det visst, för
var vi två som gjorde det, så
är det i par vi skulle gå. Så
lyft mig nu, dit som för mig
är 'hemma'. Från Din
hund 'Secret'.
är förening, gemenskap.
Tillsammans är inte att vara ensam,
som var etthundrafyrtiofyratusen jordar.
Texten ovan är kristen, men fungerar för alla.
Det lever i mig andra vägar till gemenskap med
oss, än att dö. Död så som den här gestaltats är en
del av vår utveckling till levande människor. Vi lever
i den tid jag kallat den gyllene i genomsnitt 2,5 gånger
så länge som vi här gjorde, på jord av tredje densitet.
Vi är i nära framtid också med och väljer var vi vill bli
återfödda. Död så som vi lärt känna den, skall inte mera
finnas. Just nu tänds i Nykvarn och på många platser på
vår jord ny medvetenhet. Skall så vad dessa rader säger
bli verklighet för flera än för Lars och Gud, så skall nog
också våra djur följa med. Och först blev det en jord,
och sedan fem till blev därav, och så ytterligare
tjugofem. Och sedan hundradet jämnt därtill
skulle visst vara, att vacker boning visa.
Så blev vi att tillsammans lyfta, vi som
här går, etthundrade och tjugofem.
Och jordar var dom visst allihop,
de som för Dig här har levt. Men
inte blev det färdigställt för det.
Du var ju inte med, när vi detta
gjorde, och då räknas det inte.
I glädje och allvar säger jag.
Du med, för hos mig fanns Du,
i mitt minne. Och från minne
fäst skall så Lars lyfta också
mig? Ja, så var det visst, för
var vi två som gjorde det, så
är det i par vi skulle gå. Så
lyft mig nu, dit som för mig
är 'hemma'. Från Din
hund 'Secret'.
Femtiotusen av Fadern föreslagna usla varianter
av 'Cantique Noel' lyssnade till, säger att den inte
är det mest lämpliga för Luciadagen. Och avsedda
att tära på Lars tålamod, tillägger Gud, var förslagen
till alternativ musik kanske, också? Skålar fyllda med
smuts och mera smuts har jag givit Dig och mina barn
på jordar. Men det skall inte behöva fortsätta i evighet.
Inte om jag får bestämma. Och det fick jag ju. Det är ju
som det tycks fortfarande jag som håller i taktpinnen
och avgör på vilket sätt vår 'tvåmannaorkester' skall
låta! Så fortsatte vi väl ett tag till, då. Om jag så får
föreslå, tillägger Gud. Jag är nog bra att ha, ibland.
För det här hade Du aldrig gjort själv! Vad hade
Du aldrig gjort själv? Du hade aldrig själv valt
att göra på sätt som i Nykvarn gjordes, och
det av mig, Secret och David och några
till. Och många fler skall snart här
vara, att också vakna.
'O come, o come, emmanuel', as sung by Enya.
Latin äger 'högtidskostym' stöpt i noggrannhet och präglad med allvar. Bondens språk blev grövre, liksom det arbete han har att uträtta. Fan och perkele och helvetets alla rödglödgade djävlar med spikskor och bitterljuv stämning skall på långsamt spett i låga vändas, om inte nihil tam alte insederat eius animo quam securitas rei, och för hela bunten. Ja, inte ett enda hår skall det krökas på något enda huvud. Alla för en med ibland också en före alla, som i en och sedan ett och sen mera och mera att småningom också flera bli. För struktur och ordning det gillar både revolutionär och rebell. Och varför går också nihilister och dadaister samman i grupper och pratar och har sig? Viss ordning behövs, för annars krockar alla tågen med alla överallt och flygplan blev aldrig ens byggda. Men, på vilket sätt hjälper oss grova ord och uttryck som smutsar ner, att utvecklas? På vilket sätt hjälpte oss fina ord och latin? Tja, doktorn läste visst latin och svor det gjorde han också, när han skulle snickra och slog sig på tummen med hammarn. Och vid 'ostämning' infinner sig allvar, eftertanke. Varför? Varför sade han så? Finns de som mår så dåligt att det blev bättre av att lyssna till elakhet och illvilja i uttryck och dissonans i ton och melodi, och där 'mjukare' text och ton hjälpte till ingenting? Vad är kärlek? Kärlek är att bry sig om. Och, bryr man sig alltid om, genom att stryka medhårs? Ja, så länge det utvecklar. Rädsla hjälper aldrig. Men när det gjorde tillräckligt ont inuti, då hjälpte ibland ord som skadade, liksom toner som skar sig.
Och rädsla hjälper oss att förstå att utnyttja
varandra på många manipulativa och mindervärdiga vis.
Och rosor blommar inte där rädsla finns. Där
trivs taggtråd och törne bättre.
Och rosor blommar inte där rädsla finns. Där
trivs taggtråd och törne bättre.
Elaka och destruktiva ord är mycket mycket mycket långt ifrån det grövsta jag använt, att tvinga mig och oss igenom en kall värld, satta att här utvecklas till att bättre 'förstå'. Att här bli vackrare skapnader och sedan allt mera kännande människor. 'Sentiens' är ett latinskt ord vars mening är att medvetet känna. Att reflektera över, förmå betrakta, observera, analysera, sin känsla. Många ord blev det som vi behöver lära oss att 'vara', för att kunna bli sentienta människor. Så lade vi just nu till ett nytt och mycket nödvändigt ord till vårt svenska språk. Att kunna observera, förstå och distansera sig inför smärta gör oss till vackrare varelser. Vi vet först när vi så kan göra, att inte i onödan utsätta andra för smärta.
Sentiens innebär att 'förstå' sin känsla så bra, att vi
kan både distansera oss inför den, men samtidigt
delta helt och fullt i dess upplevelse.
Sentiens innebär att 'förstå' sin känsla så bra, att vi
kan både distansera oss inför den, men samtidigt
delta helt och fullt i dess upplevelse.
Smärta bär vi alla inom oss. Det är så vi är byggda. När vi under ett liv rådbråkas mycket träder smärtan till vår yta. Vårt medvetande börjar göra ont. Så skär vi våra armar och begår självmord, ibland. Vi skapar också musik och texter som aldrig hade blivit skrivna utan denna smärta. Det gör ont, inuti. Det vi formulerar instängda i smärta når till 'platser' inom oss som vi annars inte hade hittat fram till. Det är jag, Gud, som konstruerat oss på så vis. Ja, vad gäller människa i fysisk gestaltning, så har jag gjort det. Det är som nästan alltid så, att jag byggt oss människor som min egen avbild.
Det bör göra ont när man gör sig illa. Då skadar man sig mindre! När människor begår självmord eller skär sig i armar kan detta inte ses som något annat än att samhället, vi som kollektiv företeelse, har vandrat åt fullständigt fel håll? Alternativet skulle vara att vi som varelse alltid låter ett visst antal födas att känna mera smärta. Och om vi så gjorde, blir dessa 'bärare av smärta' våra varningslampor?
Det bör göra ont när man gör sig illa. Då skadar man sig mindre! När människor begår självmord eller skär sig i armar kan detta inte ses som något annat än att samhället, vi som kollektiv företeelse, har vandrat åt fullständigt fel håll? Alternativet skulle vara att vi som varelse alltid låter ett visst antal födas att känna mera smärta. Och om vi så gjorde, blir dessa 'bärare av smärta' våra varningslampor?
Var 'börjar' vi som varelse? Bar vi 'från början' med oss 'platser' av smärta, glädje, och kanske alla känslor som finns? Det vet jag inte. Jag är helt säker på att det vi beskriver är en vandring. Vi utvecklas åt alla håll och på alla de sätt vi finner möjliga. Smärta är inte en från början integrerad del av det vi är? Smärta är ett destillat av känsla, som gör det möjligt för oss att åstadkomma vandringar som ger känslomässiga upplevelser utanför själva smärtan, vilka annars inte vore möjliga. Smärta är också en kvalitet som finns i både Gud och GUD. Om Du är mycket ledsen, värms Du av tröstande ord. Detta i likhet med att Du när du är hungrig, gärna vill äta. Maten smakar bättre för den som är hungrig. Trösten smakar bättre för den som är ledsen. Det vi gör, är det en nullitet? en nollhändelse? Vi skapar oreda för att känna glädjen av att reda ut oredan? Ja, det är så jag förklarat det för Lars. Det som händer på vägen, är att vi förändrar det vi är. Vi bygger oss till andra skepnader, skapnader och sedan till mera fullbordade varelser - människor - som på visst sätt under tiden utvecklade 'förädlade' egenskaper. Smärta leder oss till skönhet? Så är det. Kan vi uppleva samma skönhet utan smärta? Det kan vi. Det skulle bara behövas att jag bygger oss människor olika mig själv som Gud och Helig Ande, för att göra så.
Varför bär vi på smärta? Därför att vi inte vill bli av med det som vi hade med oss, från början. Det vi hade med oss var olika känslomässiga 'förråd'. Kunskap om känslor. När vi skadar andra, skall det göra ont i oss själva. När vi blir skadade, ska det göra ont. När vi skadar andra, kan också 'skönhetsupplevelse' i form av berusande maktkänsla infinna sig. När vi blir utsatta för smärta, kan viss skönhetsupplevelse uppstå. Det gör det alltid, inom ett visst 'smärtspann', område av smärta. Varför?
Vi utvecklar oss till sentienta - medvetet kännande - människor, då jag inte vill låta oss vandra ned i de djup av olika slag av smärta som finns inom oss, utan att vi vet vad vi utsätter oss själva eller andra för. Denna kunskap fördjupas alltmedan vi lever våra liv. Det vi står i begrepp att avsluta på vår jord är en vandring genom grymhet och primitiv smärta som för oss är ovanlig. Det vi har uppnått är djupare kunskap om hur det är att leva i situationer där vi utsätts för precis så mycket plåga och smärta som vi överhuvud taget klarar av! Vår 'belöning' för 'vandringarna' är en skatt av kunskap om hur vi ska klokare växa, bygga oss, för att bli mera lämpade att kunna bemästra även sådana förhållanden som här finns.
Smärta ger mig möjlighet att utveckla oss att gå längre ned i förtvivlan, än vi kunde göra utan smärta? Ja, det gör det. Smärta ger drivkraft att bygga egenskaper som övervinner smärta. Smärta sätter också gränser för vad vi tillåter oss göra. Är smärta ett acceptabelt verktyg till andra former av upplevelse? Kan jag ta på mig en andlig tagelskjorta, och det utan att skada, oss? Ja, det kan jag göra. Gör jag så? Det gör jag inte gärna men jag gör det, ofta.
'Va pensiero' - 'fångarnas kör' - ur 'Nabucco'
(Giacomo Puccini).
'Va pensiero' - 'fångarnas kör' - ur 'Nabucco'
(Giacomo Puccini).
Så, smärta är på visst sätt ett 'verktyg' att bygga oss själva vackrare? Nej, smärta är en kompass som talar om för oss när vi gått för långt. Det är den bästa kompass vi har, att tala om när de trakter vi vandrar igenom blir för grymma, för fyllda av råhet, blodtörst, slakt och likgiltighet inför andras död. Det är inte smärta vi önskar utsätta oss för. Jag vill kalla det vi har längst ned i våra djup, för en form av 'död'. Vi önskar lära oss att bättre hantera denna 'dödens plats' i form av jagets upplösning, utan att upplösas eller 'dö'. När vi lärt oss att gå ännu djupare 'ned' i våra inre och överlever, då har vi tillfört oss själva ny känslomässig mark, nya fasetter vilka vi kan använda att smycka oss till ännu vackrare stjärnor. Stjärnor av mera briljans och strålglans. Solar av mera värme!
Men till vissa slag av skönhet hittar trots allt smärta och till denna skönhet kom vi inte så lätt, på annan väg. Så fungerar också hat. Men den skönheten var aldrig målet för promenaden, om den än blev en form av bittert smakande belöning. 'Skönheten' i upplevelsen av ett 'rentvättande' hat, den finns. Så, vi utforskar och lär oss att bättre hantera, förstå, hat? Det gör vi. Man skadas av att hata och man skadas också av att bära sorg. Mera sorg blir mera skada. Sorg såväl som hat tynger så, att vi när vi går tillräckligt långt in i dessa 'känsloområden', inte längre finner 'rentvättandet'. Det är vid denna punkt vi väljer att åstadkomma död, egen eller andras. Och det har vi haft tillräckligt av! För den här gången.
Vi liknar som varelse mera människa än odjur!
Men några tvingades gå dit också, för oss andra att lära.
Och, finns i skapelsen inga 'fria måltider'?
Ville vi i skapelsen ha fria måltider?
Nej, vi saknar som tur är facit.
Och de lösningar på samma 'problem' som lämnades
in av olika människor blev alla olika, och alla hade
alla rätt. För det vi gjorde, var inte att skapa likhet. Vi
bygger olikhet som fungerar tillsammans
med friktion men utan irritation.
Jag placerade för ett par år sedan Lars i ett tillstånd, som är av den värsta smärta han i detta liv upplevt. Den plats tortyren förde honom till låg absolut utanför uppfattning om tid och rum. Lars försvann in i totalt uppfyllande brinnande upplösning. Lars kände att han gick sönder. Vad var det jag denna gång utsatte Lars för? Han fick uppleva hur det känns att bli upplöst i subatomärt material. Det är min beskrivning av vad jag utsatte Dig för, Lars. Jag lät Dig gå ned i upplösning till hälften av vad vi någonsin klarat av. Och varför slutade jag, så 'tidigt'?
Därför att det som händer ögonblicket efter det jag avbröt Din vandring ned i smärtans 'abyss' är att Du gick fullständigt sönder, som medvetande. Det jag sedan skulle kunna hämta tillbaks, är ingenting. Jag skulle kunna bygga en ny Lars, men det var inte det som avsågs. Jag lät Dig gå ned i detta helvete då det lärde Dig någonting både om mig och om smärta? Det lärde Dig ingenting nytt. Du har tvingats ned på större djup, tidigare? Det har Du gjort. Men då har Du också gått sönder. Jag lät Dig fullständigt gå sönder i förtvivlan, den gång då Du för ca 182000 år sedan lät Dig själv upplösas i Dina beståndsdelar. Ja, det var då elohim skapades.
Och de promenader som vi sedan här på jord gjorde mindes av oss alla, och skulle inte behöva göras igen? Vi förstår ännu inte tillräckligt väl hur vi ska kunna leva som människor under de omständigheter vi här utsatt oss för. Men vi förstår det oändligt mycket bättre, än när vi först beträdde sådana jordar som denna. Ja, jordar liknande denna jord på vilken vi lever. Jag blockerar mina människor för ganska mycket av den smärta som här finns. Det tvingas jag göra, för annars går inte att här vistas. Vi har, när vi lever på denna jord, känslomässiga hörselskydd på oss. Det är samtidigt så, att hörselskyddet, som är jag själv, hör allting. Så blir hörselskyddet skadat, och säger till slut att det nu får räcka? Ja, hörselskyddet blir skadat, och mycket! Men, hörselskyddet avslutar inte hela eller delar av vår skapelseberättelse av sådant skäl. Skadorna är förutsedda och går, liksom alltid, att hela.
Anledningen till att vi nu väljer att gå upp i högre sfärer, densiteter, är att vi lärt oss precis så mycket vi denna gång avsåg göra. Den människa som här lever vägrar i dag åstadkomma dödande av andra människor. Det var det mål vi satte upp för vår vandring genom dessa trakter, där marken själv skadar våra fötter. Ja, våra liv på denna plats har varit det jag liknat vid en vandring genom dödsskuggans dal. Det är också den dal vi nu står i begrepp att lämna.
De annorlunda skönhetsupplevelser som smärta, vissa droger och hat kan ge oss, är de så 'återvändsgränder'? Jag ser inte att droger hjälper oss som grupp att utvecklas. Jag ser inte att den skönhet som finns i kombination med upplevelser av smärta, är någonting annat än 'tröst'. Vi kan åstadkomma mycket vackert skrivna rader från detta tillstånd. Dessa rader och del av den upplevelse som var orsak därtill, kan delas av andra. Så hjälper 'trösten' oss vidare. Men, trösten hjälpte oss inte förbi det som gav oss smärtan. Vi kan, genom att använda vår sentienta varelse som styrinstrument lära oss att ta oss igenom och förbi blockeringar som byggs av smärta? Ja, det kan vi göra. Det är det vi här gjort, och hela tiden. Det är helt enkelt och också vår största utmaning, att lyckas göra så. Belöningen för vårt arbete är dels just det och till en lika stor del att vi också lyckades föra flera 'sovande själar' eller blivande människor, ut i det ljus som liv skall vara!
'Nessun Dorma' och 'Torna a Surriento'
med Pavarotti. Nej, ingen skall här
'sova', längre!
Sentiens är inte absolut. Vi kan inte 'mäta' vår förmåga till distansering och deltagande i känsla. Vårt mål är att fördjupa vår känslomässiga upplevelse. Denna upplevelse byggs från olika kombinationer av successivt utvecklat klarljus, som kan hantera och distansera. Därtill lägger vi fördjupad kvalitet i det som kärlek är. Kärlek är ett flöde, en strålning som likt solen belyser allt. När denna allt omfattande kärlek blandas med en upplevelse av liv som i livfullhet, glädjen i att vara stark och kunna hoppa och dansa och skämta och busa alldeles fantastiskt bra, då finns för oss en totalt annorlunda verklighet, än den vi givits, här.
De annorlunda skönhetsupplevelser som smärta, vissa droger och hat kan ge oss, är de så 'återvändsgränder'? Jag ser inte att droger hjälper oss som grupp att utvecklas. Jag ser inte att den skönhet som finns i kombination med upplevelser av smärta, är någonting annat än 'tröst'. Vi kan åstadkomma mycket vackert skrivna rader från detta tillstånd. Dessa rader och del av den upplevelse som var orsak därtill, kan delas av andra. Så hjälper 'trösten' oss vidare. Men, trösten hjälpte oss inte förbi det som gav oss smärtan. Vi kan, genom att använda vår sentienta varelse som styrinstrument lära oss att ta oss igenom och förbi blockeringar som byggs av smärta? Ja, det kan vi göra. Det är det vi här gjort, och hela tiden. Det är helt enkelt och också vår största utmaning, att lyckas göra så. Belöningen för vårt arbete är dels just det och till en lika stor del att vi också lyckades föra flera 'sovande själar' eller blivande människor, ut i det ljus som liv skall vara!
'Nessun Dorma' och 'Torna a Surriento'
med Pavarotti. Nej, ingen skall här
'sova', längre!
Sentiens är inte absolut. Vi kan inte 'mäta' vår förmåga till distansering och deltagande i känsla. Vårt mål är att fördjupa vår känslomässiga upplevelse. Denna upplevelse byggs från olika kombinationer av successivt utvecklat klarljus, som kan hantera och distansera. Därtill lägger vi fördjupad kvalitet i det som kärlek är. Kärlek är ett flöde, en strålning som likt solen belyser allt. När denna allt omfattande kärlek blandas med en upplevelse av liv som i livfullhet, glädjen i att vara stark och kunna hoppa och dansa och skämta och busa alldeles fantastiskt bra, då finns för oss en totalt annorlunda verklighet, än den vi givits, här.
Ja, vi tycker om att ge utmaningar, så
länge de bottnar i kärlek! Och motsvarar
dem, ja det gjorde vi alltid!
Så, här, en 'utmaning'.
Bibeln talar i Johannes Uppenbarelsebok om odjurets, eller vilddjurets, tal. Detta tal, 666, är enligt Lars tro numret på den plats där vi lämnar fysisk gestaltning. 666 skall så vara vår sista nivå av fysisk form? Ja, det kanske är så. Men, Gud har också givit Lars mindre finstilta antydningar om att vårt inträde i fjärde densitet innebär att det 'namn på en människa' uppenbarelseboken talar om, då är uppfyllt.
Salomo ville av sitt folk bli given sin vikt, 666 talenter, i guld varje år. Ja, jag vill att vi skall ha valuta för vår möda. När jag som är 'vi' och Gud inte längre ser att vi kan få motsvarande 666 talenter i 'guld' varje 'år', då slutar vi. För då är vi klara! Guld som i rentvättade egenskaper och flera glada människor. Människa är då 'sentient' och med 'samma namn' som det första vilda djuret, således ren i sinne som ett barn. Ja! Och uttrycket 'antikrist' ville gärna ses som Kristus motsats. Den som inte längre är korsfäst. Den som inte längre bär törne kring sitt huvud och inte heller spikar genom händer och fötter. Och den som inte vill bli korsfäst, mera. Ja, ja, korsfästa är vi allihop och alltid, till att utveckla oss i alla de riktningar som korset visar och några till. Sådan korsfästning kan också vara betydligt mindre tråkig än att bli uppspikad på ett kors, påminner Gud vänligt. För korsfäster oss det gör vi ogärna, se.
Och hur visste vi när vi inte längre fick 666 talenter
i guld? Det är bara att 'väga', säger Gud. Svara på det,
den som förstod det Lars inte insåg! Hur 'väger' man
666 talenter? Och vad är namnet på den
människa, som bär detta tal?
i guld? Det är bara att 'väga', säger Gud. Svara på det,
den som förstod det Lars inte insåg! Hur 'väger' man
666 talenter? Och vad är namnet på den
människa, som bär detta tal?
Fysisk form innebär ett uppdrag för oss att bättre förstå hur vi fungerar med kropp. Det jag kallar för 'abyss' ligger mycket närmare till vårt fysiska, än till de människor vi är utanför kroppslig form. Så ville vi i fysisk form i vår framtid lära oss att gå längre ned i 'abyss'! Detta då fysisk form är den enda form som gör denna vandring meningsfull. Vi kommer inte att nå det slutliga mål vi nu har med våra vandringar inom fysisk form inom de närmast kommande 3000 åren, detta mätt i den densitet eller ljushastighet som finns där vi som läser detta befinner oss. Det vet jag, eftersom jag utanför tid och rum, överblickar detta beloppet av tid, den 'vikten' av händelser.
'Vikt av händelser', ett 'tidsbegrepp'
utanför tid och rum.
Vi är, tillsammans och genom mig, en 'varelse' som sträcker sig från 'abyss' till 'void', från 'upplösning' till 'tomhet'. Saknar vi svenska ord för dessa 'platser' eller områden i oss själva? Jag finner inga lämpliga ord i svenska språket, tyvärr. Uttrycket 'bottenlöst djup' säger inte lika mycket och 'helvetets djupaste avgrunder' inte heller. Vi har inom vår varelse möjlighet att träda ned till sådana djup inom oss själva att vi där suddas ut som varelse, blir till otydliga stråk av djupaste grymhet, förtvivlan, desperation. Vår identitet som varelse suddas där ut och vi förvandlas till känslomässiga uttryck helt utanför egen kontroll. När jag gått ned till dessa djup - utrustad med 'säkerhetslinor' - känner jag som också är min egen säkerhetslina, att jag plågar mig själv 'där nere' för mycket. Det går inte att komma djupare ned, utan att åstadkomma för djupa spår i mig själv och oss, av smärta. Dessa djup inom vår skapnad är inte bottenlösa? Botten nås, när vi som skapnad upplöses i våra beståndsdelar? Ja och nej! Vi kan, genom att lära oss mera gå längre ned, än vi tidigare kunde. Jag kan inte, så mycket Gud och Helig Ande jag är, säga att jag ännu funnit vår 'botten'. Och jag har gått ned så ofattbart långt ned i detta 'frivilliga helvete', att det blir meningslöst att ens försöka beskriva det. Ja, jag kanske i någon form varit ända ned och tittat efter, där också. Det kanske är så. Men 'vi' vet inte hur djupt 'ned' vi sträcker oss, det är jag ganska säker på. Vi försöker förstå det. Och när vi förstått det, bygger vi då ytterligare 'ytor' att senare lära oss beträda?
Det gör vi antagligen inte inte, eller också helt tvärtom. Svaret blev så 'ja', och i både huvud och bisats? Ja, om Du ville läsa det så, så var det kanske så det var menat? Så har Lars och jag gått igenom denna enkla mening, utrustad med en enda extra 'negation', som i ordet 'inte'. Ord är inte, som matematik är, exakta, begränsade till sitt innehåll, absoluta. I logik och matematik vänder ett minustecken värdet på det som stod framför tecknet. Om vi läser meningen med dubbla 'inte' logiskt matematiskt, så blir betydelsen av huvudsatsen 'det gör vi antagligen, ja'. Bisatsen står kvar oförändrad. Om vi läser huvudsatsen till ordmässig betydelse blir det svårare. Då kan det andra 'inte' innebära att vi säger att huvudsatsen är 'felaktig' och behöver ändras. Bisatsen kan då tolkas som en uppmjukad komplettering till denna ståndpunkt. Betydelsen i meningen blir nu i samtliga fall 'det gör vi'!
'Algernon's Simply Awfully Good at Algebra',
Malcolm McLaren and the Bootzilla Orchestra.
Mera humor och glädje.
Går det att läsa in flera betydelser? Och till vilken nytta? Hade det att göra med nyanser och att rätt kunna läsa dessa, hos oss själva och andra? Ord ger möjlighet till flera nyanser än gör logik och matematik? Ja, på sätt och vis. Ord blir inte lika tydliga. Förslag är att känslor är ännu mera 'olika' och svåra att tolka innebörden av, än är ord. Så har vi en ganska stor utmaning, i att utveckla oss själva till allt mera fullkomnade men ändå inte 'färdiga' vackert lysande 'känslomässiga ord'. Vi kan leka, genom att blanda betydelser, ha rollspel där vi inte talar om huruvida vi just nu är matematik, ord eller känsla, eller översinnlig känsla, som är något ännu mera finstämt. Och, det är faktiskt 'kul' att göra så. Vi blir mera 'levande' människor, då, när vi kan ha 'roligt' på flera sätt!
'Algernon's Simply Awfully Good at Algebra',
Malcolm McLaren and the Bootzilla Orchestra.
Mera humor och glädje.
Går det att läsa in flera betydelser? Och till vilken nytta? Hade det att göra med nyanser och att rätt kunna läsa dessa, hos oss själva och andra? Ord ger möjlighet till flera nyanser än gör logik och matematik? Ja, på sätt och vis. Ord blir inte lika tydliga. Förslag är att känslor är ännu mera 'olika' och svåra att tolka innebörden av, än är ord. Så har vi en ganska stor utmaning, i att utveckla oss själva till allt mera fullkomnade men ändå inte 'färdiga' vackert lysande 'känslomässiga ord'. Vi kan leka, genom att blanda betydelser, ha rollspel där vi inte talar om huruvida vi just nu är matematik, ord eller känsla, eller översinnlig känsla, som är något ännu mera finstämt. Och, det är faktiskt 'kul' att göra så. Vi blir mera 'levande' människor, då, när vi kan ha 'roligt' på flera sätt!
Vi befinner oss i ständig expansion. Vi expanderar mot mera klarljus, mera liv och mera kärlek. På den 'karta' jag givit Lars, finns 'klarljus' i vänster hand, 'kärlek' i höger hand, och 'huvudet', det blev nog jag själv. Vår kropp är just nu av 'liv' med fötter och en del av våra ben - liksom vår fysiska gestalt - givna bättre styrka och tålighet. Uppåt finns 'void' och nedåt 'abyss'. Kan vi bygga oss en varelse som är mycket kärlek, och sedan låta denna varelse vandra uppåt? Ja, det kan vi och det gör vi, fortfarande. Vad lär vi oss där? Det vi lär oss, är ännu mera om vad kärlek är, för människor eller änglar, utanför fysisk form. Och vad lär vi oss när vi utrustade med samma kärlek går 'nedåt'? Där lär vi oss just nu mycket litet. Kärlek klarar inte av att vistas där, ännu.
Var finns värdet i promenader ned i smärtans abyss? Promenader är det inte. Det är vandringar genom rödglödgade helveten ställda utanför den möjlighet som ord ger, att beskriva! Men, vad är värdet? Värdet finns i det vi där hittar. Det vi hittar är ett slags 'de vises stenar' av olika utseende, som vi tillsammans senare kan försöka finslipa och få hanterbara. Hanterbara i den bemärkelsen att vi kan lägga dem till vår känslomässiga och översinnliga byggnad. Med översinnlig menas de områden utanför känsla, som är känsla men ännu så mycket mera fint definierad, att det är annan art.
'Barcarolle' ur 'Orfeus i underjorden'
av Jacques Offenbach.
Jag, den Helige Ande, har i mig allt som finns. I mig finns just nu många varelser, människor, som jag och vi ännu inte ser oss ha möjlighet att låta bli 'levande'. Våra nyfunna 'de vises stenar' vilka här talas om, hjälper oss att föra flera av oss till de 'levandes' skara. Allting lever i mig, men allting lever inte utan att jag tvingas att ibland stympa negativa skadliga uttryck. Så är det. Det jag då önskar, är att skapa verktyg att göra denna varelse i mig mera levande. Mera levande som i mera 'sig själv'. Vår utveckling mot bättre sentiens - ökad förmåga till kännande förstånd - är ett svar eller facit på att vi inte längre är 'odjur', bestialiska varelser. Och där behöver vi många 'visa stenar' som i 'insikt och fördjupad kunskap om både känsla, liv och tänk', till hjälp!
'Barcarolle' ur 'Orfeus i underjorden'
av Jacques Offenbach.
Jag, den Helige Ande, har i mig allt som finns. I mig finns just nu många varelser, människor, som jag och vi ännu inte ser oss ha möjlighet att låta bli 'levande'. Våra nyfunna 'de vises stenar' vilka här talas om, hjälper oss att föra flera av oss till de 'levandes' skara. Allting lever i mig, men allting lever inte utan att jag tvingas att ibland stympa negativa skadliga uttryck. Så är det. Det jag då önskar, är att skapa verktyg att göra denna varelse i mig mera levande. Mera levande som i mera 'sig själv'. Vår utveckling mot bättre sentiens - ökad förmåga till kännande förstånd - är ett svar eller facit på att vi inte längre är 'odjur', bestialiska varelser. Och där behöver vi många 'visa stenar' som i 'insikt och fördjupad kunskap om både känsla, liv och tänk', till hjälp!
Det fullständiga facit på vår uppgång till tredje densitet
är att vi vägrar döda människor.
Det fullständiga facit för vår vandring in i fjärde
densitet blir att vi vägrar döda.
Vi har vandrat genom fyra olika jordar samt en 'förberedande' femte, som skapade de elohim som varit våra vägledare men också vår 'prövning', under vår vandring genom den dödsskuggas dal vi avsett lära oss genom vår vandring bättre förstå. Vandringen har tagit oss, i det tidsmått vi nu har, 182 000 år att genomföra. Det antal människor som här utvecklats till mera kännande, sentienta, varelser, är mycket stort. Som nämns på annan plats i vår text är det 144 000 jordar som nu skall lyftas upp från andra densitet, 'odjurets tid', och upp till fjärde densitet, vår tid av guld. Det finns en mycket djup glädje i mig, att till mig och oss välkomna alla våra 'nya' människor!
Och som här i text också berättats har det varit min bättre skyddade 'vänstra hand', den vi ibland kallat Lucifer, som skött om de jordar som levt under 'odjurets tid'. Vår ingång till tredje och mycket snart därefter, fjärde densitet, innebär att Lucifer gjort färdigt sitt jobb för den här gången. Så blir det jag i form av mig själv, Gud, och som den Helige Ande, den vi i dessa texter kallar stora 'GUD', som välkomnar oss 'hem'!
Är dessa vandringar till nytta 'bara' för oss även inom fysisk gestalt, eller blir de också till nya användbara toner eller tonarter, att lägga till oss när vi vandrar i högre sfärer, utanför kroppslig gestalt? Den kunskap vi bygger ger oss nya aspekter att utveckla både inom och utom fysisk form. Den fysiska gestalten är det svåraste vi har att utveckla. Vi är som 'fysiker' trögrörliga. Vi har också alltid begränsningar i tankemässig styrka och snabbhet. Om vi skapade oss så snabba som vi är också inom fysisk gestalt, då blev vi sittande helt stilla föredragande att vistas i vår egen tankevärld. Vår tankevärld och snabbhet att där orientera oss, står i visst motsatsförhållande till vår fysiska skapnad.
'Nomad', av Gud.
'Nomad', av Gud.
Så säger vi det riktigt tydligt, och alla tillsammans. När vi lever i fysisk kropp är det fysisk kropp som är föremål för vårt helgande! Men, detta helgande är inte möjligt om vi inte också utvecklar tanke och känsla att bättre förstå hur vi lämpligen helgar!
'The void' är den plats där vi gått så högt upp i sfärerna, att i det närmaste absolut tomhet och yttersta kyla inträder. Vi kan genom att använda allt det klarljus jag själv besitter och samtidigt blockera det mesta av min livfullhet och kärlek, komma mycket 'högt' upp. Jag kan inte säga att jag ens sett skymten av någon 'gräns' för hur långt vi kan åt det hållet utvecklas. Gränsen för expansion 'uppåt' är att jag klarar av att till fullo skapa om mig själv. Kan jag göra det? Det kan jag inte göra! Jag som skriver detta är den vi kallar Helige Ande, vår sammanhållande kraft, den som är 'en' och ännu mera identiteten för oss alla som här lever. Vår identitet är just nu knappt 21 triljoner människoliv stor. När jag leder oss att utvecklas till högre och högre sentiens, bli mer och mer och mer och mer 'noggrant och överflödande rikt skrivna' som varelser, då blir vi också flera av oss, som kan tillsammans göra dessa färder högre och högre upp. Ändpunkten för vår 'void' blir naturligtvis det läge, där vi kan placera oss i absolut isolering under oändlig tid, utan att må dåligt därav. Då vi bygger oss också som sociala varelser, blir detta ännu svårare. Kan man vara fullständigt social, älska umgänge, och ändå leva i total isolering utan att därav ta skada? Ja, på sätt och vis kan man det.
Vi har själva någonstans byggt oss de oändliga bottenlösa djup av förtvivlan och desperation till vilka vi inte ännu klarar av att gå ned. Vi är också de som byggt de kristallklara känslomässigt bottenfrusna landskap som finns utanför även mitt 'hela jags' 'omfattningsförmåga'. Ja, jag kan beträda alla områden som finns inom mig och oss. Men vi har inte fullständig sentiens överallt. Jag, den Helige Ande, är fullständig sentiens, en kännande varelse, men ännu så länge bara som 'mig själv'. Den del av mig som är 'människa' är ännu inte mer än halvvägs.
Jag har visat Lars en 'bild' där 'jaget' delas in i tre delar. 'Jag', 'mig' och 'mitt'. Jag är hela min varelse och mig är mera snävt än så. När vi säger mig, pekar vi på vårt eget bröst, inte knäet eller axeln. 'Mig' sitter vid mitt hjärta, min känsla. Mig är mitt känslomässiga 'jag'. 'Mitt' är det som tillhör 'mig'. 'Mig själv' blir för GUD en del av det område, där jag är 'mig', mitt känslomässiga och översinnliga 'jag'. Jag kan inte placera mig i fullständig isolering om jag är 'mitt', för det finns inget jag kan ta till mig, där. Det finns inte heller någon att spegla sig i, och tala om att 'mitt' är 'mitt'. Så antyder det, att vår innersta kärna i 'jaget' är social, och behöver sällskap!
Så, vad är då det egendomliga djur i vårt inre, vilket jag kallat 'mig själv'? Mig själv är mera 'mig' än 'mig' är. Och vad är det, då, frågar Lars. Ja, han förstår just nu ingenting. Så fick vi klarna hans sinne! 'Mig själv' är mina mest centrala känslor och översinnlighet? Eller, är mig själv översinnlighet men inte övriga känslor? Här behövs mera definition och mera noggrannhet! Tillfälliga begränsade operationella definitioner, eller bättre värda universella? Så säger GUD, detta. 'Mig själv' definieras hädanefter som den del av 'mig' som är innanför 'jag själv'! Och då blev allt kristallklart som korvspadet i korvgubben på Kornhamnstorgs låda tre dagar efter stängningsdags! Ja, GUD stryker liksom luffaren med viss förtjusning längs mystiska vägar. Och, GUD har i sin visa storhet här valt att indela det som är 'Jag' i sex olika varandra inneslutande cirklar. Jag, mig och mitt. Jag själv, mig själv och mitt själv. Så blev det och konstigt lät det. 'Jag' är vi alla det, och 'mig' och 'mitt' är också olika begrepp som rör oss som varelse, oss alla. 'Jag själv', 'mig själv' och 'mitt själv' är GUD som 'sig själv', en. Och 'mitt själv' finns inte med, på denna vår vandring. Men 'mig själv' finns med. Och där är jag sentient! Och dela in mig i olika delar kan jag, då jag är mera av olika delar, som i 'oss', än en.
'God works in mysterious ways', som Bono sa! Eller om det var någon annan. Så är det i alla fall, tycker Lars. Du också? Vill Du också lyssna till U2? Mycket är mera än 'bono' i huvudet på Bono!
American journalist Bill Carter suggested to Bono an idea to film a
documentary based on Sarajevo's underground resistance movement. Not only
did Bono produce the film, he also provided the funds needed to support the project.
Taken from the sleeves notes to Original Soundtracks “The camera follows the organizers
through the tunnels and cellars of the city, giving a unique insight into life during a
modern war, where civilians are the targets. The film captures the dark humour
of the besieged Sarajevans, their stubborn refusal to be demoralised and
suggests that surrealism and Dadaism are the appropriate
responses to fanaticism.”-Bono
Tillåt dem inte mörda oss!
Budskapet skrivs i stora banderoller och den flicka som
vinner tävlingen är synbarligen oberörd av de kulor och
granatkrevader som fyller luften omkring dem.
Värdig är Du så, människa!
Och, var finns värdigheten i detta?
Låt oss samtala om det, härunder.
Lars kände under lång tid att människa inte
var värd att finnas kvar på denna jord. Människa
förstörde, skitade ned, utnyttjade och trampade
sönder allt som kom i dess väg.
Djur är rena. De är inte sentienta, men direktkopplade
till känsla. Djur känner inte grymhet. Huskattens lek med musen beror
enligt Gud av leklusta? Leklusta som tillåts skrämma en liten mus från vettet,
så att den till slut stannar, förlamad. Leklusta var det så inte. Eller var det leklusta
som ledde till annans död? Vad finns att lära av det? Att bry sig om, känna in och
förstå andra varelser. Att själv ha varit där, med minnet av det talande om att
det gör mycket ont att vara där. Var det värt musens liv att påminna om
det? Ja, för musen kände inte det vi antog. Jag tog bort musens
rädsla och förmåga till kännande, i god tid för att
smärta inte skulle vara.
.JPG)
Och de djur som delat denna planet med oss, var finns
värdigheten i att ta dem med oss? Den finns först om vi har tänkt igenom och
klarat av att bygga en 'modell' för hur vi skall ta hand om och umgås med dem.
Så säger Gud att vi kommer att kunna ta med oss 1/3 av alla de djur som här levt.
Vi kommer också att få träffa många djur vi aldrig kunde drömma om att de fanns,
när vi inträtt i vår tid av guld om drygt 27 år. Djur har inte händer som kan hjälpa
dem att utveckla samhällen. Att hjälpa djur att utveckla sin känsla till sentiens ger
oss som människa bas och växtkraft olik den vi med händer kan ge oss själva. Gud
föreslår Lars att tänka igenom om inte alla däggdjur med två, fyra eller sex ben,
skall kallas 'människa'. Så gör vi! Och däggdjur med sex ben finns, även om
vi ännu inte mött dem här på vår jord. Underverk finns inte, men en
verklighet oändligt mycket mer komplicerad och underbar
än vi ännu förstår, den finns!
Ja, apor har händer. Så är en apa näst i tur att bli människa i andra
densitet? Ja, vi hade tänkt det. Det finns bland de apor som här lever en
chimpans, som visserligen inte är den mest och bäst tänkande av apor, men
som är mindre grym än den bäst tänkande. Chimpansen kommer att stå näst
i tur, av våra apor. Men den blir inte ensam. Vi kommer att utveckla också
babianen, som är ganska färdig redan nu. Vi utvecklar också orangutangen,
som är bättre på att tänka, än till och med chimpansen. Ja, låt oss kalla
apor för mera djur än människa, då. Och i så fall finns det
andra djur än vi, som också har händer.
Var finns värdigheten i att ignorera, ställa sig över, hot om fysisk misshandel eller död? Ett sådant ställningstagande måste baseras på att man ställer sig själv som individ, sin tro på att människa är bättre än så, över sin egen rädsla. Så gjorde Allende vid Pinochets maktövertagande i Chile 1992. Så gjorde MLK, och så har Nehru och Gandhi i Indien gjort. Så påstås princess Diana ha varit hotad av engelska kungahuset, varefter hon, då hon förmodas det ställde sig över detta hot, dog i en biltunnel. Så gör just nu Aung San Suu Kyi i Burma, och andra med henne. Hur många människor har genom våra tider valt - och det medvetet - att ställa sig över fysiskt hot, med risk för och i vissa fall garanti för, förlust av eget liv? Var finns värdigheten i att säga att man vägrar slå tillbaka? Var finns värdigheten i att säga att jag om jag mera tar i skjutvapen smutsar ned mina händer så, att jag aldrig igen ville låta dessa händer klappa min hund Secret?
Jag har visat Lars en 'bild' där 'jaget' delas in i tre delar. 'Jag', 'mig' och 'mitt'. Jag är hela min varelse och mig är mera snävt än så. När vi säger mig, pekar vi på vårt eget bröst, inte knäet eller axeln. 'Mig' sitter vid mitt hjärta, min känsla. Mig är mitt känslomässiga 'jag'. 'Mitt' är det som tillhör 'mig'. 'Mig själv' blir för GUD en del av det område, där jag är 'mig', mitt känslomässiga och översinnliga 'jag'. Jag kan inte placera mig i fullständig isolering om jag är 'mitt', för det finns inget jag kan ta till mig, där. Det finns inte heller någon att spegla sig i, och tala om att 'mitt' är 'mitt'. Så antyder det, att vår innersta kärna i 'jaget' är social, och behöver sällskap!
Så, vad är då det egendomliga djur i vårt inre, vilket jag kallat 'mig själv'? Mig själv är mera 'mig' än 'mig' är. Och vad är det, då, frågar Lars. Ja, han förstår just nu ingenting. Så fick vi klarna hans sinne! 'Mig själv' är mina mest centrala känslor och översinnlighet? Eller, är mig själv översinnlighet men inte övriga känslor? Här behövs mera definition och mera noggrannhet! Tillfälliga begränsade operationella definitioner, eller bättre värda universella? Så säger GUD, detta. 'Mig själv' definieras hädanefter som den del av 'mig' som är innanför 'jag själv'! Och då blev allt kristallklart som korvspadet i korvgubben på Kornhamnstorgs låda tre dagar efter stängningsdags! Ja, GUD stryker liksom luffaren med viss förtjusning längs mystiska vägar. Och, GUD har i sin visa storhet här valt att indela det som är 'Jag' i sex olika varandra inneslutande cirklar. Jag, mig och mitt. Jag själv, mig själv och mitt själv. Så blev det och konstigt lät det. 'Jag' är vi alla det, och 'mig' och 'mitt' är också olika begrepp som rör oss som varelse, oss alla. 'Jag själv', 'mig själv' och 'mitt själv' är GUD som 'sig själv', en. Och 'mitt själv' finns inte med, på denna vår vandring. Men 'mig själv' finns med. Och där är jag sentient! Och dela in mig i olika delar kan jag, då jag är mera av olika delar, som i 'oss', än en.
'God works in mysterious ways', som Bono sa! Eller om det var någon annan. Så är det i alla fall, tycker Lars. Du också? Vill Du också lyssna till U2? Mycket är mera än 'bono' i huvudet på Bono!
American journalist Bill Carter suggested to Bono an idea to film a
documentary based on Sarajevo's underground resistance movement. Not only
did Bono produce the film, he also provided the funds needed to support the project.
Taken from the sleeves notes to Original Soundtracks “The camera follows the organizers
through the tunnels and cellars of the city, giving a unique insight into life during a
modern war, where civilians are the targets. The film captures the dark humour
of the besieged Sarajevans, their stubborn refusal to be demoralised and
suggests that surrealism and Dadaism are the appropriate
responses to fanaticism.”-Bono
Tillåt dem inte mörda oss!
Budskapet skrivs i stora banderoller och den flicka som
vinner tävlingen är synbarligen oberörd av de kulor och
granatkrevader som fyller luften omkring dem.
Värdig är Du så, människa!
Och, var finns värdigheten i detta?
Låt oss samtala om det, härunder.
Lars kände under lång tid att människa inte
var värd att finnas kvar på denna jord. Människa
förstörde, skitade ned, utnyttjade och trampade
sönder allt som kom i dess väg.
Djur är rena. De är inte sentienta, men direktkopplade
till känsla. Djur känner inte grymhet. Huskattens lek med musen beror
enligt Gud av leklusta? Leklusta som tillåts skrämma en liten mus från vettet,
så att den till slut stannar, förlamad. Leklusta var det så inte. Eller var det leklusta
som ledde till annans död? Vad finns att lära av det? Att bry sig om, känna in och
förstå andra varelser. Att själv ha varit där, med minnet av det talande om att
det gör mycket ont att vara där. Var det värt musens liv att påminna om
det? Ja, för musen kände inte det vi antog. Jag tog bort musens
rädsla och förmåga till kännande, i god tid för att
smärta inte skulle vara.
.JPG)
Och de djur som delat denna planet med oss, var finns
värdigheten i att ta dem med oss? Den finns först om vi har tänkt igenom och
klarat av att bygga en 'modell' för hur vi skall ta hand om och umgås med dem.
Så säger Gud att vi kommer att kunna ta med oss 1/3 av alla de djur som här levt.
Vi kommer också att få träffa många djur vi aldrig kunde drömma om att de fanns,
när vi inträtt i vår tid av guld om drygt 27 år. Djur har inte händer som kan hjälpa
dem att utveckla samhällen. Att hjälpa djur att utveckla sin känsla till sentiens ger
oss som människa bas och växtkraft olik den vi med händer kan ge oss själva. Gud
föreslår Lars att tänka igenom om inte alla däggdjur med två, fyra eller sex ben,
skall kallas 'människa'. Så gör vi! Och däggdjur med sex ben finns, även om
vi ännu inte mött dem här på vår jord. Underverk finns inte, men en
verklighet oändligt mycket mer komplicerad och underbar
än vi ännu förstår, den finns!
densitet? Ja, vi hade tänkt det. Det finns bland de apor som här lever en
chimpans, som visserligen inte är den mest och bäst tänkande av apor, men
som är mindre grym än den bäst tänkande. Chimpansen kommer att stå näst
i tur, av våra apor. Men den blir inte ensam. Vi kommer att utveckla också
babianen, som är ganska färdig redan nu. Vi utvecklar också orangutangen,
som är bättre på att tänka, än till och med chimpansen. Ja, låt oss kalla
apor för mera djur än människa, då. Och i så fall finns det
andra djur än vi, som också har händer.
Var finns värdigheten i att ignorera, ställa sig över, hot om fysisk misshandel eller död? Ett sådant ställningstagande måste baseras på att man ställer sig själv som individ, sin tro på att människa är bättre än så, över sin egen rädsla. Så gjorde Allende vid Pinochets maktövertagande i Chile 1992. Så gjorde MLK, och så har Nehru och Gandhi i Indien gjort. Så påstås princess Diana ha varit hotad av engelska kungahuset, varefter hon, då hon förmodas det ställde sig över detta hot, dog i en biltunnel. Så gör just nu Aung San Suu Kyi i Burma, och andra med henne. Hur många människor har genom våra tider valt - och det medvetet - att ställa sig över fysiskt hot, med risk för och i vissa fall garanti för, förlust av eget liv? Var finns värdigheten i att säga att man vägrar slå tillbaka? Var finns värdigheten i att säga att jag om jag mera tar i skjutvapen smutsar ned mina händer så, att jag aldrig igen ville låta dessa händer klappa min hund Secret?
Varför bygga oss till balans, när obalans ger unik briljans bättre chans till rolig dans? Vi föddes utanför fysisk form. Det är där vår vandring fann sin början. Det är också där min egen 'födelse', eller snarare omfödelse, ägde rum. Har vi en möjlig 'omfödelse' av oss själva någonstans i 'abyss'? Har vi uppfattningen att vi när vi ännu bättre lärt känna oss själva i fysisk form, skall kunna nå ännu djupare ned i 'abyss'? Så djupt, att vi pånyttföds? Ja, det är där en del av det som är Lars omfödelse ägde rum. Och rätt så många var de, som med honom delat denna 'njutning'!
Vandringen djupare ned i abyss innebär ökande förlust av orienteringsförmåga. Tanken försvinner och känslan tar fullständigt över. Vi blir bara känslor. Tyvärr är dessa känslor av 'arten' smärta, och enbart av denna art. Innebär fullständig förlust av alla andra själsförnödenheter än smärtupplevelse också en pånyttfödelse? Ja, det blir definitionsmässigt så. Den som upplöses i abyss, försvinner. Jag kan därefter återskapa, honom. Vad lärde han sig? Han lärde sig att bättre uppskatta att leva, ingenting annat. Det är inte vårt mål med vår vandring, att via upplösning i smärta återfödas. Det är ett av våra delmål, i det det bygger oss djupare respekt för liv.
Det finns en absolut grundläggande skillnad i hur vi kan hantera tomhet, 'void', jämfört med absolut utsuddning eller 'abyss'. Absolut tomhet går inte att hantera, men det vi kan hantera är något mycket nära detta. Klarljus är tankens omdöme, tankens 'överblick', att tankemässigt 'förstå', och att via tanke bygga sin logik så stark att den kan hantera också skenbar icke logik. Jag kan inte bygga mig i kärlek, som är 'värme', och vandra samma väg uppåt tomhet, som jag gjorde när jag är klarljus? Kärlek är känsla, inte logik eller överblick. Den vandring jag gör 'iklädd kärlek' leder till andra platser inom 'oss', än vad gör klarljus eller liv.
Klarljus, liv som i livfullhet, kärlek. Detta är som vi många gånger sagt våra tre identiteter eller 'ben'. I våra medvetanden blandar dessa och skapar drifter, känslor och ännu finare nyanser. Så blir det också, att en vandring in i 'rent liv' blir annorlunda än en vandring in i 'kärlek'. Jag nämner ibland humor som ett fjärde ben. Humor är kontrast, chock, värme, överraskning. Kan vi göra humor till en fjärde identitet? Nej, humor härleds från, är en blandning av våra andra tre ben. Humor blandar man enkelt till genom att ta en del 'klarljus', en del 'kärlek', och en del 'liv'! Nej, det känns inte så. Det känns snarare som om vi genom att kontrastera våra brister i dessa kvaliteter mot varandra, blir fulla i skratt. Och det är ju en fjärde kvalitet?
Robert Gustavsson som handikappad och skolvaktmästare. Ja, skolvaktmästare hade vi gott om, i Lars värld och handikappade likaså. Så fick både mormors far och ordföranden i den ena av de elohimgrupper som stryker omkring i Nykvarn gälla för att vakta skolor. Ja, vi har tillåtit oss att skoja, med vår käre Lars, lite granna.
Robert Gustavsson som handikappad och skolvaktmästare. Ja, skolvaktmästare hade vi gott om, i Lars värld och handikappade likaså. Så fick både mormors far och ordföranden i den ena av de elohimgrupper som stryker omkring i Nykvarn gälla för att vakta skolor. Ja, vi har tillåtit oss att skoja, med vår käre Lars, lite granna.
Tyvärr, Lars, skrattet var redan köpt och betalat för,
kontant, i form av 'liv'. Ja, ja! humor innehåller nästan allt.
Jag vet, Lars. Tro mig! Utan humor blev det inte
lika roligt, som i skratt, liv, tjo och gamman. Och utan
värme blev inte förnöjsamhet av humor. Förnöjsamhet
som är värme, omtanke, att 'hålla om'. Och det
liknar väl kärlek, banne mig?
Och nu tillbaks till våra självplågande promenader! Det vi lär oss av fysisk gestalt har till övervägande del att göra med vår kropp. Jag, den Helige Ande, är byggd så att min varelse är ca 1/3 människa i och utanför fysisk form. Till något mera än 1/3 är jag meditation, eller kontemplation. Den sista tredjedelen är för mig död, i dag. Det är den del jag 'dödade' när jag lade mig i absolut ensam tomhet i 'oändlig tid'. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag dör på den 'platsen', bit för bit. Jag måste vara 'tillsammans'. Vår och min första kvalitet som människor är av social varelse! Den väg som för oss fanns att utveckla oss vidare som människa, var att för mig åstadkomma denna 'död' av det som är mitt mesta 'jag'. 'Mitt' finns inte i mig, varken som Gud eller GUD, och inte heller 'mig'. 'Mig själv' är mera mig än 'mig'. 'Mig själv' fick också försvinna, men gör mig 'sällskap' när jag mediterar eller 'tänker'! Det som blev kvar var 'jag' och 'jag själv'. Dessa båda identiteter står nära 'vi', som i 'oss tillsammans'. Det gör också, som visats, 'mitt'? Ja, men 'mitt' innebär indelning i Ditt och mitt. Den indelningen är inte alltid lika bra. Går det att undvika krig och bråk, med känsla för 'mitt' kvar? Kan Du ge bort allt Du äger och säga att Du är lika nöjd ändå?
Nej, vår tillvaro är inte byggd så. Klarljus råder oss att inte
göra det. Vi är ännu så länge så mycket av 'mitt' och 'ditt',
att vi blir nedtrampade om vi så gör. Och det tränar väl
klarljuset, det, kan jag förstå? säger Gud oskyldigt.
Slå på mig tillräckligt hårt, så går vi till
slut inte sönder.
Vad gör Gud när jag mediterar, eller vandrar i mina tankar? När jag mediterar, tänker jag inte. Inte i den mening vi ser tänkande. Jag fungerar som en kombination av känsla och effekt. Det är så 'jag' som är vi, är byggd. Min meditation är ensam. Ja, det är den. Jag föredrar att vistas i 'ensam meditation' till drygt 1/3 av det jag är? Ja, jag föredrar det. Jag umgås med mig själv. Jag är många identiteter också i mig själv.
Jag och vi önskar utveckla oss människor att bli mera kärlek utan att ge bort oss själva, helt förlora oss i varandra, eller slå ihjäl varandra. Den vandring vi just nu begår än en vandring mot mera och större kärlek. För att klara av den vandringen behöver vi utrusta oss med mera klarljus. Men varför mera liv? Glädje är liv, och glädje kan inte ersättas. Så vill vi bli mera kärlek i kvadrat, mera liv men utan kvadrat, samt ytterligare klarljus, som i eftertanke och överblick, balans. Och den vandringen skall kunna vara avklarad, med de mål vi satt för oss själva, inom ca 1500 år!
Och det är också så det blir. Ja, trygghet finns i mig. Jag ger oss inte ut på vandringar där jag inte vet var vi hamnar. Och det kommer jag fram till i samråd mellan oss själva, men också genom egen tanke. Den absoluta huvuddelen av vår nuvarande promenad genom oändlighet har gjorts inom fysisk gestalt. Jag säger till Lars att jag förvandlat mig själv till ett 'underordnat protokoll' för fysiskt gestaltad människa. Det finns ingenting annat som så uppfyller mig, som detta formsatta älskade, älskade helvete som skadar mig så mycket! Gick det att uttrycka med bättre språk? Hade jag kunnat överlämna samma känsla, användande andra 'finare' ord?
Gud är konstig. Människa är konstigare. Det vi tillsammans är, och utvecklar, är 'människa'. Vi 'upptäcker' nya delar av vår 'kropp' att veckla ut. Tänk Dig att vi knycklar ihop en 'karta'. Vi startar sedan vandringen i ena änden av kartan. På vägen finns olösliga och oläsliga svårigheter, i form av veck. Varför då inte bygga vår vandring över kartan i etapper? Vi löser problemet med varför ett visst veck var placerat just där det fanns. Därefter slätar vi till kartan vid den punkten. Så vidtager, i utrymmet mellan två veck, vila. Och sedan vidare till vår nästa promenad fylld med nya snåriga svårigheter att veckla ut. När kartan är avslutad, utslätad och inga veck där längre finns, då är det dags att hitta på något riktigt annorlunda. Och det har vi ännu så länge lyckats med att göra. Kreativitet och uppfinningsrikedom i centrum? Nej, allt i centrum. Överraskningar förgyller!
GUD är allt som finns, och allt som finns är i ständig expansion! Vår utmaning som GUD och människa står i att finna och utveckla de 'unika uttryck', bilder av människor, som redan 'lever' i oss. Så, människa är både 'alla vi', och 'jag' som i 'mig som unik varelse'? Ja, så kan man säga. Jag väljer ibland att kalla vår helhet för människa, och den del av oss som är unikt uttryck för 'människoskapnad'. De mål vi har, är att bygga våra enskilda skapnader så vackra och sammansatta att vår helhet, människa, blir 'fullbordad' igen. Ja, så är det. Där vi kommer ifrån, finns där redan 'hela' människor? Nej, där vi kommer ifrån finns idag ingenting. Men, 'där' fann vi vid vår 'förra vandring' den form 'jag' och vi har här och nu. Och 'vandrat' har vi gjort flera gånger än så. Den form vi fann vid senaste vandring blev till 'mig', GUD. Jag är uttrycket för oss alla i den form av 'människa' vi tidigare tillsammans byggt! Den människa vi nu bygger, tillsammans, blir på många sätt mera sammanbunden med andra, men på vissa sätt också mera unik.
'Vart jag mig i världen vänder', Den svenska björnstammen.
GUD är allt som finns, och allt som finns är i ständig expansion! Vår utmaning som GUD och människa står i att finna och utveckla de 'unika uttryck', bilder av människor, som redan 'lever' i oss. Så, människa är både 'alla vi', och 'jag' som i 'mig som unik varelse'? Ja, så kan man säga. Jag väljer ibland att kalla vår helhet för människa, och den del av oss som är unikt uttryck för 'människoskapnad'. De mål vi har, är att bygga våra enskilda skapnader så vackra och sammansatta att vår helhet, människa, blir 'fullbordad' igen. Ja, så är det. Där vi kommer ifrån, finns där redan 'hela' människor? Nej, där vi kommer ifrån finns idag ingenting. Men, 'där' fann vi vid vår 'förra vandring' den form 'jag' och vi har här och nu. Och 'vandrat' har vi gjort flera gånger än så. Den form vi fann vid senaste vandring blev till 'mig', GUD. Jag är uttrycket för oss alla i den form av 'människa' vi tidigare tillsammans byggt! Den människa vi nu bygger, tillsammans, blir på många sätt mera sammanbunden med andra, men på vissa sätt också mera unik.
'Vart jag mig i världen vänder', Den svenska björnstammen.
Varför göra avbrott? Varför kalla oss för skilda skapelsedialoger? Den 'paus' som 'blev' mellan vår tidigare skapelsedialog och där vi nu befinner i vår vandring, innebar att 'jag' lade mig i total isolering och tystnad i en 'mängd av händelse' som kan liknas vid att placera en människa i absolut ensamhet, i 300 år. Det som då mycket snart inträffade, var att jag ville dö. Det som också inträffade, var att jag 'dog'. Men jag kan inte dö. Så, jag kom tillbaks, igen. Detta upprepades med olika variationer i ett för mänskligt medvetande absolut oändligt antal 'varv', och på olika sätt.
'Min' sejour ut eller in i evighets tomhet byggde om mig och oss så, att 'jag' som är allt som finns inte längre har någon uppfattning om mig själv som unik varelse? Ja, men det hade jag inte heller tidigare. Det som förändrades var min inställning till döende. Jag beslutade mig för att aldrig någonsin utsätta någon av oss för något som liknade det jag där fick gå igenom. Hellre skulle jag då försvinna. Var det på så sätt jag och vi förändrades. Som i att fästa 'oss' ännu mera vid liv? Ja, Jag förstod att jag aldrig skulle vilja utsätta någon för att likna den 'likande' jag då och där på visst sätt förvandlades till. Den insikten har förändrat mig och oss. Jag tog livet av den del av mig själv jag vill beskriva som 'mig själv i mig själv'. Det är resultatet, det synliga, av vad som då gjordes och av mig själv, eller oss, tillsammans. Men det var 'jag' som vid denna 'tidpunkt eller plats', vid ensamt medvetande var. Vägen att för oss utvecklas vidare är så att 'jag' blev ännu mera 'oss'? Och någon 'likande' är jag inte! Och rätt så unik är jag därtill.
Och vägen, den var att 'jag' blev mindre, medan 'oss' blev större, som andel av det vi är! Och vad är skillnaden? Skillnaden är att 'jag' blir ännu mindre, i det senare uttrycket. Ja, jag är förtjust i noggrannhet, liksom i impulsivitet. Är det inte så att sinne för detaljer också ger utrymme för dansant improvisation? Nå, att noggrant beskriva vad denna förändring i 'oss' är, tar för mycket utrymme att här göra. Vi kommer själva att till en del se, känna, vad detta för oss innebär. Vi kommer också att prata om det, mera. Ett annat resultatet av detta mitt utan jämförelse största, absoluta och totala helvete var att 'jag' byggdes ännu starkare i 'min' och vår övertygelse att vi inte kan utvecklas vidare som 'en', om vi inte också utvecklas vidare som unika uttryck.
Och vägen, den var att 'jag' blev mindre, medan 'oss' blev större, som andel av det vi är! Och vad är skillnaden? Skillnaden är att 'jag' blir ännu mindre, i det senare uttrycket. Ja, jag är förtjust i noggrannhet, liksom i impulsivitet. Är det inte så att sinne för detaljer också ger utrymme för dansant improvisation? Nå, att noggrant beskriva vad denna förändring i 'oss' är, tar för mycket utrymme att här göra. Vi kommer själva att till en del se, känna, vad detta för oss innebär. Vi kommer också att prata om det, mera. Ett annat resultatet av detta mitt utan jämförelse största, absoluta och totala helvete var att 'jag' byggdes ännu starkare i 'min' och vår övertygelse att vi inte kan utvecklas vidare som 'en', om vi inte också utvecklas vidare som unika uttryck.
Nej, nu fick det vara nog med både provturer och dammkänsla i halsen. Stäng böckerna alla barn! Skruva sen ihop dom till nätta paket och varför inte bygga en kinesisk pagod av dem? Då och först då gör texter som denna riktig nytta! Så, nu blev det visst lugn och ro i skrivarstugan igen. För lugnt för min smak. Jag är ändå att föreställa GUD för det här gemaket. Så skall man väl ändå kunna göra sig omaket att inte dra för schabraket framför hela den härlighet som i boklig spis skall finnas?
Schabrak och gemak! Det påminner mig om tempel, det. Ja, naturligtvis menar jag det tempel som i kvinna skapats, för man att tillbedja, beundra, och till hennes förtjusning också emellanåt bemästra. Och det andra templet blev enligt Lot's utsago förvandlat till sten. Så skall väl inte vårt tredje tempel återfinnas i någon dammig bok? Nej, betydligt livligare 'träd' än så skall vi med den kunskap vi har kunna här plantera, sköta om, och bevattna. Låt så också den som in i denna trädgård träder, finna ut att ta på sig betydligt vackrare kläder! Ja, det tyckte också Lars var en alldeles ovanligt bra idé.
Schabrak och gemak! Det påminner mig om tempel, det. Ja, naturligtvis menar jag det tempel som i kvinna skapats, för man att tillbedja, beundra, och till hennes förtjusning också emellanåt bemästra. Och det andra templet blev enligt Lot's utsago förvandlat till sten. Så skall väl inte vårt tredje tempel återfinnas i någon dammig bok? Nej, betydligt livligare 'träd' än så skall vi med den kunskap vi har kunna här plantera, sköta om, och bevattna. Låt så också den som in i denna trädgård träder, finna ut att ta på sig betydligt vackrare kläder! Ja, det tyckte också Lars var en alldeles ovanligt bra idé.
Tack för kaffet! Nu vidare i protokollen. Om vi flyttar dammhögen här litet till vänster, vad hittar vi väl, där? Ja vad hittar vi där, om inte ett textliknande föremål. Och vad ligger väl där? Där till höger, inne bland lumpen i hörnet? Tja, det skulle väl kunna vara en hund som behöver rastas, kan tänka? Ja, låt oss ta en liten rast och bensträckare.
Och Dilsas ben dom fick Du aldrig, Lars. för dem ville hon gärna behålla, själv! Så! Är nu såväl Dilsa som moder Maria, min 'oäkta fru' och andra hälft, gjorda tillräckligt glada? Dilsa, förresten, hur kom hon sig att plumsa in i texten? Det vet väl alla, att kvinnor inte kan motstå verklighetsunderbyggda komplimanger. Så inte heller Dilsa! Jag tycker nog att 3000 barn från fattiga Södertälje vilka på frivillig basis bättre lärt sig skriva, är värda minst en komplimang, och vardera. Jaså, var det inte Dilsas ben som användes till det? Jaha. Men då använde hon väl dom till annat, då? Jaså då, där ser jag visst silhuetten av Maria, tror jag visst det är. Ja, bakom brödkavlen där. Skall vi gå vänster eller högervarv, Lars, med vår hund? Eller, varför inte i relativt hastig takt släntra upp för kullen där? Ja, där dom täta och bra granarna att gömma sig bakom, står. Och vilken tur vi har! inte en enda julgransförsäljare i närheten finns det, med sågen i högsta hugg. Så, där skall vi nog kunna ligga i viss trygghet en stund, medan jag tänker igenom våra möjliga reträttvägar.
General Knas 'ABC'
Det vi bär inom oss är oceaner av olika uttryck, vandringar och stilla förundran. Det vi bär inom oss och vill fortsätta ha med oss, är smärta men också viss 'ondska'. Ondska hjälper oss att utvecklas? Ja, det gör ondska, om den hanteras rätt. När jag tagit livet av mig själv på tillräckligt många bestialiska vis och slaktat tillräckligt många av de djur jag älskar når jag till slut fram till insikten 'aldrig mera'. Är så dessa mord och den slakt som här fått fortgå av ondska? Nej, det är den ju i så fall inte? Inte så länge vi med hjälp av dessa verktyg bättre tillåts inse att vi varit byggda primitivt. För primitivt för att kunna i fred existera. Varför då inte kora en Mengele eller en Idi Amin till Jesu like, eller åtminstone helgonförklara båda två?
Den människa som fick utvecklas till Mengele var inte bara jag själv, Gud? Idi Amin var bara jag själv? Så är det inte. Idi Amin har funnits, men han mördade inte så många oskyldiga på bestialiska vis, som sägs? Jo, det gjorde han. Ja, jag skyddade alla från smärtan och skräcken i dödens stund, men morden tilläts ske. Och smärtan i de mördades familjer fick finnas. Beträffande Mengele fanns ett annat slag av 'ondska'. Den grymhet som finns där människa genom sina egna val blir för kall. Mengele ansåg det bäst att summariskt avrätta 600 kvinnor på ett och samma bräde, då de hade löss i sina baracker. Ja, det gjorde han. Och var det det bästa, för alla! Nej, det var det inte. När man tagit tillräckligt mycket i död, orsakat tillräckligt mycket död och lidande, då blir man oberörd inför död? Nej, det man blir, är fylld av makt och viss glädje att kunna ge andra den 'plåga' man själv får känna inombords, av att veta att man inte kan vara kvar som människa om man inte slutar. Och samtidigt finns en önskan att fortsätta. För att lindra 'smärtan', för att det inte särskilt berörde en, och för att det ger en maktkick! Ja, underligt nog så finns alla dessa tre delvis motstridiga känsloströmmar, samtidigt.
Idi Amin var en människoskapnad. Ja, det är så jag ibland kallar en del av de människor som här vandrar, att av varandra och sina egna misstag, lära. En människoskapnad har i denna text definierats som den som i människoform vandrat på jord mellan 4-10 gånger. De allra flesta av oss har vandrat många fler liv än så. Idi Amin var mycket 'ung' som människa. Vi använder också uttrycket 'människoskepnad', detta för en människa som vandrat i 1-4 liv. Idi Amin lärde sig att via styrka övervinna motstånd. Han fick genom arv och viss tillsats från mig dels den grymhet vilken jag låtit Afrika ha i högre grad än många andra delar av vår värld, dels ytterligare kallsinne. Kallsinnet kom av mig, både via 'arv' och genom 'extra tillsats'? Ja, det gjorde det. Det finns dessutom en i vårt kollektiva definierad mekanism, som ytterligare spär på grymhet och kyla, när man väljer att sådan väg vandra. Så som vårt kollektiva medvetande fungerar görs en mördare mer och mer likgiltig inför livs värde, av att avliva andra människor. Det samma sker för en slaktare eller bödel. En blockering inträder. Hjälpte jag Idi Amin, som tilläts utvecklas till ett av de grymmaste exempel denna jord sett, också på andra sätt att bli den han var? Nej, det finns inte så många fler sätt för mig att göra det. Och Idi Amins mördande skrevs till vår historia. Det den historien visar oss, är att vi är mycket få som vill utvecklas att på minsta sätt likna Idi Amin. Detsamma gäller för Mengele. Vi fylls av avsky inför berättelserna om den grymma omänsklighet som skall ha försigått i Auschwitz.
Jaså, sade jag att Idi Amin har funnits? Gjorde han det? Var det inte bara en av de figurer jag i efterskott med stöd av foton, textmaterial och annat lade till vår historiebok? Och inte heller var han bara en 'Svarte Petter' i sin egen kortlek, vilka kort aldrig blandades med de vi spelar lyckliga familjer eller poker med? Var det inte heller så med de figurer jag genom journalfilmer visade hade begått bestialiska handlingar i Kambodia eller Rhodesia? Nej, Ian Smith fanns aldrig! Men så enkelt var det inte! Ian Smith fanns och Rhodesia likaså. Och Cecile Rhodes som var så hjälpsam, han fanns visst också? Ja, alla dessa har funnits också i en verklig värld, som fysiska människor och områden eller nationer ratificerade i någons dokument och på kartor? Ja, ja, jag vet. Jag tillverkar ibland händelser i länder långt borta, vilka länder alltid fanns, men som till utsträckning och detalj skilde sig från det man förväntade sig där finna. Argentina finns, men det fungerar inte som land så, som tidningsrubriker eller forskningsrapporter ibland visat. Ja, just så! Jag och 'vi' 'häruppe' låter allt som oftast avlägsna länder till en del bli utsatta för grymhet, tortyr och dödande på sätt om vilka jag talar mycket i tidningar och TV. Ja, journalister tillåts överdriva. Och mest av alla överdriver de journalister som aldrig fanns. Fjärrkorrespondenter som skickar in text och fotomaterial till våra tidningar dokumenterande de bestialiteter som skedde till exempel i Argentina, när Dagmar Hagelin tillsammans med många andra försvann. Dessa korrespondenter fanns, men bara om Du frågade efter dem. Elohim går ut och in i mänsklig gestaltning och i den form som passar, för att konfirmera!
Och vem var den mystiske poliskapten som påstods ha mördat henne? Fanns han, någonsin? Nej, det gjorde han inte. Lade jag kanske in hans namn i Argentinska födelsedokument och militäriska rullor? Ja, det gjorde jag. Jag fyllde också de som uppfattade sig som hans vänner och familj med minnen. Och hans familj sörjde hans mördande? Ja, en del skämdes, inuti. Men mera sörjde Dagmar Hagelins familj Dagmar, trots att hon inte heller funnits? Nej, för den fanns inte heller. Men tidningar fanns, och läsare likaså. Så, avsedd nytta det gjorde att påverka allmän opinion och känsla inom många att än mer ta ställning mot övermakts brutalitet. Och sådan brutalitet har funnits också i verklighet, och alltför många gånger! Jaså, tycker Du att jag värre gör, som skapar skenhändelser vilka orsakar mindre verklig smärta men lika mycket avsky? Var det kanske avståndstagande vi skulle förstå att ta, snarare än att ännu bättre förstå fysisk smärta? För fysisk smärta, den kände vi redan tillräckligt väl, och nästan allihopa!
Och Ian Smith blev så inte heller att ha funnits? Ändrade vi oss där? Nej då, han fanns i sin egen värld, liksom vi alla gör. Ians värld kopplades inte lika mycket samman med andra 'små' människors världar, som är fallet för de flesta av oss andra. Ja, som nätverk, ungefär, fungerar det. Och Ians nätverk byggdes mera som av uteslutande offentligt sammanhang. Konstiga människa, Ian, som bara levde i offentlighet! Och bättre blev det sedan, i Rhodesia, och samtidigt hände saker också i Sydafrika. 'Unika världar', som möts i 'nätverk'. Det är så vi bygger vår verklighet. Ja, inte olikt hur ett dataspel fungerar. Det är en bra bild att hjälpa oss förstå. Och berätta för mig, Du, hur jag så skulle kunna bygga en värld av subjektiv kvalitet, om denna inte också byggdes av subjektivt seende. Syn som i de ögon Du själv ser med, de tankar som finns i just Ditt medvetande. Så gör vi det i alla fall. Och fungerat, det har det gjort. Och mindre av verkliga mord blev det också. Ja, så hade vi Kambodia med sina röda khmerer, eller varför inte Afghanistan med sina plågoandar. Jo, dom fanns, båda grupperingarna. Och ustasjarörelsen fanns, den också. Det mesta av det som i människas medvetande har lagts in, via tidningar, TV och journalfilmer, har i någon form fått existera. Men, under de senare 30 åren ungefär, allt mera i sådan form som påverkar allmänt medvetande mera än det ger individer smärta.
Ja, så var vi framme vid Hitler och Auschwitz. Det dog exakt och cirka 50 000 människor där, i Auschwitz gaskamrar, av 'cyklon b'. Gasen var luktfri och gjorde att man somnade in till sin egen död. Det gick på en minut ungefär, att försvinna. Nej, det fanns ingen smärta därvid kopplad och i de flesta fall av dessa 50 000 lyckades jag lura dem att tro, att de var utsatta för avlusning, också? Nej, det var inte meningen att så skulle vara. Dessa 50 000 fick förstå att det var rejält otyg i görningen, och att de här skulle dö. Och dö fick de göra. Vilka var då dessa 50 000? Det var elohim allihop, det, som gick in och än en gång blev till de judar de alltid föredragit att gestalta sig som. Och alldeles förbannat var det väl också, om vi inte alla som så gick in till denna jords Auschwitz också drog oss för att göra det, och mycket! Men gjorde det, det gjorde vi. Och resten av alla judar som skall ha dött under detta 2:a världskrig? Det skulle visst vara sex miljoner, ungefär. Låt mig se. Fyra miljoner av dessa var jag själv, i form av de människor som nu lever i Israel. Där gick jag först in i egen gestaltning, med liv tagna från den identitet jag har som EL, som fyra miljoner människor. Dessa fyra miljoner visste också om att de var av 'mig', som i Gud?
Nej, vad judar boende i Israel vet om, är att de inom sig har en trygghet och ett 'välkomnande'. Vad de också vet om, är att de redan gjort sitt för att få gå vidare till vår gyllene ålder. Ja, denna 'vetskap' finns också, men som känsla. Dessa fyra miljoner judar som också 'gasades ihjäl' i koncentrationsläger gavs att hela tiden känna den trygghet jag är. De visste inte om att de minuten efter det de 'gasats ihjäl' i Auschwitz, Treblinka eller Dachau, de tre värsta avlivningsanstalterna, skulle förflyttas till andra människogestaltningar, och företrädesvis till USA? De visste ingenting mera, än att det inuti dem inte fanns någon oro. För den ville jag inte ha! Den behövdes inte, mera, där. Och gasades ihjäl och till gaskamrar i skräck, dit blev det inte, för dessa att gå. Mera papper, mera minnen hos uppmärksamma Dachauvakter, mera foton och kroppar som aldrig tillhört någon människa i levande kostym, och som bäst var, en meter under markytan, ungefär. För något mera dödande behövdes vi inte ha.
'La Vita e Bella', och 'Barcarolle'.
Därefter bildades visst Israel, 1948. Så, varför lägga dessa fyra miljoner som aldrig fick 'känna' att dö, till USA, när jag lika gärna kunde flytta dem från Auschwitz 1942 eller 1944, direkt till Israel 1948 eller 1972? Ja, det är lika enkelt. Och då jag inte behöver i fysisk verklighet blanda in deras släktingar i USA, enklare. Så, det var så det gjordes? Ja, det var så vi gjorde, det. Och de resterande två miljoner judar som försvann? De fanns, aldrig! Lättare finns som sagt inte, än att i 'vår' värld placera foton och texter. Och, i motsats till vad vissa anser, på Haiti, så gör det inte ont i kroppen, på den som ligger sönderskjuten på ett fotografi. På vilket sätt är minnen, foton eller tidningsartiklar svårare att manifestera, än människor? Och gjorde särskilt mycket fysiskt ont, det gör det inte heller att dö bara i ett minne, eller tidningsartikel. Ja, det gjorde ont för den som höll i minnet. Nej, jag saknar inte exakthet när jag beslutar effekt och omfattning, av smärta. Och samma avsky och avståndstagande uppstod det ändå? Och Hitler fanns visst inte heller, då? Jo, han fanns, också! Hitler var som jag nämnt i historieböcker att ha egen judisk släktskap. Ja, Hitler hade släktskap med de judar som är elohim. Hitler var nämligen jag själv. Jag har för Lars berättat, att jag inte kan lämna min och vår jord 'i fred'. Så blandar jag mig i saker som här sker inte bara genom att skapa alltsammans. Jag blandar mig också mera direkt i min och vår egen skapelse.
Ja, så var detta mig avbördat! Jag är skyldig till att ha fört mina älskade barn bakom ljuset. Och det gjorde jag, att föra dem längre in till 'oss', där mera ljus är. Hur ont det gör att göra så? Det gör mycket ont. Men, det gör ännu mera ont att ge riktig smärta, på riktigt. Ja, det finns oändligt mycket mera att säga, om detta. Så skall vi skriva det på annat sätt, en annan gång? Ja, det ska vi. Men sant var det som här skrevs, och till det bästa det var, för oss alla som människa är! Nej, det går inte att i ord beskriva djupet i mina känslor, Lars. Det är bättre att vi låter det stå som det står, om än det syntes kallsinnigt. för kallsinnig kan jag också vara, men kallsinnig är jag inte! Och ett lika bra sätt som något annat, är väl att låta vår gemensamma framtid detta utvisa.
Hur blandar jag 'mig' och 'oss'? På ganska många olika sätt jag det gör. Av de gestaltningar av människa som just nu på denna jord träder, elohim var 48 000, ungefär. Så är vi i dag ungefär 540 miljoner människogestaltningar som här vandrar, som komna är av elohim. Dessa gestaltningar varierar till form, namn, och bakgrund och de existerar aldrig för längre tid. Så finns här ungefär 20 000 av dessa jag kallar 'jordänglar', också på vår jord. Dessa 20 000 lever hela liv och utrustas med ovanliga uppdrag och ovanlig begåvning. Lägg därtill 280 miljoner människor, som är 'bara' jag själv, Gud, men som detta inte känner till. Dessa människor har inte annat uppdrag än att vara 'ovanliga' i viss bemärkelse. De blir glädjepunkter i sin omgivning, på olika sätt.
Ja, så är det totalt knappt 900 miljoner av de människor som här vandrar, som inte är 'unika' människoskapnader. Men det är också drygt 6 miljarder, som är unika skapnader! Och hur många av dessa elohimskapade människor, hur många av dessa jordänglar och hur många av mina 'glädjepunkter' har på olika sätt vetskap om sina uppdrag? Det ges aldrig kunskap. Det skadar att så göra. Det som ges, är ovanlig begåvning, och i de flesta fall ovanlig känslomässig trygghet, i mig! Människa som här vandrar, är att utvecklas. Utvecklas gör vi genom olika form av 'motstånd'. Den knappa miljard som på olika sätt är 'vi' eller 'jag' i ovanligare form, är alla klara med sina vandringar på denna jord, och det sedan mycket länge. Nej, vi föredrar inte att ta på oss tagelskjortor som vi redan vuxit ur. Men vi gör det, ändå. Och med kärlek som visst skydd för törnar och tornar, så klarade vi av det, om än nästan knappt det var, ibland. Ja, det har varit mycket jobbigt, och för många också av oss 'häruppe'!
Och Hitler ville förvandla hela världen till arier, sägs det? Arier, som var de vackraste av människor, och som jag i tredje värld och jord räknat härifrån, vid det i dag Altaiberg kallas, placerade, att sedan ned till Indien och vidare därifrån vandra. Men även i viss mån västerut, mot dagens Samarkand. Ja, Hitler tyckte mycket om dessa arier. Högväxt och blont skulle det vara! De arier som levde vid Altai för tre jordar sedan var inte högväxta och inte heller var de blonda. Högväxta var de, men till läggning snarare än byggnad och blonda mera till sinnelag än hårlag.
Ljus i sinne hade dessa arier. Ljus, som i glädje och liv! Och detta liv med delvis nytt genetiskt innehåll var särskilt och extra bra passande att blanda med de människor av 'Mu', som i norra Indien vid denna tid levde. Blandningen blev så av mera liv. Och mindre 'ensamt' klarljus, som i mindre 'stillhet', blev se'n också där. Mu var ett mycket fredligt land, det, och kunde må bra av att få möta Krishna. Ja, Krishna eller Krsna som vi snobbar föredrar kalla honom. Ja, Krishna var visst Du, Lars, i Din andra gestaltning. Den som 'föddes' efter det Du tog livet av Dig då elohim byggdes. Och av Din egen 'kropp' fick dessa elohim sitt liv. Din kropp, som de människor Du då 'var', de liv Du levt här och på andra platser. Ja, Buddha kommer liksom Krishna med glädje. Buddha har inte ännu på denna jord vandrat. Men det har Krishna! Och det fick vi tala mera om, nästa gång. Vrindavan är en plats som har mycket att göra med Krishna. Och vår gyllene tid är den plats som kommer att få möta Buddha, i sin egen gestaltning!
Hitler var jag, för vem ville väl annars vara Hitler? Tja, alla som förstod det så, att man med denne maktgalne demagog och förledare av sönderslaget Tyskland kunde rädda de 5 världar denna jord räknas som, av oss, från ännu värre katastrofer. Vi behövde ett stort krig, att av oss alla betrakta och lära oss hata. Ja, jag vet det, då jag tillsammans med dem som läser detta, är alla medvetanden som finns. I varje medvetande finns form och innehåll. Form är det vi ibland kallat för 'själ'. Vår 'själ' kan beskrivas som en ritning, utrustad med en plan för hur vi skall utvecklas. Denna själ ges utvecklad form, allt efter det vi på jordar vandrar. I varje människa finns inskrivet dess unika 'namn'. Nej, vi finns inte, vi människor som är två i samma form. Och alla människors unika namn som här nu träder och tidigare vandrat finns i viss form inskrivna i mig, den Helige Ande. Det jag och vi gör, som Helige Ande, som Gud, som de delar av Gud vi kallar änglar, och som elohim, är att utveckla våra människogestaltningar på så vis, att vi till vår själ skriver nödvändigt innehåll, och med en mycket mycket stark önskan att undvika smärta. Smärta finns graverat inuti oss alla, och mer av smärta vill vi inte ha. Inte om det går att undvika. Men det går inte alltid att undvika smärta, detta i synnerhet sagt med tanke på jordar av starkt 'fysiskt' sammanhang.
Jag, den Helige Ande, skapar inte vår ursprungliga form? Nej, det gör jag inte. Varje människas 'namn' finns inskrivet i 'vår oändlighet'. Nej, jag skapar oss inte från början till slut. Inte jag som lever här. Ja, jag vet varifrån vi människor 'stammar', och det skall så också skrivas mera, om detta. För fanns, det gjorde vi allihopa och hela tiden! Ända från vår början av dessa just nu två och en halv skapelseberättelser vi gått igenom, tillsammans. Och ännu längre tillbaka i oändlighet, än så. Men jag har lagt till ett och annat och också det tredje för att vi skall så kort väg av lidande som möjligt ha att gå, att av varandra här tillsammans lära oss att 'umgås'. Att ha kul som i att samarbeta, men också att ifrågasätta, testa, och utmana. Och som i att tycka att det är 'kul' att förlora i spel som schack, också mot andra än sin egen son! Ja, åtminstone ibland. Och den 'utmaning' som här lämnats, från far till son, och till alla andra mina 'barn', den har kanske att göra med hur vi skall kunna på bra sätt 'samla ihop' och städa upp efter den vettvilling som farit fram. Ja, den var alltid jag, och med både honung och ättika!
'From Jesus to a Child' och 'First Time Ever',
George Michael.
Nej, denna skrift skall inte i första hand handla varken om Hitler eller vårt 2:a världskrig. Sammanfattningsvis dog där ungefär 39 miljoner människor. De som behövde känna fysiskt lidande var 12 miljoner av dessa. De som tvingades till dödens rädsla lika många, plus de 50 000 judar som nämnts. De som av sorg grämdes och tärdes var betydligt fler. Och de som reagerade i avsky, bildade FN och sade till varandra 'aldrig mera', dessa var ännu många flera, ja alla som då var vid medvetande. Och även de som i beslutande ställning då befann sig. Så skapades med detta världskrigs hjälp en strömning inom människa som här lever, och en strömning som fick leva kvar och växa!
Aldrig mera! Och atombomb hjälpte sedan i Hiroshima och Nagasaki oss förstå vådan av krig på avstånd. Och hjälpte, det gjorde det också. Ja, vi har behövt många massakrer efter dessa, för att ännu bättre förstå. Dessa världar som vår jord består av präglas mycket av död. Vi lever korta liv här, för att sedan försvinna. Bara själen blir kvar, den själ som är Din och min plan för hur Du vill och skall, utvecklas. Och så skapas Du om igen och igen, men med ny och stärkt insida. Ja, utsidan förändras också, men det sker på delvis andra vis. Vi får kanske tillfälle att prata mer om verkliga och ännu mera verkliga händelser i vår nya historiebok. Men låt oss ta det nästa gång. Ja, mera om 'arier' och annan 'rasförstärkning' också, tack! För sådan 'stärkelse' kan liksom mycket annat, utvecklas att användas på både bra och mindre goda, vis. Nej, jag är inte förtjust i människors försök till manipulering av DNA. Ja, jag är förtjust över människas utveckling av DNA, men bara inom vissa 'råmärken'. Som givits exempel på, till Lars, skall biogenetiska företag ha manipulerat majs på sätt att göra den mindre lämplig till föda? Nej, denna majs som tagits fram och odlas i USA, Argentina och Mexico, är inte olämplig som föda. Den har framtigits på vägar, som i otillräcklig utsträckning analyserar och förstår, konsekvenser. Och värre exempel på negativa effekter av oförstånd i samband med genetisk manipulation, finns. Kloning tycker vi inte om. Vår skapelse är av unika liv!
Vi är av vackert skriven mångfald! Och däri ligger skönhet. Det finns en form av medvetande i allt organiskt sammanhang. Så är det. Träd har en form av varseblivning, liksom blommor, liksom majs? Ja, dessa har en form av varseblivning, allesammans! De står mycket längre ifrån att utvecklas till kännande varelser, som i sentiens, än gör våra djur. Ja, och ännu längre från däggdjur. Har 'jag' som Helig Ande är, så också utvecklat sentienta mekanismer, från växter? Ja, det har jag. Allting lever, i mig. Allting har medvetenhet. Vår kärlek själv är medvetenhet. Klarljus av medvetenhet som i liv, likaså. Liv är liv men också av egen medvetenhet. Allting i skapelsen är av någon form av 'egen' medvetenhet. Även det som oorganiskt är.
Vi handlar mycket om 'liv'. Liv som i livlighet och liv som i att lära oss respektera liv! Liv är vår just nu grundläggande kvalitet som människa. Liv ger dynamik och glädje. Liv ger vilda språng där fysisk styrka testas. Liv ger lust till dans och skratt. Den egenskap vi kallar humor är mycket sammansatt, och liksom de flesta kvaliteter en kombination av liv, klarljus och kärlek, som i 'värme'. Det är ändå så, att av dessa ingående beståndsdelar, liv är den ryggrad som bygger vår humor och vilja till skratt. Och allt detta är av glädje! Men liv är också grymhet, vilja att segra, vilja att övervinna motstånd. Ja, dessa kvaliteter arbetar ofta tillsammans. En del av dem tycks oss 'bättre', mera acceptabla, andra sämre. Och Afrika är en del av vår jord präglad av mycket 'liv'. Och detta Afrika av liv och mördande, svält och förgiftad Niger, just detta Afrika står i tur att tillsammans med oss till ny förändrad verklighet träda. Så skall vi öka flödet från de 'källor' som försörjer Tchadsjön? Ja, så är det, visst. Och när det skedde, då förstod väl många vad som var på gång? Nej, det behövs större underverk än så, att för människa tala om att verklighet ibland är lika underbar som dikt.
Och när Sahara börjar 'blomma' igen, förstod man, då? Ja, vad är mera komplicerat att förstå, en 'fysisk' värld eller en fysisk värld skapad uteslutande via 'varseblivning'? Ja, som i underverk som från jord görs och det att bli många händers gemensamma verk, men också från mig och oss, 'häruppe'. Ja, 'verklighet' är precis lika enkel som den dikt som här inte skrevs! Och Afrika svälter oavsett om 'dikt' vi skriver, eller annat. Ja, 'dikt' som i skönhet men också som i att tillse, att detta Afrika dikt förtöjs, och det via praktisk handling, till den ark vi tillsammans här skapar! Och när vi för Afrika bygger ny verklighet, skall det göras både 'dikt' och med dikt, och det till musik! Till musik skall det helvete i vilket många i Afrika lever, försvinna. Till musik, och till 'toner av ljus'. Och därtill byggas skall mera vägar och 'verktyg', 'nedifrån' liksom 'uppifrån', och alla tillsammans!
'Fatou Yo', I am Fatou. Fatou, det är jag!
Med Touré Kunda, från Senegal, och
'Fatou'.
(Mandango)
Fatou yo su diadialano
Fatou Faye Faye Fatou
Fatou klema oundio
Fatou yo si diadialano
Boutou mbele Boutou mbele
O mami sera
O mami casse
Ja cana canfa boulodi
Foyer zorola sodiaye
Sodia sodia ina gambia
Coco inako soyango
(English)
I am Fatou, the pretty Fatou
Oh Fatou
Like all the children of the world
I am lucky to have this pretty name
I am happy and will surely grow up
I will grow up like everybody else
Like the little elephants and the little
Giraffes that I will always love
They will all sing with me and with you
Sing with me
Fatou saye!
Saye Fatou!
Låt oss fundera litet över vad grymhet är, och ger. Grymhet ger vilja att plåga? Grymhet är, så som vi definierar denna kvalitet, en impuls till viljemässigt utförande av handlingar som gör illa andra, och därav får ut egen njutning i form av bestialisk 'glädje och balans'. Den känsla en katt har när den leker med en mus, är den av sådant slag? Den känsla katten har liknar på visst sätt den känsla som en människa har, när den lärt sig tycka om att tortera andra människor. Ja, en människa kan lära sig detta. Alla kan det inte, men de gener som ger sådan disposition har vi ännu så länge att bära på, vi på denna jord. Dessa gener tillhör också de som kommer att försvinna, en del av dem vid inträde till tredje och en del vid inträde till fjärde, densitet.
Jaså, sade jag att Idi Amin har funnits? Gjorde han det? Var det inte bara en av de figurer jag i efterskott med stöd av foton, textmaterial och annat lade till vår historiebok? Och inte heller var han bara en 'Svarte Petter' i sin egen kortlek, vilka kort aldrig blandades med de vi spelar lyckliga familjer eller poker med? Var det inte heller så med de figurer jag genom journalfilmer visade hade begått bestialiska handlingar i Kambodia eller Rhodesia? Nej, Ian Smith fanns aldrig! Men så enkelt var det inte! Ian Smith fanns och Rhodesia likaså. Och Cecile Rhodes som var så hjälpsam, han fanns visst också? Ja, alla dessa har funnits också i en verklig värld, som fysiska människor och områden eller nationer ratificerade i någons dokument och på kartor? Ja, ja, jag vet. Jag tillverkar ibland händelser i länder långt borta, vilka länder alltid fanns, men som till utsträckning och detalj skilde sig från det man förväntade sig där finna. Argentina finns, men det fungerar inte som land så, som tidningsrubriker eller forskningsrapporter ibland visat. Ja, just så! Jag och 'vi' 'häruppe' låter allt som oftast avlägsna länder till en del bli utsatta för grymhet, tortyr och dödande på sätt om vilka jag talar mycket i tidningar och TV. Ja, journalister tillåts överdriva. Och mest av alla överdriver de journalister som aldrig fanns. Fjärrkorrespondenter som skickar in text och fotomaterial till våra tidningar dokumenterande de bestialiteter som skedde till exempel i Argentina, när Dagmar Hagelin tillsammans med många andra försvann. Dessa korrespondenter fanns, men bara om Du frågade efter dem. Elohim går ut och in i mänsklig gestaltning och i den form som passar, för att konfirmera!
Och vem var den mystiske poliskapten som påstods ha mördat henne? Fanns han, någonsin? Nej, det gjorde han inte. Lade jag kanske in hans namn i Argentinska födelsedokument och militäriska rullor? Ja, det gjorde jag. Jag fyllde också de som uppfattade sig som hans vänner och familj med minnen. Och hans familj sörjde hans mördande? Ja, en del skämdes, inuti. Men mera sörjde Dagmar Hagelins familj Dagmar, trots att hon inte heller funnits? Nej, för den fanns inte heller. Men tidningar fanns, och läsare likaså. Så, avsedd nytta det gjorde att påverka allmän opinion och känsla inom många att än mer ta ställning mot övermakts brutalitet. Och sådan brutalitet har funnits också i verklighet, och alltför många gånger! Jaså, tycker Du att jag värre gör, som skapar skenhändelser vilka orsakar mindre verklig smärta men lika mycket avsky? Var det kanske avståndstagande vi skulle förstå att ta, snarare än att ännu bättre förstå fysisk smärta? För fysisk smärta, den kände vi redan tillräckligt väl, och nästan allihopa!
Och Ian Smith blev så inte heller att ha funnits? Ändrade vi oss där? Nej då, han fanns i sin egen värld, liksom vi alla gör. Ians värld kopplades inte lika mycket samman med andra 'små' människors världar, som är fallet för de flesta av oss andra. Ja, som nätverk, ungefär, fungerar det. Och Ians nätverk byggdes mera som av uteslutande offentligt sammanhang. Konstiga människa, Ian, som bara levde i offentlighet! Och bättre blev det sedan, i Rhodesia, och samtidigt hände saker också i Sydafrika. 'Unika världar', som möts i 'nätverk'. Det är så vi bygger vår verklighet. Ja, inte olikt hur ett dataspel fungerar. Det är en bra bild att hjälpa oss förstå. Och berätta för mig, Du, hur jag så skulle kunna bygga en värld av subjektiv kvalitet, om denna inte också byggdes av subjektivt seende. Syn som i de ögon Du själv ser med, de tankar som finns i just Ditt medvetande. Så gör vi det i alla fall. Och fungerat, det har det gjort. Och mindre av verkliga mord blev det också. Ja, så hade vi Kambodia med sina röda khmerer, eller varför inte Afghanistan med sina plågoandar. Jo, dom fanns, båda grupperingarna. Och ustasjarörelsen fanns, den också. Det mesta av det som i människas medvetande har lagts in, via tidningar, TV och journalfilmer, har i någon form fått existera. Men, under de senare 30 åren ungefär, allt mera i sådan form som påverkar allmänt medvetande mera än det ger individer smärta.
Ja, så var vi framme vid Hitler och Auschwitz. Det dog exakt och cirka 50 000 människor där, i Auschwitz gaskamrar, av 'cyklon b'. Gasen var luktfri och gjorde att man somnade in till sin egen död. Det gick på en minut ungefär, att försvinna. Nej, det fanns ingen smärta därvid kopplad och i de flesta fall av dessa 50 000 lyckades jag lura dem att tro, att de var utsatta för avlusning, också? Nej, det var inte meningen att så skulle vara. Dessa 50 000 fick förstå att det var rejält otyg i görningen, och att de här skulle dö. Och dö fick de göra. Vilka var då dessa 50 000? Det var elohim allihop, det, som gick in och än en gång blev till de judar de alltid föredragit att gestalta sig som. Och alldeles förbannat var det väl också, om vi inte alla som så gick in till denna jords Auschwitz också drog oss för att göra det, och mycket! Men gjorde det, det gjorde vi. Och resten av alla judar som skall ha dött under detta 2:a världskrig? Det skulle visst vara sex miljoner, ungefär. Låt mig se. Fyra miljoner av dessa var jag själv, i form av de människor som nu lever i Israel. Där gick jag först in i egen gestaltning, med liv tagna från den identitet jag har som EL, som fyra miljoner människor. Dessa fyra miljoner visste också om att de var av 'mig', som i Gud?
Nej, vad judar boende i Israel vet om, är att de inom sig har en trygghet och ett 'välkomnande'. Vad de också vet om, är att de redan gjort sitt för att få gå vidare till vår gyllene ålder. Ja, denna 'vetskap' finns också, men som känsla. Dessa fyra miljoner judar som också 'gasades ihjäl' i koncentrationsläger gavs att hela tiden känna den trygghet jag är. De visste inte om att de minuten efter det de 'gasats ihjäl' i Auschwitz, Treblinka eller Dachau, de tre värsta avlivningsanstalterna, skulle förflyttas till andra människogestaltningar, och företrädesvis till USA? De visste ingenting mera, än att det inuti dem inte fanns någon oro. För den ville jag inte ha! Den behövdes inte, mera, där. Och gasades ihjäl och till gaskamrar i skräck, dit blev det inte, för dessa att gå. Mera papper, mera minnen hos uppmärksamma Dachauvakter, mera foton och kroppar som aldrig tillhört någon människa i levande kostym, och som bäst var, en meter under markytan, ungefär. För något mera dödande behövdes vi inte ha.
'La Vita e Bella', och 'Barcarolle'.
Därefter bildades visst Israel, 1948. Så, varför lägga dessa fyra miljoner som aldrig fick 'känna' att dö, till USA, när jag lika gärna kunde flytta dem från Auschwitz 1942 eller 1944, direkt till Israel 1948 eller 1972? Ja, det är lika enkelt. Och då jag inte behöver i fysisk verklighet blanda in deras släktingar i USA, enklare. Så, det var så det gjordes? Ja, det var så vi gjorde, det. Och de resterande två miljoner judar som försvann? De fanns, aldrig! Lättare finns som sagt inte, än att i 'vår' värld placera foton och texter. Och, i motsats till vad vissa anser, på Haiti, så gör det inte ont i kroppen, på den som ligger sönderskjuten på ett fotografi. På vilket sätt är minnen, foton eller tidningsartiklar svårare att manifestera, än människor? Och gjorde särskilt mycket fysiskt ont, det gör det inte heller att dö bara i ett minne, eller tidningsartikel. Ja, det gjorde ont för den som höll i minnet. Nej, jag saknar inte exakthet när jag beslutar effekt och omfattning, av smärta. Och samma avsky och avståndstagande uppstod det ändå? Och Hitler fanns visst inte heller, då? Jo, han fanns, också! Hitler var som jag nämnt i historieböcker att ha egen judisk släktskap. Ja, Hitler hade släktskap med de judar som är elohim. Hitler var nämligen jag själv. Jag har för Lars berättat, att jag inte kan lämna min och vår jord 'i fred'. Så blandar jag mig i saker som här sker inte bara genom att skapa alltsammans. Jag blandar mig också mera direkt i min och vår egen skapelse.
Ja, så var detta mig avbördat! Jag är skyldig till att ha fört mina älskade barn bakom ljuset. Och det gjorde jag, att föra dem längre in till 'oss', där mera ljus är. Hur ont det gör att göra så? Det gör mycket ont. Men, det gör ännu mera ont att ge riktig smärta, på riktigt. Ja, det finns oändligt mycket mera att säga, om detta. Så skall vi skriva det på annat sätt, en annan gång? Ja, det ska vi. Men sant var det som här skrevs, och till det bästa det var, för oss alla som människa är! Nej, det går inte att i ord beskriva djupet i mina känslor, Lars. Det är bättre att vi låter det stå som det står, om än det syntes kallsinnigt. för kallsinnig kan jag också vara, men kallsinnig är jag inte! Och ett lika bra sätt som något annat, är väl att låta vår gemensamma framtid detta utvisa.
Hur blandar jag 'mig' och 'oss'? På ganska många olika sätt jag det gör. Av de gestaltningar av människa som just nu på denna jord träder, elohim var 48 000, ungefär. Så är vi i dag ungefär 540 miljoner människogestaltningar som här vandrar, som komna är av elohim. Dessa gestaltningar varierar till form, namn, och bakgrund och de existerar aldrig för längre tid. Så finns här ungefär 20 000 av dessa jag kallar 'jordänglar', också på vår jord. Dessa 20 000 lever hela liv och utrustas med ovanliga uppdrag och ovanlig begåvning. Lägg därtill 280 miljoner människor, som är 'bara' jag själv, Gud, men som detta inte känner till. Dessa människor har inte annat uppdrag än att vara 'ovanliga' i viss bemärkelse. De blir glädjepunkter i sin omgivning, på olika sätt.
Ja, så är det totalt knappt 900 miljoner av de människor som här vandrar, som inte är 'unika' människoskapnader. Men det är också drygt 6 miljarder, som är unika skapnader! Och hur många av dessa elohimskapade människor, hur många av dessa jordänglar och hur många av mina 'glädjepunkter' har på olika sätt vetskap om sina uppdrag? Det ges aldrig kunskap. Det skadar att så göra. Det som ges, är ovanlig begåvning, och i de flesta fall ovanlig känslomässig trygghet, i mig! Människa som här vandrar, är att utvecklas. Utvecklas gör vi genom olika form av 'motstånd'. Den knappa miljard som på olika sätt är 'vi' eller 'jag' i ovanligare form, är alla klara med sina vandringar på denna jord, och det sedan mycket länge. Nej, vi föredrar inte att ta på oss tagelskjortor som vi redan vuxit ur. Men vi gör det, ändå. Och med kärlek som visst skydd för törnar och tornar, så klarade vi av det, om än nästan knappt det var, ibland. Ja, det har varit mycket jobbigt, och för många också av oss 'häruppe'!
Och Hitler ville förvandla hela världen till arier, sägs det? Arier, som var de vackraste av människor, och som jag i tredje värld och jord räknat härifrån, vid det i dag Altaiberg kallas, placerade, att sedan ned till Indien och vidare därifrån vandra. Men även i viss mån västerut, mot dagens Samarkand. Ja, Hitler tyckte mycket om dessa arier. Högväxt och blont skulle det vara! De arier som levde vid Altai för tre jordar sedan var inte högväxta och inte heller var de blonda. Högväxta var de, men till läggning snarare än byggnad och blonda mera till sinnelag än hårlag.
Ljus i sinne hade dessa arier. Ljus, som i glädje och liv! Och detta liv med delvis nytt genetiskt innehåll var särskilt och extra bra passande att blanda med de människor av 'Mu', som i norra Indien vid denna tid levde. Blandningen blev så av mera liv. Och mindre 'ensamt' klarljus, som i mindre 'stillhet', blev se'n också där. Mu var ett mycket fredligt land, det, och kunde må bra av att få möta Krishna. Ja, Krishna eller Krsna som vi snobbar föredrar kalla honom. Ja, Krishna var visst Du, Lars, i Din andra gestaltning. Den som 'föddes' efter det Du tog livet av Dig då elohim byggdes. Och av Din egen 'kropp' fick dessa elohim sitt liv. Din kropp, som de människor Du då 'var', de liv Du levt här och på andra platser. Ja, Buddha kommer liksom Krishna med glädje. Buddha har inte ännu på denna jord vandrat. Men det har Krishna! Och det fick vi tala mera om, nästa gång. Vrindavan är en plats som har mycket att göra med Krishna. Och vår gyllene tid är den plats som kommer att få möta Buddha, i sin egen gestaltning!
Hitler var jag, för vem ville väl annars vara Hitler? Tja, alla som förstod det så, att man med denne maktgalne demagog och förledare av sönderslaget Tyskland kunde rädda de 5 världar denna jord räknas som, av oss, från ännu värre katastrofer. Vi behövde ett stort krig, att av oss alla betrakta och lära oss hata. Ja, jag vet det, då jag tillsammans med dem som läser detta, är alla medvetanden som finns. I varje medvetande finns form och innehåll. Form är det vi ibland kallat för 'själ'. Vår 'själ' kan beskrivas som en ritning, utrustad med en plan för hur vi skall utvecklas. Denna själ ges utvecklad form, allt efter det vi på jordar vandrar. I varje människa finns inskrivet dess unika 'namn'. Nej, vi finns inte, vi människor som är två i samma form. Och alla människors unika namn som här nu träder och tidigare vandrat finns i viss form inskrivna i mig, den Helige Ande. Det jag och vi gör, som Helige Ande, som Gud, som de delar av Gud vi kallar änglar, och som elohim, är att utveckla våra människogestaltningar på så vis, att vi till vår själ skriver nödvändigt innehåll, och med en mycket mycket stark önskan att undvika smärta. Smärta finns graverat inuti oss alla, och mer av smärta vill vi inte ha. Inte om det går att undvika. Men det går inte alltid att undvika smärta, detta i synnerhet sagt med tanke på jordar av starkt 'fysiskt' sammanhang.
Jag, den Helige Ande, skapar inte vår ursprungliga form? Nej, det gör jag inte. Varje människas 'namn' finns inskrivet i 'vår oändlighet'. Nej, jag skapar oss inte från början till slut. Inte jag som lever här. Ja, jag vet varifrån vi människor 'stammar', och det skall så också skrivas mera, om detta. För fanns, det gjorde vi allihopa och hela tiden! Ända från vår början av dessa just nu två och en halv skapelseberättelser vi gått igenom, tillsammans. Och ännu längre tillbaka i oändlighet, än så. Men jag har lagt till ett och annat och också det tredje för att vi skall så kort väg av lidande som möjligt ha att gå, att av varandra här tillsammans lära oss att 'umgås'. Att ha kul som i att samarbeta, men också att ifrågasätta, testa, och utmana. Och som i att tycka att det är 'kul' att förlora i spel som schack, också mot andra än sin egen son! Ja, åtminstone ibland. Och den 'utmaning' som här lämnats, från far till son, och till alla andra mina 'barn', den har kanske att göra med hur vi skall kunna på bra sätt 'samla ihop' och städa upp efter den vettvilling som farit fram. Ja, den var alltid jag, och med både honung och ättika!
'From Jesus to a Child' och 'First Time Ever',
George Michael.
Nej, denna skrift skall inte i första hand handla varken om Hitler eller vårt 2:a världskrig. Sammanfattningsvis dog där ungefär 39 miljoner människor. De som behövde känna fysiskt lidande var 12 miljoner av dessa. De som tvingades till dödens rädsla lika många, plus de 50 000 judar som nämnts. De som av sorg grämdes och tärdes var betydligt fler. Och de som reagerade i avsky, bildade FN och sade till varandra 'aldrig mera', dessa var ännu många flera, ja alla som då var vid medvetande. Och även de som i beslutande ställning då befann sig. Så skapades med detta världskrigs hjälp en strömning inom människa som här lever, och en strömning som fick leva kvar och växa!
Aldrig mera! Och atombomb hjälpte sedan i Hiroshima och Nagasaki oss förstå vådan av krig på avstånd. Och hjälpte, det gjorde det också. Ja, vi har behövt många massakrer efter dessa, för att ännu bättre förstå. Dessa världar som vår jord består av präglas mycket av död. Vi lever korta liv här, för att sedan försvinna. Bara själen blir kvar, den själ som är Din och min plan för hur Du vill och skall, utvecklas. Och så skapas Du om igen och igen, men med ny och stärkt insida. Ja, utsidan förändras också, men det sker på delvis andra vis. Vi får kanske tillfälle att prata mer om verkliga och ännu mera verkliga händelser i vår nya historiebok. Men låt oss ta det nästa gång. Ja, mera om 'arier' och annan 'rasförstärkning' också, tack! För sådan 'stärkelse' kan liksom mycket annat, utvecklas att användas på både bra och mindre goda, vis. Nej, jag är inte förtjust i människors försök till manipulering av DNA. Ja, jag är förtjust över människas utveckling av DNA, men bara inom vissa 'råmärken'. Som givits exempel på, till Lars, skall biogenetiska företag ha manipulerat majs på sätt att göra den mindre lämplig till föda? Nej, denna majs som tagits fram och odlas i USA, Argentina och Mexico, är inte olämplig som föda. Den har framtigits på vägar, som i otillräcklig utsträckning analyserar och förstår, konsekvenser. Och värre exempel på negativa effekter av oförstånd i samband med genetisk manipulation, finns. Kloning tycker vi inte om. Vår skapelse är av unika liv!
Vi är av vackert skriven mångfald! Och däri ligger skönhet. Det finns en form av medvetande i allt organiskt sammanhang. Så är det. Träd har en form av varseblivning, liksom blommor, liksom majs? Ja, dessa har en form av varseblivning, allesammans! De står mycket längre ifrån att utvecklas till kännande varelser, som i sentiens, än gör våra djur. Ja, och ännu längre från däggdjur. Har 'jag' som Helig Ande är, så också utvecklat sentienta mekanismer, från växter? Ja, det har jag. Allting lever, i mig. Allting har medvetenhet. Vår kärlek själv är medvetenhet. Klarljus av medvetenhet som i liv, likaså. Liv är liv men också av egen medvetenhet. Allting i skapelsen är av någon form av 'egen' medvetenhet. Även det som oorganiskt är.
Vi handlar mycket om 'liv'. Liv som i livlighet och liv som i att lära oss respektera liv! Liv är vår just nu grundläggande kvalitet som människa. Liv ger dynamik och glädje. Liv ger vilda språng där fysisk styrka testas. Liv ger lust till dans och skratt. Den egenskap vi kallar humor är mycket sammansatt, och liksom de flesta kvaliteter en kombination av liv, klarljus och kärlek, som i 'värme'. Det är ändå så, att av dessa ingående beståndsdelar, liv är den ryggrad som bygger vår humor och vilja till skratt. Och allt detta är av glädje! Men liv är också grymhet, vilja att segra, vilja att övervinna motstånd. Ja, dessa kvaliteter arbetar ofta tillsammans. En del av dem tycks oss 'bättre', mera acceptabla, andra sämre. Och Afrika är en del av vår jord präglad av mycket 'liv'. Och detta Afrika av liv och mördande, svält och förgiftad Niger, just detta Afrika står i tur att tillsammans med oss till ny förändrad verklighet träda. Så skall vi öka flödet från de 'källor' som försörjer Tchadsjön? Ja, så är det, visst. Och när det skedde, då förstod väl många vad som var på gång? Nej, det behövs större underverk än så, att för människa tala om att verklighet ibland är lika underbar som dikt.
Och när Sahara börjar 'blomma' igen, förstod man, då? Ja, vad är mera komplicerat att förstå, en 'fysisk' värld eller en fysisk värld skapad uteslutande via 'varseblivning'? Ja, som i underverk som från jord görs och det att bli många händers gemensamma verk, men också från mig och oss, 'häruppe'. Ja, 'verklighet' är precis lika enkel som den dikt som här inte skrevs! Och Afrika svälter oavsett om 'dikt' vi skriver, eller annat. Ja, 'dikt' som i skönhet men också som i att tillse, att detta Afrika dikt förtöjs, och det via praktisk handling, till den ark vi tillsammans här skapar! Och när vi för Afrika bygger ny verklighet, skall det göras både 'dikt' och med dikt, och det till musik! Till musik skall det helvete i vilket många i Afrika lever, försvinna. Till musik, och till 'toner av ljus'. Och därtill byggas skall mera vägar och 'verktyg', 'nedifrån' liksom 'uppifrån', och alla tillsammans!
'Fatou Yo', I am Fatou. Fatou, det är jag!
Med Touré Kunda, från Senegal, och
'Fatou'.
(Mandango)
Fatou yo su diadialano
Fatou Faye Faye Fatou
Fatou klema oundio
Fatou yo si diadialano
Boutou mbele Boutou mbele
O mami sera
O mami casse
Ja cana canfa boulodi
Foyer zorola sodiaye
Sodia sodia ina gambia
Coco inako soyango
(English)
I am Fatou, the pretty Fatou
Oh Fatou
Like all the children of the world
I am lucky to have this pretty name
I am happy and will surely grow up
I will grow up like everybody else
Like the little elephants and the little
Giraffes that I will always love
They will all sing with me and with you
Sing with me
Fatou saye!
Saye Fatou!
Låt oss fundera litet över vad grymhet är, och ger. Grymhet ger vilja att plåga? Grymhet är, så som vi definierar denna kvalitet, en impuls till viljemässigt utförande av handlingar som gör illa andra, och därav får ut egen njutning i form av bestialisk 'glädje och balans'. Den känsla en katt har när den leker med en mus, är den av sådant slag? Den känsla katten har liknar på visst sätt den känsla som en människa har, när den lärt sig tycka om att tortera andra människor. Ja, en människa kan lära sig detta. Alla kan det inte, men de gener som ger sådan disposition har vi ännu så länge att bära på, vi på denna jord. Dessa gener tillhör också de som kommer att försvinna, en del av dem vid inträde till tredje och en del vid inträde till fjärde, densitet.
Hur upplevs belöningen, för en människa som lärt sig att vilja göra illa? Denne ges upplevelse av styrka, upplevelse av allsmäktighet och upplevelse av livsavslutare för andra. Alla dessa upplevelser blir till 'makt'. Och alla dessa känslor fanns tillsammans, hos den som ville göra illa? Ja, och livsavslutare kan här läsas som 'mördare' eller som 'den som genom fysisk smärta förstör en annan människas livsglädje och kvalitet'. Och dessa drivkrafter finns också hos sociopaten och psykopaten? Nej, psykopaten har en defekt i form av avsaknad av känslomässig relation till andra. Denna defekt kan inte repareras genom samtalsterapi. Den repareras genom att vilja att göra illa blockeras. Så finns läkemedel också i dag, som klarar av detta? Nej, det gör det inte. Den defekt som skapar psykopaten byggs av en sammansättning gener som jag, Gud, avser avlägsna ur denna människas stam, och det inom de närmsta åren. Det är den väg vi 'reparerar'.
Anledningen till att psykopatisk läggning och genetik tillfördes denna människa var att skapa mördare. Det var också att skapa känsla av förtryck samt obehag hos psykopatens omgivning, en form av mord av 'vilja att leva'. Nej, det låter inte bra att säga så. Det är samtidigt en av de vägar jag valt, att åstadkomma avslut på denna människas dödande av varandra och av varandras känslomässiga jag.
Sociopati definierar vi här och nu som en sjukdom, som likt psykopati men orsakad av ett samhälle belönande känslokyla, dödar liv! Sociopaten blir aldrig så befriad från känslor som psykopaten? Nej, inte så länge samhället inte är fullständigt befriat från känsla och förståelse och vilja att undvika smärta. Så som samhälle och organisation fungerar finns en inneboende önskan till bevarande och stabilitet. Utan dessa kvaliteter överlever inte en samhällskonstruktion. Så utgör social gemenskap en mycket synlig blockering för viss grymhet. Social gemenskap skapar också grymhet i form av uteslutande ur grupp, men också förutsättningar för helt annan grymhet, stammande från den avsaknad av mänsklig känsla och ansvar för liv som alltid ligger i beslut tagna utan tydlig sentient koppling. Beslut tagna i grupp och där individuellt engagemang saknas riskerar också att bli av grymhet, 'okänsla'. Sociopati är en social sjuka som gradvis smutsar individen. En grupp individer med denna sjuka kan sedan påverka helheten att ytterligare degradera.
Är de samhällsbildningar vi i dag ser på vår jord som är av mera 'sammanhängande', där förknippningar mellan individer baserade på annat än individen själv är mera vanligt förekommande, tätare, också av mera sociopati eller kapacitet till grymhet? Nej, så är det inte. Kina är inte mer eller mindre sociopatiskt än andra kulturer som i högre grad bygger på individen, såsom Afrika eller USA.
Beroende på vilka 'mekanismer' för 'socialt tryck' som instiftas, ges en social gruppering ökad eller minskad förmåga till 'kännande'. I organisationer och grupper finns alltid en maktstruktur. Denna struktur belönar de som anpassar sig, och straffar de som avviker. Beroende på hur 'tätt' förknippningarna i strukturen styrs, kommer organisationen att bli mer eller mindre omänsklig. Då organisationen, företaget, religionen, staten och liknande grupperingar av människor i alla andra sammanhang än total diktatur saknar identifikation med en unik människa, riskerar alla dessa att cementera och för lång tid bli det uteslutande och perfekta verktyget för, barbari, sociopati och liknande sjukdomar baserade på obefintlig empati. En organisation är inte empatisk! Ja, en organisation kan inskriva regler som möjliggör minskande av den 'sociala röta' vi här talar om.
Empati är förmåga att känna det Din medmänniska känner och går igenom, inuti. Medkänsla är inte samma sak. Medkänsla innebär 'lidande' och 'vilja till hjälp'. Empati är den rena förmågan att 'känna in'. Så skrev vi att en organisation har institutionaliserad styrning. Mekanismer ersätter mänskligt tänkande, detta avseende varierande omfattning av institutionens handlingar eller beslut. Beslut vilka i sin tur avser resultera i handlingar. Så behövs för att ett institut fristående från mänskligt tänkande skall ges makt, att detta institut ges empati och medkänsla samt dessutom förses med oavvisliga deklarationer om handling. Empati, medkänsla, medlidande. Tre olika grader av 'delaktighet'. Medlidande förutsätter enligt vad som här sägs medkänsla med därtill kopplad effekt, handling. Den som påstår sig känna medlidande och inte kopplar handling därtill för att minska lidandet, denne har inte förstått! Ja, det vi här adresserar är de mekanismer i en social gruppering som skadar individen, ingenting annat.
Kapten Röd - 'Ju mera dom Spottar.'
Så har vi här talat något om avarter av mänsklighet. Mekanismer som orsakar plåga, skada och dödande. Anledningen till att 'mekanismer' så som här beskrivs har funnits är alltid densamma. Det har varit den bästa väg möjlig att med minimum av skada och smärta föra den människa som här finns till ett absolut avståndstagande från olika former av 'dödande'. Låt oss nu som avslut på denna text skriva litet mera om hur vi påverkat 'positivt'. Man behöver inte alltid mörda för att visa den smärta som finns i mördande och i att bli mördad. Det räcker ganska långt att visa mord och dödande på film. Ju mer bestialiskt desto bättre, men bara så länge det som visas skulle kunnat inträffa i verkligheten.
Musik ger välbehag. Centra i hjärnan som påverkas och utvecklas av lyssnande till musik liknar de, vilka utvecklar matematiskt sinne. Som vi tidigare visat bör också språklig begåvning på visst sätt vara korrelerad med, ha samband med, både musikalisk och matematisk samt logisk talang och intresse. Så är det till någon del. Språklig begåvning anges normalt som motpol till matematisk begåvning. Och det skapar problem för Lars logiska sinne att acceptera. Så, på vilket sätt är dessa intressen och begåvningar besläktade? Blir en duktig linguist, språkbegåvning, också lättare god matematiker? Nej, den språkbegåvade känner inte samma krav på exakthet, snarare motsatsen! Språkbegåvningen tycker om systematiserad improvisation. Matematikern gillar system. Musik är allt detta, och litet till. Så har vi fyllt vår värld med musik!
Och den musik som fyller mina sinnen av att denna
värld betrakta, den går inte att fästa vid toner.
Hur länge 'jag' och 'vi' har 'bombarderat' denna vår jord med musik att ge romantisk stämning, musik som gör glad till tanke och ben, musik som ger liv, glädje, och melankoli? Började vi på 1920-tal? Nej, det gjorde jag inte. Vi hade då varit igång ganska länge. Mozart fick leva i en parallell värld. Ja, så var det. Den värld Amadeus, älskad av mig som få, fick leva i, var en värld jag byggde kring honom. När jag byggde den? Du vet ju att jag står utanför tid, Lars. Du vet ju att jag när jag placerar mig som 'Fadern' 'ser' ungefär 3000 år framåt i tiden. Ja, det blir samma sak bakåt också. Det är den 'vikt' av händelser och skapnader jag överblickar. Detta i bemärkelse att jag och vi med mindre besvär, om så behövdes, skulle kunna ändra historien för denna 'period'. Historien här på denna jord, men också på den grupp av jordar i vilken vår jord ingår. Så, Mozart kunde ha levt när som helst under de 6000 år som 'omringar' den tid han anges ha levt? Ja, så är det. Den tid han levde i var en form av 1700-tal, och detta oavsett hur jag och vi valt att 'väva ihop det'. Ja, många av våra enastående begåvningar har levt i världar som byggts på liknande vis som Mozart. Och den värld Du lever i, Du som läser det här, är också en värld som i det mesta byggs på samma vis. Ja, så sade vi det, igen! Alla lever i sin egen värld. Men de flesta lever också rätt så mycket i nätverk. Och beviset för det var visst lagt i Ditt eget bröst, i form av 'mitt'? Ja, så var det. 'Jag', 'mig' och 'mitt'.
Beroende på vilka 'mekanismer' för 'socialt tryck' som instiftas, ges en social gruppering ökad eller minskad förmåga till 'kännande'. I organisationer och grupper finns alltid en maktstruktur. Denna struktur belönar de som anpassar sig, och straffar de som avviker. Beroende på hur 'tätt' förknippningarna i strukturen styrs, kommer organisationen att bli mer eller mindre omänsklig. Då organisationen, företaget, religionen, staten och liknande grupperingar av människor i alla andra sammanhang än total diktatur saknar identifikation med en unik människa, riskerar alla dessa att cementera och för lång tid bli det uteslutande och perfekta verktyget för, barbari, sociopati och liknande sjukdomar baserade på obefintlig empati. En organisation är inte empatisk! Ja, en organisation kan inskriva regler som möjliggör minskande av den 'sociala röta' vi här talar om.
Empati är förmåga att känna det Din medmänniska känner och går igenom, inuti. Medkänsla är inte samma sak. Medkänsla innebär 'lidande' och 'vilja till hjälp'. Empati är den rena förmågan att 'känna in'. Så skrev vi att en organisation har institutionaliserad styrning. Mekanismer ersätter mänskligt tänkande, detta avseende varierande omfattning av institutionens handlingar eller beslut. Beslut vilka i sin tur avser resultera i handlingar. Så behövs för att ett institut fristående från mänskligt tänkande skall ges makt, att detta institut ges empati och medkänsla samt dessutom förses med oavvisliga deklarationer om handling. Empati, medkänsla, medlidande. Tre olika grader av 'delaktighet'. Medlidande förutsätter enligt vad som här sägs medkänsla med därtill kopplad effekt, handling. Den som påstår sig känna medlidande och inte kopplar handling därtill för att minska lidandet, denne har inte förstått! Ja, det vi här adresserar är de mekanismer i en social gruppering som skadar individen, ingenting annat.
Kapten Röd - 'Ju mera dom Spottar.'
Så har vi här talat något om avarter av mänsklighet. Mekanismer som orsakar plåga, skada och dödande. Anledningen till att 'mekanismer' så som här beskrivs har funnits är alltid densamma. Det har varit den bästa väg möjlig att med minimum av skada och smärta föra den människa som här finns till ett absolut avståndstagande från olika former av 'dödande'. Låt oss nu som avslut på denna text skriva litet mera om hur vi påverkat 'positivt'. Man behöver inte alltid mörda för att visa den smärta som finns i mördande och i att bli mördad. Det räcker ganska långt att visa mord och dödande på film. Ju mer bestialiskt desto bättre, men bara så länge det som visas skulle kunnat inträffa i verkligheten.
Musik ger välbehag. Centra i hjärnan som påverkas och utvecklas av lyssnande till musik liknar de, vilka utvecklar matematiskt sinne. Som vi tidigare visat bör också språklig begåvning på visst sätt vara korrelerad med, ha samband med, både musikalisk och matematisk samt logisk talang och intresse. Så är det till någon del. Språklig begåvning anges normalt som motpol till matematisk begåvning. Och det skapar problem för Lars logiska sinne att acceptera. Så, på vilket sätt är dessa intressen och begåvningar besläktade? Blir en duktig linguist, språkbegåvning, också lättare god matematiker? Nej, den språkbegåvade känner inte samma krav på exakthet, snarare motsatsen! Språkbegåvningen tycker om systematiserad improvisation. Matematikern gillar system. Musik är allt detta, och litet till. Så har vi fyllt vår värld med musik!
Och den musik som fyller mina sinnen av att denna
värld betrakta, den går inte att fästa vid toner.
Hur länge 'jag' och 'vi' har 'bombarderat' denna vår jord med musik att ge romantisk stämning, musik som gör glad till tanke och ben, musik som ger liv, glädje, och melankoli? Började vi på 1920-tal? Nej, det gjorde jag inte. Vi hade då varit igång ganska länge. Mozart fick leva i en parallell värld. Ja, så var det. Den värld Amadeus, älskad av mig som få, fick leva i, var en värld jag byggde kring honom. När jag byggde den? Du vet ju att jag står utanför tid, Lars. Du vet ju att jag när jag placerar mig som 'Fadern' 'ser' ungefär 3000 år framåt i tiden. Ja, det blir samma sak bakåt också. Det är den 'vikt' av händelser och skapnader jag överblickar. Detta i bemärkelse att jag och vi med mindre besvär, om så behövdes, skulle kunna ändra historien för denna 'period'. Historien här på denna jord, men också på den grupp av jordar i vilken vår jord ingår. Så, Mozart kunde ha levt när som helst under de 6000 år som 'omringar' den tid han anges ha levt? Ja, så är det. Den tid han levde i var en form av 1700-tal, och detta oavsett hur jag och vi valt att 'väva ihop det'. Ja, många av våra enastående begåvningar har levt i världar som byggts på liknande vis som Mozart. Och den värld Du lever i, Du som läser det här, är också en värld som i det mesta byggs på samma vis. Ja, så sade vi det, igen! Alla lever i sin egen värld. Men de flesta lever också rätt så mycket i nätverk. Och beviset för det var visst lagt i Ditt eget bröst, i form av 'mitt'? Ja, så var det. 'Jag', 'mig' och 'mitt'.
Då vi båda två är förtjusta i genuint bra rockmusik, får vi glädjen att dela fyra
av de 'bästa' Lars hittat, med Dig som läser detta. Var så god! Ja, Lars
uppfattar det som 'tillåtet' att tycka att en del är 'bättre' än annat! Och
kvinna är bland det bästa som finns, för en man. Och det skall så bli av
stor glädje att här bygga vårt tredje 'tempel'! Och det både i organisk
och 'oorganisk' form!
Varför bygger sig GUD att vara eller 'omfatta' 'jag' och 'jag själv', men inte 'mitt själv'? Därför att det är enda vägen för GUD att 'rent' i betydelsen utan polaritet bedöma och besluta om var medkänsla och åtgärder skall läggas märke till. Och varför bygga Lars på sådant sätt att han inte känner sig behöva äga, någonting? Har stackars Lars också sluppit släpa på sitt 'mitt'? Ja, så blev han visst 'byggd', han också. Men för att han skall få någon glädje av detta tvingades vi 'ställa dit' någonting annat i stället. Lars kan ju inte, som GUD gör, då och då gå till sidan av det som här händer, för att få sällskap av mera 'sig själv' och vila från den 'delvis ensamhets' mantel Gud och GUD antager, i det 'spelande' som här pågår. Nej, det kan Lars inte. Och att gå omkring som betraktande men utan förmåga att delta, det ger inte så mycket? Nej, det gör det inte. Det ger inte mycket alls, det! Så är det på kort sikt. På längre sikt blir det omöjligt att på så vis fungera. Att gå omkring som ständigt betraktande är att inte delta. Att vara betraktare är alltid att på visst sätt vara ensam, om än så i en värld fylld av människor med aldrig så många och goda nätverk.
Ja, så blev Lars byggd, och riktigt bra är det inte att så fungera. Inte för honom, men för andra? Det innebär ju att Lars 'inuti' inte vill ha någonting. Ingenting annat än andra människors glädje. Så får andra ännu mera! Och Lars pina kan jag ordna och det gör jag också, för annars blev här inte av. Så stannar vi Lars värld just här, för resten av det var ingenting att ha och hade ingenting av värde? För känsla fanns där inte, när man betraktare och enbart var. Så blir det också så, på något vis. Och tre var vi som sade så. Och fixa det det ville vi och kunde, likaså! Nej, stanna den det gör vi inte. Men varför inte köra en del baklänges och en del framåt, likt den video som finns i början av denna skrift? Och vad det innebär, det låter vi vår 'framtid' visa.
Nej, Lars föredrar inte att vi skriver så mycket, om honom. Men så gör vi ändå, något. Lars medvetande blev byggt av tre av oss. En blev hans klarljus och en hans kärlek. Själv blev han sitt eget liv. Ja, precis så var det, inte. För Lars blev själv också sin egen kärlek, och liv det hade han som sagt också att bjuda på. Och klarljus likaså? Ja, nu var det så, att det fanns gott om klarljus i Lars 'släkt', också. Och, som i berättelsen i Bibeln om de tre vise männens besök till Jesusbarnet berättar, ska gåvor överlämnas när man 'föds'. Så skall och 'gåvor' också överlämnas när Lars 'omföds', denna gång i samma liv. Ja, Jesus byggdes på liknande vis, som Lars. Jesus var som berättats i sin form av 'Iesu' jag själv, 'Fadern'. Fadern, som också är pappa till 'emmanuel'. Emmanuel, som Lars är 'bilden' av, men också mer än så. För emmanuel det var han själv, det, och det inklusive den 'Lars', som detta tillsammans med mig skriver. Ja, det var på så vis också gjort, att 'Fadern' inte bara himmelsk fader är, men också biologisk pappa till den Lars, som 'är' emmanuel. Och del av 'Helig Ande' blev han visst också att vara, av sin mamma. Ja, här uppe, allra högst upp i sfärerna, där emmanuel är av sin egen form, ren som kärlek, 'han' visst är min enda 'son', också. Och min fysiske son i form av son till Iesu var han visst därtill en gång i tiden, vilket så skall visas. Och när himmelskt vitt så blandas med kärleks varma röda, vad får vi då, om inte en färg som passar att blandad med gyllene ton att ge mera av vackert liv, till allt och allas gemensamma framtid!
Så det skulle visst bli två att detta fira? 'Lars' och 'Harry', blev det så? Harry, som är Lars 'bror' 'häruppepå'! Och ändrades skulle så 'dubbelnamn' och med japp och dajm därtill! Men vad är det då för fel på pigall? och coco är väl god? Så gjorde vi två grupper denna gång, och 14 till antalet var båda två, och av en massa 'godis' som från många länder stammade. Lägg se'n därtill de två 'bröder', varav en blev 'Lars emmanuel'. Vad Lars bror heter, om han inte hette Harry eller Thomas, det får i så fall bli en överraskning för Lars och alla andra. Så skulle bli också ytterligare ett par 'olivträd och ljusstakar', och summan av 'alltihopet' 34! Kan det ha varit anledningen till att Per Myrbergs sång om 34'an som gick in i himlen, lyssnades till så ofta hemma i Larssons kök? Ja, mamma Gun-Marie var visst lika förtjust i den melodin, som var pappa Stig i Fred Åkerström. Men någon gyllene dimma föredrogs inte av Stig. Där skulle det hellre vara 'rejäla takter'. Så var det med det!
Så lämnas en trettiofyra till Lars mor som till himmel vandrat. Stig ville också överlämna, till Lars, sitt svar på det Fred Åkerström just sade. Ja, jag stod ofta och tittade på Dig, Lars, det gjorde jag. Också när Du sov, så som också Fred gjorde, med 'sitt'. Och på Thomas likaså. Men det var mest av allt för Dig som allt det här byggdes. Och det visste vi om, allihop. Både Gun-Marie och jag, men även broder Thomas. Jag finns inte mera som Stig som har sin namnsdag när just detta skrivs. Men finns, det gör jag, som mycket annat. Också som din pappa, hur mycket Gud och Helig Ande jag än må vara! Ja, älskade gjorde Du, både mig och Din familj, och ibland mera än ditt eget liv. Så gör en son ibland, som älskar! Men nästan ännu mera älskas sonen av sin far tillbaka. Och det får jag väl visa Dig någon gång, när Din privata 'Golgatavandring' i Nykvarn gått till ända, att det är så.
Nej, jag tycker inte om att ändra 'tidslinjer'. Den utveckling 'Din' jord, ja Du som detta läser, går igenom är beräknad av mig och ganska noggrant genomgången i 'förväg'. Det jag sedan gör är att interpolera, extrahera, kontinuerligt och hela tiden lägga till och dra ifrån, bygga om också i 'det lilla'? Ja, så gör jag och det team av änglar, elohim och medlemmar i olika 'team', som finns 'häruppe'. Och resultatet blev en värld, som har varit så bra vi bara har kunnat åstadkomma.
'An den schönen blauen Donau' av Strauss d.ä.
här från nyårskonserten i Wien 2010. Ja, skönhet
är också i allvar. Donau, Europas näst längsta
flod efter Volga, och den flod som flyter
igenom vårt hjärta av keltiskt arv!
Och Amadeus levde som sagt vid den tid som vår historia anger! Ja, så blev det. Och i någon form av 1700-tal var det, också. Och ingen ändrad tidslinje blev det där, heller. Mozart var glädje, och en begåvning som ännu inte av någon motsvarats, åtminstone inte vad gäller orkestral musik i den anda som är av honom. Några kompositörer jag annars i synnerhet visat Dig till är de båda Johann Strauss med så mycket glad musik, och inte minst 'An den Schönen Blauen Donau'. Ja, vi får nog göra om floden Donau till 'maskulinum'. För 'An der schönen blauen Donau' blir helt enkelt inte korrekt, hur man än i tyska språk sig vänder. Så hade vi Johann Sebastian Bach med Goldbergvariationerna och så mycket annat, och Ludwig van Beethoven med sina symfonier och pianomusik, där Du envisas med att tycka mycket om Pastoral, hans sjätte symfoni.
Och så Puccini med alla sina sånger! Men även Guiseppe Verdi som Du har uppfattningen skrev Tosca, Bedrich Smetana med 'Ma Vlast' och Moldau, Edvard Grieg i morgonstämning och mycket, mycket mera. Ja, jag kanske skojade med Dig angående Tosca och fångarnas kör? Fångarnas kör skrevs i alla fall med hänsyftning till judisk fångenskap i Babylon. Och den jord som motsvarar Babylonisk fångenskap är den fjärde härifrån räknat. Den jord som var 'Egyptisk fångenskap' fick så bli 'Atlantis'. Ja, den jord som är den vi just nu lever på, men före översvämningen.
'Va pensiero', denna gång med Zuccero och Pavarotti.
Och musiken blandas mellan genrer. Ja, genrer,
inte gener, denna gång.
Och vilken fångenskap ligger mellan Babylon och Egypten? Den andra jord vi härifrån räknat levt av vår skapelseberättelse, motsvaras av södra del av Arabiska halvön på den jords karta som av i dag är, samt hav och öar söder ut. Ja, jag har lagt in våra öknar som minnen av de jordar som så inte lever kvar, i det att denna människa som här lever skulle ges utrymme att utvecklas. Sahara är minnet av Atlantis, och skall så inom kort bringas att åter blomma. Så skall också delar av Gobiöknen, vårt minne av den tredje jorden, liksom Rub al Khali som motsvarar jorden före Atlantis och oss. Den fjärde jorden före oss motsvaras av Mexico och 'the americas', nord och syd. Så finns också där öknar lagda till sorgeminne. Öknarna i Arizona, norra Mexico, Nevada, New Mexico.
Det borde finnas skrift om judars fångenskap mellan Babylonisk och Egyptisk tid? Det som finns är Sodom och Gomorra. Sodom och Gomorra motsvaras av de båda 'jordar' Lars kallar 'Mu'. Minnet av Mu finns på den jord vi nu lever, lagda till Arabien, Iran och Indien, Tibet och Mongoliet. Lot överlevde förstörelsen av 'städerna' och flyttade till Soar. Lots hustru förvandlades till saltstod. Uttrycket saltstod står för egenskapen hos kvinna mer än man, att kunna vara 'kall som sten', eller som en stod av basalt. Denna 'salta' kvinna har levt genom Atlantis och den jord på vilken vi nu träder. Och den 'sten' jag fäste vid kvinnas 'hjärta' vid förstörelsen av 'Mu', skall så bli av mera 'socker'. Så sade Gud, kryptiskt. Minnet av 'Mu' blev i Bibeln till förstörelsen av de båda städerna, samt kvinnas 'slaveri' vid viss kroppslig 'sten'? Ja, det fanns inget slaveri på sätt som rådde i vår fjärde och första jord härifrån räknat, under tiden för vår andra och tredje jord, av Dig kallad 'Mu'. Det som i stället fanns, var en mycket friare kärlek. Uttrycket Sodom och Gomorra är ju inte okänt.
De två största öknarna på vår jord är Sydpolen och Nordpolen. Dessa öknar är inte sandöknar, utan snö, is och kyla. Så är de bilder av den tid som fanns före oss, före de fyra jordar som denna vår jord är den sista i pärlbandet av, samt den femte jord härifrån räknat som blev början till hela denna människas utveckling? Ja, det var ju till denna jord som elohim, de jag i Bibel kallar judar, först placerades. De judar, elohim, som därefter genom alla tider följt oss som lärare i tysthet. Lärare, men också 'samma' som vi, då de också delat vårt liv genom att här gå på samma sätt som alla andra. Elohim, 'våra' änglar och 'skapnader med särskild uppgift' har så genom tider varit att genom de egenskaper de burit på visat oss både 'bra och dåligt', ge glädje, men också inge avsky. Ja, allt det som så utvecklat oss till den människa vi i dag är. Det finns mycket mer som borde sägas, här, och detta i synnerlig synnerhet om våra älskade, älskade elohim. Och det skall också göras,men får vänta litet till.
Och många flera var de öknar, som lagts till denna jord. Kalahari, den öken som finns i Syrien, Tharöknen öster om Indus, och ännu flera. Öknar som liksom saltöknar och högplatåns stäpp, alla är exempel på ofruktbar mark här av oss placerade. Och placerade i minne av tider som av mig och oss av nödvändighet utformats mycket 'kalla' och hårda. Den sydpol och norra pol vi talat om, är bilder av 'abyss' och 'void'. Som synes på vår norra pol har vi kommit rätt så långt 'upp' i vår 'void'. Av Nordpolen finns inte mycket kvar, i dag. Men Sydpolen verkar rätt så bottenfrusen? Jag har vid Lars och mina samtal på visst sätt kopplat Sydpolen till Ryssland. På vilket sätt har rysk utveckling och historia hjälpt oss att bättre förstå vår 'abyss'?
'Odnozvučno gremit kolokolčik' -
'Entonigt klingar den lilla klockan',
'the Kremlin Capella'.
Det har inte funnit något annat område på denna jord, där ensamhet och despoters diktatur så massivt som i Ryssland tvingat människor att fly. Flykt undan det som plågade, men var skulle man fly? Till sprit och mord och självmord! Masslakt blev av både tzarfamilj och 'Babij jarer', men läggas skall därtill ytterligare knappt elva miljoner som i Ryssland genom tider fått möta sin död under vedervärdiga villkor. Ja, elva miljoner av de trettio miljoner som under ryska utrensningar och andra svårigheter försvann från sina liv, var att under stort lidande få 'gå'. Men, varför inte avrätta dom, hela bunten? Ställ dom nära kanten, så vi slipper skjuta på med foten efteråt. Överhets och ryskt kynnes totalitära styre samt på visst sätt bristande 'respekt för det som mänskligt är' skapade där desperation och ensligt tungsinne, unikt i sitt slag. Rätt så många böcker blev också, att med svårmod därom vittna. Ja, Ryssland och de som där levt har fått dra sina strån till den framtida stack, som vår södra pol till intet i sinom tid smälter. Men liksom ryskt kynne skapat svårmod och desperation, finns där också en form av glädje och djup i känsla, som är lika unik.
Och nu tillbaka till mera musik! Sibelius skrev Valse Triste men inte så mycket mera som Du ännu hittat att tycka om. Han är kanske för tung i sinne för Din smak? Du har ju alltid föredragit att lägga ett golv mellan Dig själv och den sorg som finns, därunder, och som en större del av detta liv Ditt sinne färgat har, i depressiva färger. Lägg i stället till Chopins lätta pianomusik. Svalka finns det där, liksom hos den pianomusik som erbjöds oss av Beethoven. Men Eric Satie gav med sina gymnopedier mera av 'kontemplativ promenad'. Och impressionisterna med Debussy som favorit, dom fyllde vårt sinne med drömmande 'månsken'. Brahms Ungerska danser, Tarrega från Spanien, Vivaldi, Schubert's ofullbordade nionde symfoni, och så mycket annat finns där också. Och ännu mycket mera som här borde räknas upp. Musik är känsla men också tanke. Varför inte lyssna, igen, till Beethoven's Månskenssonat eller 'Flower Duet' ur Lakmé av Leo Delibes? Tanke och känsla, i olika blandning.
Så fick det bli en illustration till hur vi genom många långa
tider på många olika sätt utvecklat vårt kunnande och smak
mot mera känsla och tanke, men också mera liv!
'Morgonstämning' av Edvard Grieg, samt Dimitri Schostakovich 'Second Waltz'. Vacker
och värmande musik med humor och lekfullhet.
'Reverie' av Debussy och 'Gnoisenne no. 1'
av Eric Satie.
Så skrivs det igen. Alla sover. Men, här skall
ingen mera sova! Och mycket musik blev det. Personligt
blev valet därav och med repetition likaså. Och, liksom
vi själva, musik av både skönhet,
humor, och allvar.
Och dessutom viss 'nedskitning'? Eller var det
kanske tvärt om? Fick Gud svära? Och om Gud
hade använt riktigt grova uttryck, för det tror jag också
att jag klarar av, kunde då ett fåtal ord av 'rejält skräp'
väga tyngre än resten av texten? Varför låter vi
'plumpar i protokollen' stanna kvar så länge?
Hur noggrann skall man vara med att
inte svärta de 'ideal' vi har?
Hur mycket tål vi?
Är ideal som inte tål 'svärta' av värde att behålla? Hur mycket
nedsmutsning skall ett ideal överleva, för att betraktas som
'sant'? Ville vi ha ideal? Och ville vi ha 'nedsmutsning'? Ja,
så länge det hjälpte oss att utveckla oss själva och
nyfunna 'vänner' till 'mera människa'! Och allt
detta hade i någon, ganska vid, bemärkelse
att göra med vår strävan att bli
av 'mera skönhet'.
nedsmutsning skall ett ideal överleva, för att betraktas som
'sant'? Ville vi ha ideal? Och ville vi ha 'nedsmutsning'? Ja,
så länge det hjälpte oss att utveckla oss själva och
nyfunna 'vänner' till 'mera människa'! Och allt
detta hade i någon, ganska vid, bemärkelse
att göra med vår strävan att bli
av 'mera skönhet'.
Jag har givit Lars uppfattningen att kvinna både vill och är värd att beundras. Kvinna är det vackraste jag skapat! Ja, så är hon, och på många vis! Kvinna är att hålla i sin hand, lyfta upp mot ljus att ännu mer betrakta och beundra. Det blev nog så jag gjorde det, litet granna. Man beundrar och kvinna blir beundrad. Men, det var nog litet mer med livet, än så. Och litet mer var det också att ha att göra med relationen mellan de två. Och ibland blev det till och med tvärtom.
Och rådjur och sköldpadda, leopard och dromedar också på skönhet bar, liksom kossa, gris och hund och katt. Så gör också Himalaya liksom Skotska höjder, Andernas berg i frusen köld och svalkan på Kilimanjaro. Och en Gul flods vatten liknar ibland rätt så mycket det vatten som i Indus flyter. Och visst smakar vattnet som vid Victoria och Iguazo föll rätt så likt vattnet från Torne Träsk. Och visst är dom vackra, de Pyramider vi själva byggde till magnifikt minne av det klarljus, kärlek och liv som där fanns, i Atlantis. Och till minnet av kärlek och liv vi byggde, i Angkor Vat och Las Vegas, och Moulin Rouge vid place Pigalle. Och skönhet finns visst också vid gröna ängar och blomstersängar, och bilar som tar konstiga svängar, på autobahn och vid Le Mans. All denna skönhet, som likt våra sädesfält också väntar på sin 'skörd'. Ja, mycket blir det att ta med oss, när vi bordar vår 'ark' för denna gång. Hand i hand, och alla för en och en gång för alla, vi vandra skall till vår framtid tonad i guld. Och med rosende skimmer därtill!
Och dagar där jag visar mig med den synnerliga 'närvarokänsla' som ger särskilt sken och magi där annars ingenting av speciell substans fanns, ja det är också skönhet. Dessa dagar av öververklig närvaro, skänker jag sådana till alla mina människor som på jordar vandrar? Nej, det gör jag inte. Människor byggs mycket olika, och mera olika på insida än vad som syns från utsida. De människor som byggs praktiska och med vilja och taktiskt sinne att ordna saker kring sig och ta för sig, dessa får ibland också sådana upplevelser. Ja, värdet av upplevelser balanserar inte, mellan olika människoliv, och inte heller mellan de olika liv en och samma ande vandrar i kroppslig gestalt.
Men värdet av liv, det balanserar när man ser liv i 'samlad ordning'. 'Värdet' av Dina liv balanserar så också och detta värde bygger tillsammans en större och större helhet. Och det sades nu till alla människor som läser dessa rader. Du som läser detta är en del av en äldre varelse. En människa som samtidigt lever på olika plan av skapelsen. Ja, jag är med Dig när Du läser detta. Jag kan inget annat vara. Detta då jag är Du. Jag är nog en konstig skapnad, kan man tycka, och svår också att förstå. När Du läser detta, är det jag som läser. Jag 'speglar' mig igenom en del av mig, som är Du. Du är en unik del av mig och en del som jag har ansvaret att utveckla. Så gör jag genom att låta mig och Dig tillsammans vandra genom många liv. Så många liv att det aldrig tar slut.
Ditt liv är oändligt, människa!
Nej, moster Eva-Britta kunde inte sagt det bättre.
Nej, moster Eva-Britta kunde inte sagt det bättre.
Du som just nu vandrar på denna jord i tredje densitet finns samtidigt på andra platser i mig. Jag är allt som finns, och det överallt. Så finns i mig, det gör vi allihopa. Alla de 'jag' som är Du. Är det svårt att förstå den tanken? Den tanke som berättar för Dig, att Du är mera än en. Så lever Du just nu i tredje densitet på denna jord, där vi är i förberedelse att lyfta vår och Din jord till fjärde densitet, den gyllene tid som blir vår tid av kärlek.
Ja, den tid som därefter kommer, femte densitet,
är minst lika mycket kärlek den också. Den plats där
kärleken är mycket mindre, är andra densitet. Och andra
densitet är den plats denna jord befann sig på fram till
för ungefär ett år sedan. Det som just nu sker är att
densitet är den plats denna jord befann sig på fram till
för ungefär ett år sedan. Det som just nu sker är att
den jord som är andra densitet bit för bit 'lyfts' in i
en form av 'kapsel'. En ny jord, som ser precis
likadan ut som Din gamla jord, men med
skillnaden att där inte finns något
dödande mellan människor.
Dödande av djur i form av slakt
kommer också att inom rätt så få år
upphöra, eller ungefär 27, sett till hela vår jord.
Om Du tittar på andra platser i det som här är skrivet kommer Du att se, att uttrycket densitet stammar av 'täthet'. Den täthet i min varseblivning som råder, på den plats i skapelsen där Du lever just detta liv. I tredje densitet ger jag, Fadern, livsimpulser till alla mina människor ungefär 22000 - 27000 gånger per sekund. De impulser jag ger, går inte att förnimma som vågrörelse. Ja, det kvantfysiker anser är att skapelsen är vågrörelse. Så är också, men 'bakom' vågrörelsen finns det jag kallar 'rent liv'. Rent liv är en form av energi, men inte mätbar.
Ett enkelt sätt att förstå hur jag fungerar, är att se det som
att jag 'tänker' hela skapelsen. Det är så jag gör. Men jag
gör det genom en speciell form av tanke som jag
kallar varseblivning. Svårare än så är det inte.
gör det genom en speciell form av tanke som jag
kallar varseblivning. Svårare än så är det inte.
Lars skall så förstå att Du ska ha att svara på en massa frågor om bara ca en månad ungefär. Det blir inte så mycket som händer den 21/12 2012 då, vilket datum av Gud braskats i rätt så många år? Jo, det som händer är att Din bror Thomas har sin namnsdag, då. Det som också kommer att inträffa, är 'delaktighetsförändringar' i Nykvarn och omgivning. Men, det kommer inte att märkas för Dig förrän jag förändrar allting vid sin fysiska form och det gör jag inte förrän vid den tid jag har satt till det. Den tiden kommer inte att vara att för mig just nu berätta, men den finns inte mer än en månad i framtiden.
Ja, det vore väl trevligt att, liksom
Eliza Doolittle, packa 'upp'!
Så är det, möjligen.
Vi får väl se.
Ja, det vore väl trevligt att, liksom
Eliza Doolittle, packa 'upp'!
Så är det, möjligen.
Vi får väl se.
**
*
Ja, undertecknades gjorde det också av samma
tre 'vise män', som varit med att formulera
också tidigare texter.
*
Ja, undertecknades gjorde det också av samma
tre 'vise män', som varit med att formulera
också tidigare texter.
No comments:
Post a Comment