Den röda tråden, del ett.

Hej, David och Dani.

Jag finns hos mina vänner. Det var väl så Dani sade?

Men jag finns inte hos mina vänner, Dani. För vänner

finns inte, hos mig.

Det liv som levdes, var ett liv av uppbrott. Så flyttade

vi nio gånger, under mina första nio år. Därefter flyttade

vi ut till ingenting, där inga vänner fanns att finna. Jo, en

vän fanns det, där. Men den vännen ville annan väg gå.

Och det blir inte mycket till, av vänskap, när man bryter

upp en gång varje år, eller mera. Och så fick många

göra betydligt mera än jag.

Vänskap djupnar med åren, sägs det. Ja, jag tror att

det fungerar så. Vänskap blir med åren kärlek. Den enda

kärlek som här finns, och som håller emot. Den enda kärlek

som inte nöts ned och försvinner. För försvinner gör 

förälskelse. Nöts ned, och försvinner. Och kan ibland, 

men bara tillfälligt, blossa upp, igen.

Och så var också meningen att förälskelse skulle vara.

För kärlek som i varma vågor bubblar över och ut från

hjärtat, att träffa allt och alla, och för all tid. Den finns 

visst inte, här? 

Nej, den fanns visst inte här.

Ännu.

Så, vad är familj att ha? Familj är ansvar att ha. Familj är  

möjlighet att tillsammans bygga en blå låga. En låga blå, med 
brand av kärlek röd, därinne. Familj blir vänskap, i det tid ger 
sådan värme att kyla och frost inte tillåts vara. Och med en 
blå låga tillräckligt stark blev också kärleken den röda 
född och närd, allt medan åren gick.

Men bara så länge spegeln höll.

...

Så, släktskap är en inbjudan till vänskap, då? Ja, släktskap

är precis så. Och är familj alltid av blodsband, likaså? Nej, 

familj är de man valt att vistas med, och tycka om. Familj

är de som inte fyller alla rum omkring oss, med sig själva. 

De som ger oss utrymme att andas och inte blir till en 

kvävande filt för sinnet.

Tanke och piruetter, i vågor, när det passade, och 

tillsammans! Och som tyckte om att skratta åt samma saker. 
Rörelse, och vila. Närhet, och avstånd att ge luft under 
också mina vingar.

Känslostråk och blå arabesker som gav gul låga skiftningar 

mot rött, att nedströms blandas mot orange. Ja, just den orange 
som apelsinsjukan gav, till min farfar. I hans sinne lekte både 
blått och rött. Men utanpå, det märktes inte särskilt mycket av det 
röda. Nej, det gör inte så, då klarljus när det djupnat vill ge rymd 
åt också andra färger att växa. Nej, Ditt gula, blå och röda blir
inte alltid av samma nyans, som det jag bär på. Och Du klär alltid
bäst, i Dina egna färger! Farfars apelsinsjuka var färgad av 
den apelsin som stöter i sin färg mot rött. Och det röda 
bakom det blå det syntes, för den som ville se efter.

Så lär jag mig, att här finns en fråga. Varför valde just vi, 

att födas tillsammans? Varför valde just vi, att blandas i 
detta blod? Varför valde sedan just vi att tycka om det sätt 
på vilket han eller hon vände sitt huvud eller knyckte på nacken, 
men bara i rätt ögonblick. Varför gavs vi dessa månader i rosa 
skimmer, när allt annat blev av mindre betydelse, så länge vi 
fick vara nära. Men där vi alltid sedan lärde oss, att samma 
närhet kvävde! Och såg man det som bara slump, så blev av 
livsväv mera lump.

Och det var kanske meningen det också, om så skedde. 

Vi blandas till många färger, och lär oss av varandra. 
Ja, bättre tillsammans. För av ensam blev en mörk kulör, som 
med tid allt mera gick mot svart. Men ensamhet med måtta ger 
nyans av bättre djup. Och ett liv målat i enbart rosa och 
lätta blå pasteller blev till en tavla, som för 
ingens blickar höll.

Så, familj är 'nära', då? Ja, familj är nära, då.

Men, det finns en skillnad på att vara barn och att pappa vara. 
För, som mamma finns jag där, när Du liten är. Som pappa 
skall jag alltid finnas, när Du så behöver. Ja, det ska jag. Men på 
mitt vis, inte Ditt. Som mamma finns jag, när Du söker tröst. Och 
som pappa finns jag, när Du ville gå på äventyr.  Finns för Dig, 
i någon form, det gör jag, alltid.

På denna jord blir ung gammal, och ganska fort det gick.

Och med ålder tappar vishet lusten. Vishet tröttnar och vill 

så inte längre vara. Till nästa liv? Ja, kanske det. Men först

och främst bort. Bort från det som just nu och här fanns. 

För här fanns inget längre, som var värt att ha.

Och den som känner så skall stilla ha slå ihop sin bok, att 

ut i ingenting försvinna. Och minnet det levde, så länge 

minnet hade behag av att så göra.

Lätt, som en fjäril lyfts jag upp mot skyn. Och fjärilar 

behöver inte minnas särskilt mycket. För fjärilar lever, 

liksom sländor, bara för en dag. Och vill hellre vistas 

där ljuset finns.

Och, se'n, ingenting? Jo, se'n fanns det mera. Men det

får vi tala om, en annan gång.

Mycket mera.

Kram!

L

**

*