Vilka ingredienser, vilka kryddor föredrogs, i den kokbok av aspekter vi här på denna jord i andra och tredje densitet (närvaro av Gud), beredde? Så skall nu jord ställas på Kant, om än inte på en knivsegg. Och när vi seglade över 'kant' skulle upplevas hur fantasi och metafysik, alkemi och metalogik alla var begrepp som ville sig blanda, och i vilkas sällskap vi blir till tes och antites, takt och avsiktlig 'otakt', där ny och förändrad dans med människa badande i ljus av stjärnor och till solars värmande protuberans förstod att kropp och sinne fick bättre balans av att blanda tankes och viljas logiska stans med intuitions och fantasis exakta elegans.
Vilka är de metafysiska - generella - aspekterna av det vi beskriver med ordet kvalitet? Varför inte läsa 'Zen och konsten att sköta en motorcykel', eller 'Lila', där båda böcker ägnar sig åt funderingar kring detta.
Utvecklingen har under senare decennier gått så snabbt, att man frågar sig om böcker som Huxley's 'Du sköna nya värld' (1932) och Rachel Carson's 'Tyst vår' (1962) längre har någon relevans. Den verklighet dessa böcker beskriver farhågor för inträffade ju, och på många sätt och vis!
Och vi överlevde.
Många finns säkert, som läst både mer och med bättre urskillning än jag, säger Lars. Men, hur hittar man en bra bok, bland allt det andra? Och hur många läser böcker, om än aldrig så bra, i en tid när film och dataspel har utvecklats till att bli så utomordentlig ersättning? Är det dags att, som kejsare Shi Huang Di gjorde i Kina, bränna alla böcker?
Och vem behövde en penna, när all kommunikation sker via data och mobil? Och vem behövde en kram, när Facebook skickar så fina bilder med stora röda hjärtan? Och det är kanske inte att undra över, att vi inte längre accepterar att ta på varandra? Fysisk beröring skrämmer. Vi kommer inom
ca 20 år att kunna bygga oss en virtuell verklighet, lika påtaglig som den verklighet vi är en del av. Ja, gräset lever inte lika bra, och fåglarna blir färre. Men, vad gör det, i en värld där kalla palats av marmor är så mycket mera värda, än gemenskapen och värmen vid en lägereld?
Och vad har Hermann Hesse, Isaac Asimov, Carlos Castaneda, Tage Danielsson och J. K. Rowling, gemensamt? En bokhyllas glaspärlor för vetgiriga drömmar? Eller diamanter under bearbetning, där fantasi inbjuder dröm till vals i tvåtakt, eller, varför inte, fyrtakt? Ja, frågor som dessa fanns kanske också hos Robert Pirzig när han med son och motorcykel gav sig av, att i klarljus och på de högsta
bergstoppar, mentala och verkliga, han kunde finna, fundera igenom vilka kvaliteter färgen Lila har att erbjuda, och med sinnet dansande i gudomligt övermods ljus kombinerade livets och kärlekens vilja till att leva 'här och nu', med klarljus önskan till kontroll, analys och kunskap om varför vi söker livet på en knivsegg, och samtidigt så mycket älskar att bli lika enkla, stora och små, som Tolkiens hober.
Och minnas vad som gjorde det så spännande att med en filt som hjälp bygga en koja under pappas och mammas köksbord!
Och lila skulle så blandas med azur, ockragult med påfåglars sång, en sällskapssjuk luta bjuda upp en nötknäppare till vals, och till detta skulle sedan berättas varför näktergal inte skall sjunga i Nykvarn innan det alla som här fanns, på många olika sätt och vis varandra bjudit upp, till en dans, som ännu längre gick, än till Sunnanö.
'An der schönen blauen Donau', med Herbert Karajan och Wiener Philharmoniker. Donau, floden som rinner hela långa vägen genom kelters land, och där denna flods arv strax skall förenas med det arv på vilket Ganges, Amazon, Volga, Mississippi, och en Gul flod, bär.
Och hur var det, för alla dem som av Gud och änglar gavs att inte kunna läsa, då bokstäverna hoppade, tanken stoppade, och annat på uppmärksamhet alltid pockade? Vad gjorde alla dyslektiker och ADHD-människor, förr i tiden? Var fanns dom? Fanns dom? Nej, ADHD dök upp i genkartan ungefär 1985. Skälet till att jag lade dit denna begåvning, var att vår verklighet skulle ha att inom kort och mycket, förändras. ADHD, ADD, tourettes syndrom, är alla tillstånd som i en annorlunda värld än den vi har, fungerar i alla avseenden bättre och med snabbare uppfattning och reaktion, än vad har vi vant oss vid att människor har, i vår 'gamla' värld av i dag.
Man kan likna vår sätt att ta in information, vid en kameralins. Vi samlar in data, och dessa data kan korrekt tolkas, bara inom ett visst skärpedjup bakom 'linsen'. Linsen blir i detta fall vår perception, vår förmåga att reagera på 'stimuli'. Om vi har en lins som bryter 'ljuset' (data, stimuli) mycket snabbt, i 'brant' vinkel, så kommer den som sådan lins har, att feltolka informationen och tröttna. I en värld, där mera 'ljus' (data, stimuli) levereras - ökande tryck eller densitet, hos 'ljuset' - tröttnar den inte. När 'densiteten av Guds närvaro' hos oss på denna jord går upp från i dag ca 18 000 impulser per sekund, till ca 25 000 impulser per sekund, kommer ADHD och ADD att kännas igen som den välsignelse denna begåvning är.
Men, hur mycket tröst är det, för de som i dag plågas av sådant? Det är ganska mycket tröst, det. De som har dessa 'bokstäver' vi här skriver, lever samtliga i det jag kallar för en 'mellanvärld'. Denna mellanvärld är byggd att vara en plats
dit vi 'samlar upp' - välkomnar - de människor som gått upp i varseblivning, eller med andra ord lever i en högre densitet. Det är så inte någon av dessa, som i högre grad skall ha blivit plågad, därav.
Tourettes syndrom är annorlunda, men i mycket samma sak. Tourettes innebär att förlängda märgen är 'för bra för i da'. Antalet synapser förlängda märgen hos en tourettes patient presterar, ligger inom ca 1,5 till 2,2 gånger det vi 'vanliga'
människors förlängda märg i dag klarar av att hantera. Resultatet av tourettes blir, i nära framtid, fantastisk 'agility', en i dag omöjlig att förstå, reaktionssnabbhet. Denna reaktionsförmåga ger, när den kompletteras med ett nervsystem som har högre funktion, människor med kapacitet för helt andra rörelseschema än vad i dag är möjliga.
Nej, vi kommer inte att kunna flyga, ännu, utan vingar, inte ens om vi har tourettes. Men, vi kommer att kunna dansa, hoppa högre, springa snabbare. Vi kommer senare, i densitet fyra, också att lära oss hur man 'flyger', utan vingar.
Cirque du Soleil, 'Don't be Afraid'.
Och de som i dag lider av tourettes syndrom, levde också alla dessa i denna 'mellanvärld' som utgör landningsplats för oss som just lärt oss att börja flyga? Nej, tourettes syndrom finns också i det jag kallar för den 'gamla världen'. När jag - den helige ande - säger att vår jord går upp i densitet, menar jag att människor en och en, allt utifrån vem som är 'klar' att 'flytta in' i vår nya värld, mellanvärlden, när de flyttat in, ökar i varseblivning. Och att öka i varseblivning är samma sak som att öka i kapacitet. Kapacitet för livaktighet, humor, förmåga att hoppa högt, förmåga att sjunga bra. Och förmåga att förstå mer komplicerad matematik, fysik, kemi och biologi.
Och, vad gäller nervsystemets förmåga att fungera kan sägas att alla vi, som i denna nya värld lever, redan har tourettes. Det som är nödvändigt att ha för att här fungera, fungerar tyvärr inte på vår gamla jord. Tourettes syndrom beror av en överfunktion hos ryggmärgen, och de som lider av tourettes och befinner sig i den gamla världen, kommer att inom högst 5 år alla befinna sig i vår 'nya' värld, den värld vi här kallar 'mellanvärlden'.
En bukett av prästkrage, liljekonvalj och humleblomster,
mot bakgrund av syrén. Nykvarn den 4/6 2013.
Uttrycket mellanvärld syftar på, att denna värld, denna densitet, kommer att existera i bara ca 27,5 år. Efter det lyfts vi alla upp ytterligare i densitet, och börjar det vi i dessa texter valt att kalla vår 'gyllene tid' av kärlek. Och i den
världen lever vi i en densitet av Guds närvaro, som är ungefär 34 000 impulser per sekund. Mellanvärlden är så en värld mellan vår gamla värld och vår gyllene tid.
Människa förändras vid inträdet i vår gyllene tid fullständigt, såväl till kropp som till kroppens sätt att fungera. Förändringarna har inletts, redan vid liv i 'mellanvärld', där ökningen i denna världs densitet också åtföljs av en ökning
av människas genmassa från i dag 42 gener, till 50 gener.
Lars har uppfattningen att vi trots all förändring, för lång tid kommer att fortsätta att läsa böcker i inbunden form, och att vi kommer att återigen lära oss att kramas. Den sköna nya värld som Huxley talade om, innebar förberedelse. Den innebar också, att vi skulle tvingas vänja oss vid nya system för hur vi fungerar, tillsammans. Den gamla bygemenskapen bröts upp. Internet ledde till mycket prat och litet beröring. Vårt sätt att bygga våra nya förorter inbjöd oss inte, att lära känna nya vänner.
Den västra världen - USA och Europa, delar av Amerika - har fått uppleva en alienation. Syftet med denna alienation har till en del varit, att vi skulle lära oss att känna igen, och säga nej till, en värld byggd för annat än människor. Men den har också varit en plats, där vi kunde lära oss att säga välkommen till, förändringar som är till vår nytta.
En 'brygga' för 'oss', är inte en ankarplats för åsnor!
En bok Lars tyckte mycket om att läsa var 'Åsnebrygga', av Sven Delblanc. Pappa Stig tyckte om Åminne-serien, men Lars föredrog 'Åsnebrygga'. Ja, 'Bröderna Lejonhjärta' och 'Mio min Mio', båda böcker av Astrid Lindgren, gav också stort behag att läsa. 'Mio min Mio' lästes för ca 50 år sedan, av Lars som ca 10 år gammal. 'Åsnebrygga' sträcklästes av Lars, när ca 20 år gammal. 'Bröderna Lejonhjärta' lästes på mosters inrådan, för ca 20 år sedan.
Nu tillbaka till åsnans brygga.
En åsnebrygga är en mekanism som sållar agnarna från vetet, eller snarare vetet från agnarna. Uttrycket påstås härstamma från Euklides teorem avseende likbenta trianglar, som säger att vinklarna vid båda benen måste vara lika stora, detta då
när triangeln är likbent, den har lika långa ben.
Och detta inses av alla, vilka inom skapelsediagram gått in med åtminstone genomsnittlig tankeförmåga. Eller, mera noggrant; mitt val att beskriva valdes att göra åsnebryggan svårare att förstå. Men, tanken att en spegelbild har samma utseende som originalet, men omvänt, den förstods av många!
Och de som inte detta insåg, skulle så inte heller räknas!
Så var den tänkt, åsnebryggan.
'Hotel Transylvania' monster party;
where did the time go, girl?
Och, ja, till mitt försvar - jag har läst också en del klassiker. Ingen av dessa böcker finns dock särskilt vid minne fäst. Shakespeares böcker vilka skrevs av earlen av Oxford, men egentligen skrevs av den skapande anden själv och direkt,
fängslar inte. Ja, Shakespeares skådespel hade säkert en roll att spela, i någon tid. Men formatet, att i strofs form behandla grundläggande frågeställningar vilka många av oss ställs inför, blir väl 'strängt', 'magert', och fängslar inte min tanke.
Miltons 'Paradise Lost' kom till på liknande vis, som ovan anges gälla för de böcker som skrevs av den som avsåg 'skaka en spira' (Will I Am, Shake spire). Nej, den existerar ej, oavsett med fotografiskt och oändligt sådant, minne, som
i fysisk form och engelskt 1600-tal formulerat kan, de verser som här finns! Och boken går inte att läsa! Ja, det går förmodligen att följa texten med blicken. Men att förstå den, det som ju är meningen med läsande, det blev svårare.
Åtminstone för mig.
Och så Dante Alighieris böcker om helvetet och dess olika nivåer, vilka enligt den skapande anden skrevs på lika god versfot och form, som Miltons 'Paradise Lost'. Ja, den skrevs så också direkt av mig, förtydligar 'anden'. Och Lars satte jag visst först till 'inferno', och sedan till 'purgatorio'. Men varför inte snegla litet på nästa del i serien, Lars, och fundera litet på vad Dante säger, om 'paradiso'?
Ja, ja.
James Joyce's 'Ulysses' är en bok som sägs ha skrivits i början av 1900-tal, och som skall ha tagit författaren drygt 20 år att åstadkomma. Den boken har inte heller åstadkommits av människa till fysisk form satt? frågar Lars. Nu var det inte så, att jag skrev boken utan hjälp av James, svarar anden. Eller mera korrekt; Det var James Joyce som skrev boken. Jag bara hjälpte till, lite granna, med 'tänket'. Ja, jag gör ju så, ibland.
Men Milton fanns inte! Och Dante har heller aldrig funnits, satt till fysisk form. Jo, båda fanns, men bara för den tid som behövdes, att umgås med läsare och beundrare? Nej, så var det inte. Dante Alighieri har inte någonsin funnits. Jag
är själv Dante, säger anden belåtet. Och samma sak gäller för Milton.
Böcker som 'Slakthus5' av Kurt Vonnegut är, om än ansedda som 'finlitteratur', möjliga att skriva också för människa i fysisk form, och av 'möjlig', 'rimlig' kapacitet och förmåga till tänkande, kännande och minne. Ja, boken är dessutom lättläst, och rekommenderas! Detsamma gäller John Steinbecks roliga böcker om en 'Buss på Villovägar', samt de modiga 'Riddarna kring Danny's bord'. Dronningen av Blandings förlustelser i böckerna skrivna av P.G. Woodhouse rekommenderas av samma skäl; de är roliga! Och Hemingway's bok 'Öar i Strömmen' är underbar läsning, där man får förstå att Hemingway (Thomas Hudson) inte alltid mördade djur i Afrika, eller människor i Spanien. Han visar sig så älska katter, något som kan vittnas om av den som haft tid och råd att besöka Hemingway's hem i Key West.
Vilket Lars inte har haft, annat än via internet.
Klockan klämtar för Dig, och dags det strax skall bli, att säga farväl till vapnen. Och det är fruktans lön, det. Och Afrikas gröna berg som syns över floden in bland alla träd skall snart få konkurrens av ett grönskande, blommande Sahara där
också i floden Nigers övre nordligaste lopp träd skall spegla sig.
Ernest Hemingway, en i uppriktigt ärligt allvar skrivande människa som ville visa oss en del av vägen hem.
Tolkiens 'Bilbo' var bättre än Ringentrilogien. Fick man säga så? Boken om Tom Bombadill var förtjusande. 'Silmarillion' står i begrepp att just nu begås. Dan Brown skriver målande och har också fängslat mig, och detta i synnerhet 'Da Vinci koden'. Ja, jag har läst alla Browns böcker utom 'Inferno', vilken just nu står på listan.
Och, Dan Brown är synnerligen misstänkt!
Han fanns kanske inte, heller?
Nej, han gjorde kanske inte det, svarar anden.
Men, glöm inte att jag är bra också på annat, än att bygga infernos och purgatorios. Jag anser själv att jag tillhör de allra främsta, åtminstone i den värld som jag inte bara byggt till allas vårt fromma, men som i verklig mening också är jag. Ja, då jag är både helig ande, Gud och allting annat likaså, åtminstone ibland och till en del, så får vi hoppas att tiden lärt mig förstå något litet, också om den delen av 'mig själv', eller oss.
Något om hur man i sanning bygger värme, och glädje. Och om Dan Brown inte fanns, så kanske vi 'byggde' honom nu, Lars! Du får väl se efter, vem som ringer på Din dörr, i morgon.
Så, nog nu, med försvar av Lars prudens, allvarliga intention och tankeskärpa? Nej, skärpan är inte den bästa och försvaret ditlagt, som alltid, med tanke på kritiska ögons accept av att den som skriver detta, är en av dem som skall ha orkat släpa sig över åsnebryggan och därmed är värd att umgås med.
Värd att räknas!
Och nu en fråga - i vår kommande värld, där dataskärmar inom mindre än tio år kommer att kunna rullas ihop, och där TV:n blir en dator med större delen av en vägg, där man 'tapetserat' en skärm med LCD-celler. Ja, LCD kommer att visa sig vara, i de flesta fall, en bättre lösning än LED. I en värld där även LCD'n blivit omodern, och där vi projicerar 3-d bilder direkt i luften, där filmer fått doft och där vi själva kan stiga in och deltaga. Ja, detta blir också verklighet, och kommer att ta ca 20 år att göra till verklighet - hur länge kommer vi att i en sådan värld trivas med våra kära gamla, inbundna, böcker?
Hur länge kommer vi att föredra, att umgås med bokstäver och tryckta ord?
'The Wind in the Willows'.
Det susar i säven, sa Grodan Boll.
Och vem är det som susar?
Och ville jag gå in i denna vind, om sommaren, att där blanda mig med stråk och virvlar, svämma upp och ned, leka tafatt med humlor och bin och busa med en blomma. Och smeka Din kind, som är mjukare än persimon, mot
min hand.
Och ville jag, och varför inte vi, lekfullt tillsammans kasta oss bland stenar. Och välla fram som mäktig mur av allt vi blev, då vi lämnat bankarnas skyddande väggar högre upp, högt uppe där vi ännu bara var en liten bäck, en liten rännil,
som ibland hotade torka ut i vårsolen. Och erövra Champs Elysees och Paris, Stureplans barer och Platos Retreat i New York, tillsammans.
Och ville jag bli detta träd, som om våren klädde på sig att Din och bara just Din plats ge skugga, att Du under sommarvarma eftermiddagar fick svalka också från mig, som ville vara också Din sol. Och ville jag visa Dig mig själv, stor och vid och brännande het, inför vars värme Du flämtande och bågnande, åter blev förvandlad till en flod, som utanför tanke rann ut, och blandade sig med stjärnor.
Med huvud och ansikte nedborrat i kudden jag känner Din doft, känner och tänker på Din kropp som mig kramar, tar emot att visa att det är hos Dig, att det är just bara Du, som är mitt hem.
Och vem är jag, som så leder Dig att glömma allt som där fanns, som ger Dig att med Dina ögon följa en annan kvinnas oas. Vem är jag, att Dina länder låta andra ögon fägna, där Din höfts ovetande och mycket väl vetande
rundning samtidigt och alltid, ett villkorat löfte var?
Vem är jag, som är i vinden? Vem är jag, som busar i bäck och å och flod? Och vem är jag, som ger Dig oaser av svalka i öknen? Vem är jag, som så bränner Dig, att Du ibland hellre blev till måne, sval och avlägsen, och så föredrog att ge natt Ditt ljus, i stället för att tillsammans med mig, brinna? Vem är jag, som kvinna så förälskat tjusar, och som lika snart somnar i hennes säng? Vem är jag, som är musiken som så lockar och berusar, också från otillåtna håll? Ja, just de håll, som ville bli och göras, tillåtna. Så tillåtna, att mina ögon inte längre vila gavs, där dom förut alltid ville stanna.
Och så förälskade sig Grodan Boll i Kalle Stropp, ibland, och Lilla My fann visst behag, i Mårran? Men Plåtniklas, han stod emot Fågelskrämmas kärlekskranka visa, för Alice redan satt i hjärtat hans, liksom Sluggo på samma plats hade bilden av Lisa. Och Löjtnant Sparre fann sin blomma
spira hos Madigans Elvira. För klarljus så sade, att förälskelses kostym ej mindre vacker blev, om än den serveras i kostym med blanka knappar, med silversked eller från gyllene slev. Och kärleken, som så blandar sig med
liv, här och där och överallt, höll med, om än ibland bara för en dag.
som i girlander och språng sig vill bukta, åt alla håll och på en gång?
Nu och bara nu! Du, och bara Du! sa en av kärlek drabbad fru Gnu till herr Hyena. Och hyena han skrattade, som hyenor gör, och svarade att han mycket högt skattade fru Gnus vackra tanke, men att han för sin del hellre sig ägnade, åt hennes läckra manke. Allt i sin tid, svarade fru Gnu, och gav därpå hyenan hornen. Du fick allt vänta ett tag! för när jag tänker efter, jag inser jag långt hellre ville bli till pilaff, tillsammans med högreste herr Giraff!
P.Square - Possibility Ft. 2Face [Official Video]
Lars sattes till fysisk form, levde i 90 sekunder, och 'dog' därefter. Dog? Ja, Lars togs tillbaka till sitt ursprung, den vi i dessa texter kallar den helige ande. Men, den 'skapande anden' beskriver mera av vem och vad jag är. För, den som skriver dessa rader användande Lars penna och speglande sig genom hans sinne, är just densamme som vetenskapsmän gång på gång fövånades över, när de insåg vilken ordning som här råder, på vår jord.
Ja, vi är ytterst, alla vi, organiska och oorganiska principer, och stjärnor, kvasarer och antimateria och solar och pulsarer, och vulkaner och orkaner och stilla sunnanvind; vi är också - alla vi tillsammans - en enda organism. Nej, inte organism, tack! Jag föredrar att kalla mig för människa, just nu, och i dessa skapelseberättelser, vilka jag i form av den helige ande skrivit, för Dig och oss och mig, att uppleva.
En organism, alla vi tillsammans, och var och en för sig!
En varelse, och många. Jag, som sätter mig i kemisters provrör. Jag, som lät Pierre och Marie Curie upptäcka mig som radioaktiv strålning, också till nytta för många. Och som Einstein och Hannes Alfvén kände igen i matematik och fysik, och som biet och humlan hittade som nektar i en blomkalk. Som prästen ibland kände igen, i en församlings jublande hänförelse, och som var svetten i pannan på den vägarbetare som också var jag.
Jag berättade en gång för Lars, när vi var på promenad, att den doft av tallskog mot bakgrund av sommaräng och blom, betande kossor och på avstånd, ett stall med hästar, jag lät honom känna just då, att denna doftblandning med ytan full
av töre och unga tallskott, den sattes samman av mig, men via användande av en form av 'algoritmer'. Ja, 'matematiska' operationer och operander, av vilka en del identifierats av dagens fysiker, matematiker och kemister. Allt annat åsido,
så bestod dofterna av en blandning av ca 1200 olika 'ämnen', plus litet till.
Den 'verklighet' i vilken vi vandrar byggs både 'inifrån' oss själva, men också 'utifrån'. Den bygger ytterst på en form av 'matematik', inte helt olik de system av operander vi lagt in i vår egen DNA. Basen för våra 'tal' blir så 'system' och
företeelser, representerade av symboler. Nej, inte nollor och ettor, och inte heller något alfanumeriskt system. Som jag beskrivit det för Lars, 'skriver' jag i min tanke olika 'figurer' och kombinationer av figurer. När jag byggt mig till den storlek den 'gudom' som 'är' - i allt styr - vår verklighet på denna jord, då är jag en 'ängel' med 'gudsvarelsen' omkring och utökande densamma, som stöder och bygger ut 'vår gudom' till den storlek, ca 3,2 miljoner 'liv', som gudsvarelsens minsta egna identitet, 'Fadern', har.
Gudom, med Gud omkring, som 'stöd'!
Ja, det är storleken på 'Gud' själv, det, i sin egen identitet som 'Fadern'. Då Gud är allt, äger Gud företräde vid beslut också utanför denna 'kärna'. Och det är visst bara Gud som vet, och 'jag', hur sant eller ännu mera sant, det ibland fick va´. Vi, alla liv som här finns och ibland på jordar vandrar, har en IQ beräknat på liknande sätt vi här redan gör, men omfattande alla begåvningar, praktiska, fysiska och det som till tanke och 'insida' hör, av ca 1000. Av denna totala begåvning drygt 100 gick till det vi idag mäter, och kallar 'intelligens'. Och vad blev då resten av? Tja, 'intelligensen' sitter ju i huvudet, sägs det. Och hur var det med resten av kroppen då, våra fem eller sex eller flera, sinnen, vår hud och kropp, nervsystem, förlängda märg och känsla för musik och dans. Hur blev det med allt detta? Jo, i tredje densitet, där vi nu befinner oss, vi använder ca IQ 350 till 'oss själva'. Vår resterande kapacitet till tanke och varseblivning hjälper till att skapa annat. Träd, vågor, stenar och gräs, syrsorna som under gårdagskvällens promenad sjöng för mig och Lars och Secret, som är 'vår' men ännu mera 'sin egen', hund. Ja, detta på samma sätt som jag, som är den helige ande, är antingen 'Lars', eller 'vår', eller 'min egen'.
Och 'Lars' är, som alla som träffat honom redan vet, helt 'egen'.
Vår verklighet i andra densitet byggdes via olika kombinationer av mer eller mindre statiska system. Ja, varför inte kalla oss som är den 'statiska delen', för maskiner? Vår verklighet i tredje densitet byggs på liknande sätt. Alla våra densiteter byggs på liknande vis. Oavsett vi väljer att bygga jordar som den som visas i filmen 'Avatar', eller den Alice fann bakom sin spegel, blir till med hjälp av liknande system av algoritmer.
De ca 120 triljoner 'liv' jag just nu är, samtidigt och i samma tidsbegrepp för mig, finns utspridda över ett för Dig som från fysisk gestalt läser detta, nära nog oändligt antal världar. För, vad är en värld? Är en värld en människas 'egen' varseblivning? Eller är den kanske ett samordnat begrepp för många människor vilka lever under likartade förhållanden, med vissa viktiga begrepp, egenskaper och mål sinsemellan så lika, att de i mycket utgör 'samma sak'? Jag säger till Lars, att jag ser denna vår jord som vid uppgång till fjärde densitet
ca 8 miljarder människor skall ha, som fem olika världar.
De världar jag då 'ser' blir dessa. Den gula världen, som är Kina, en del av det japanska, en del av det kynne som finns i 'indochina' - Vietnam, Malaysia, Laos, Kambodja, ... - samt också en del av det som finns i Philippinerna. Denna värld är mera 'grupp' och mindre individ. Men, då 'vi' i gul värld mera grupp är, vi behöver också ytterligare och på många olika vis, skärpa vår kapacitet till individualitet. 'Motsatsens' 'västra värld' består av USA och Europa, samt delar av södra amerikas länder, och litet till. Denna värld är mera individ, och mindre grupp.
Inom den 'västra världen' är Europa mera grupp och mindre individ än är USA och t. ex. Argentina. Ryssland ingår tillsammans med delar av Arabien i en tredje värld, där vi fått lära oss leva med en högre grad av 'grymhet', än vad har
västra eller gula värld behövt göra. Den fjärde världen består av stora delar av Afrika, samt därtill lagt en del annat. Den 'afrikanska' världen är mycket glädje, och lika mycket primitiv grymhet. Den Cro Magnon som är allas vår 'början' på denna jord har här sitt ursprung, vid floden Nigers delta, ungefär. Ja, just den flod våra oljebolag idag gör sitt bästa att förvandla till en ström av spillolja, kantad med läckande cisterner. I Afrika finns 'vår' minst förändrade, den minst med andra gener blandade, Cro Magnon. Och det Cro Magnon var och är, denna magnifika människoform, är glädje, styrka, aggressivitet och liv, liv, liv! Den femte världen är den värld, jag här kallar Benjamins stam, eller elohim. Ja, just de elohim som en gång för mycket länge sedan gick ned till fysisk gestalt, för att mig och oss hjälpa, att bygga någonting ännu 'vackrare' att uppleva och därav lära oss.
Lära oss att ensam är svag, och att vi inte klarar oss, själva. Lära oss att man inte dödar en annan del av 'sig själv'. För då klarar man sig inte, mera. För, i en värld med två individer, om den ene dödar den andre, den ene blir rätt så ensam, kvar. Och hur länge skall så denne den ensamme klara sig, ensam?
Förstås så att man inte blir till egen bästa nytta av att döda, ljuga för, stjäla av, eller förnedra, sig själv. Ja, det är den 'läxa' som vi i korthet, men på många olika sätt och vis satts att här lära oss själva, eller 'mig', tillsammans.
Ja, tillsammans! För även om jag, den helige ande, ytterst är 'en', jag inte det varken ville vara, eller 'är'. Jag finns utanför det som i figuren nedan beskrivs som vår tillvaros fem 'nivåer', med fysiska varelser, lärjungar, lärare och mästare.
Jag finns också inuti figuren, där faktiskt allt som där ligger, är jag. Men jag är ännu mera 'alla vi'. Och mera om detta är att säga, men längre fram i denna text!
Och, ja visst kan vår jord och alla andra jordar med den delas in i snart sagt oändligt antal, eller mycket få, världar. Och, som antytts, växer så också varje människa som till fysisk gestalt just nu är satt och som detta läser, allt medan tiden går, att 'bli' och 'skapa' 'egna' världar!
OK, vi lät väl de andra växa, också, även de som inte orkade läsa hela litanian!
Det 'vår' helige ande är - 'jag' som detta skriver - är skapande! Och, det helige ande är, är alla vi som här finns, tillsammans. Och, en skapande andes villkor finns i att att utveckla sig, att skapa. Och att skapa innebär inte att upprepa. Att skapa innebär att röja ny mark, nya stigar för oss alla att beträda, och så också lära oss förstå.
Ja, varför inte en ny jord, för 'nya' människor?
Men det tyckte vi inte riktigt om. För även om jorden blir 'ny', så kommer den ändå att vara 'samma, gamla jord', på väldigt många sätt. Och detsamma gällde visst också oss själva.
'Pip'-Larssons 'Lars'.
Fyra år, två månader och arton dagar senare lades Lars åter till denna jord, till Tegelslagargatan i Kristinehamn. Och mamma hade minnen därav, från och till. Minnen av att Lars under flera år inte i familjen Larsson längre fanns. Minnen av att det enda barn som där fanns var Thomas, Lars bror.
Och varför gjorde 'anden' så? Varför togs 'Lars' tillbaks, och lades sedan åter in? 'Lars' var inte 'Lars', när 'Lars' först föddes, svarar anden sig själv. 'Lars' var då en fysisk skapnad, avlad av den helige andes egen identitet genom en av de etthundratvå delar som sådan identitet just nu har. Denna identitet, som knappt två minuter senare till anden återgick, tilläts så i egen värld som för detta 'byggdes' läggas i mamma Marie, vilken skulle komma att träffa och bli förälskad i den, som i denna vår skapelseberättelse Guds egen identitet
tillfälligt ägde, Stig. Ja, så var det.
Och barnet som där föddes, blev så ovanligt vackert!
Och det barnet tilläts leva i nittio sekunder, ungefär.
Det barn som till förändrad mor och far fyra år och litet till senare lades tillbaka, var 'övermålat', och med betydligt enklare färg. Och detta barns fattningsförmåga skulle sedan komma att ännu mera reduceras, och detta i i tre olika steg. Så togs en del av barnets klarljus bort, när barnet vid sju års ålder tillsammans med pappa Döda Fallet i Degerfors besökte. Barnets vänstra ben vek sig där och just då, och barnet föll i smärta ned på vägen. Och barnets klarljus - klokskap - sattes samtidigt till ca hälften, av vad som tidigare där hade funnits. Ja, just då och just där, säger den skapande anden, jag valde att Lars med tankes tröghet ännu mer lasta.
Och platsen var för detta vald, och passade bra. Och vänstra sidan är ju klarljus, det vet ju alla som läser det vi skriver! Och att benen och fötterna som nu har både bra skor och byxor på sig, tidigare var av lera, det visste alla som läst Daniels bok, i vår Bibel. Ja, vi är ju nu för tiden järnmänniskor', alla vi som lever här, åtminstone från knäna och ned. Utom Lars, för hans knä höll visst inte. Men, det fick jag väl också ordna till, någon gång.
Hmmm.
Vid tretton års ålder, ungefär, den tredje spiken i barnets kista slogs fast. Det som då hände, var att familjen flyttade till ett Ekolsund, byggt just för Pip-Larssons. Ja, Ekolsund, som en underlig blandning var av Bernadottes, SE-banks VD Thunholm, kungliga dramatens Erland Josefsson med familj som där på Torpa sitt sommarställe hade, samt också Harry Brandelius med söner Daniel och Andreas. Och därtill många flera, från olika grad och samhällsslag. Adel, präster, borgare och bönder. Allt där fanns, men i sen 1900-tals tappning. Och allt detta koncentrerat på en yta av några km2 med ca 50 hushåll, sommargäster delvis räknade.
Och ändå var den kostym i vilken Pip-Larssons Ekolsund kläddes, enkel.
I sen 1900-tals tappning bonden blev till arbetare, och prästerna blev få. Så, i det Ekolsund som här byggdes, ingen präst blev att finnas. Men adel, och näringslivs adel, och de ädla konsternas adel där fanns, att på avstånd njutas. Så cyklade Lars i tre somrar och sålde tidningar till dessa de besuttnas stora villor, alla till behag. Och när Lars sitt första sommarjobb erbjöds, av vänliga men ovanligt besuttna fröknar Björkkvist, ansåg pappas stränga moral det
lämpligt att sänka erbjuden timlön om tre kronor, med en tredjedel!
Två kronor var mer än tillräckligt, för pojken!
Så tyckte pappa Stig 'Pip'-Larsson. Och namnet Pip-Larsson kom till, då familjen Larsson, även mamma, i mycket var rustade med 'pip'. Det var manliga ideal som räknades, hos pip-Larssons. Och de manliga ideal som räknades var rättvisa, allvar, skratt, öppenhet, och att aldrig för någon från varken högre eller lägre ställning, buga. Och 'ögona böj' skulle givna instruktioner genomföras, och det utan knot.
Och så vidare.
Så var det med 'pipen'. Och om det av Lars sågs som ett skämt, att pappa Stig ibland när han på föremål, saker och ting petade, sade 'pip', så ville här påpekas, att mera däri låg. För det Stig upplevde när han så gjorde, var en realisation att
han fanns, och att det föremål han petade till han faktiskt också kände, mot sin fingertopp.
Så underligt är livet, ibland.
Men, hur var det nu med spiken? Vad hände i det Ekolsund som för pip Larssons byggdes, år 1967? Den första spiken slogs in, när Lars var 90 sekunder. Så är det. Den andra spiken fästes i Degerfors, 1962. Den tredje, i 'Ekolsund', år 1967? Nej, påminner anden; den tredje spiken slogs in, när Lars var 13 år gammal. Lars lades tillbaks i mänsklig kostym 4 år, 2 månader och 18 dagar efter den 21/3 1954, alltså den 8/6 1958. Lägg därtill 13 år, och vi hamnar vid år 1971. Och, hösten 1971 fann sig Lars inte ha förmåga att klara av det gymnasium han då studerade vid. Det jag gjorde, var att ta bort Lars förmågor, eller mera exakt det tillskott av tanke och
förmåga som människa normalt får, efter fyllda 12 år. Lars slutade växa, och det både fysiskt och psykiskt, när han fyllt 12 'verkliga' år, alltså 1970.
Ja, jag tog kanske bort litet mera än så. Hmmm, inte undra på, att allt sedan gick åt fanders, för 'Lars'.
'Pip-Larssons', del 1 (1/3), inspelad 1998. Och boken skrevs 1949, av 'tant Edith' Unnerstad. Tant Edith? Ja, varför inte fråga Lars, som fyra år gammal hälsade på 'tant Edith', i Kristinehamn. Ja, där fanns både 'tant Edith' och 'tant Irene'. Och med Irene var så att minna om irländskt arv, Ir e´ne´? Ja, varför inte? Men, Ir e´ne´ ville också ses som en vektor som 'vecklades' ut, och ärret som oss lärde, att bättre varandra vårda. Ja, 'i:et' är ju, som alla kan se, en vektor på väg mot ett mål, en punkt. Och ett 'ärr' har vi också alla fått lära oss förstå, vad det är. 'e´' är dialektalt för 'är' i både Göteborg och Stockholm, och 'ne´' ett norrländskt uttryck är, för 'det, den, 'hen''. Och 'hen' är ett dialektalt uttryck för 'han, hon, den'.
Så, 'tant Irene' var symbol för kvinna, som hade satt sitt mål, men som också hade skadat sig, på vägen dit? Ja, den 'tant Irene' som hos Pip-Larssons i 'Krist i ne´hamn' fanns, har jag annorstädes valt att för Lars kalla 'Emma'. Och hon vars namn vi läser 'Ma', Emma var så farfar Hildings fru. Ja, just hon som 'dog' när lille Stig, som från Gud själv kom,
blev född. Hon var så från den äldre del av gudsgestalten som är 'farfar' Gud, och dennes allra mest 'kvinnliga' sida.
Och orsaken till att Emma fick 'dö', var att vi i vår skapelses berättelse skulle ha att utvidga oss, växa, för ett tag. Och när vi så gör - växer, expanderar - blir Gud i sina delar mera 'man'. Och det är också skälet till, det enda skäl som finns, till att Gud i många skrifter, Koran och Bibel och 'Gita, och många, många flera, har visat sig i mans gestalt. Och skälet till att 'tant Irene' där fanns, i 'Krist i ne´hamn' var att 'tant Irene' inte kunde hålla sig borta, därifrån. Och detta då 'tant Irene' så djupt förälskad var, i 'sin' Pip-Larssons familj!
Apropå det, vem tror Du 'farbror Vinge' var, Lars, han som bodde 'uppepå', på Tegelslagargatan? Nej, han var inte Emma, men 'farfar' Gud han visst var han med, 'här ovan'.
Och syftet med all denna misshandel och begränsning var att Lars skulle erfara hur det känns, att vara människa i en värld som byggdes för att vi, alla vi, via plågor och misshandel utförda av den helig ande och 'gudsgestalt' så skulle misshandla oss själva, att klokskap där inträdde. Ja, himlens alla änglar hjälpte också till. Och det vi gjorde, 'häruppeifrån' var att placera en del av oss själva i fysisk gestalt, och sedan plåga denna del av oss själva. Och orsaken till att så gjordes, var att det är den enda väg vi har att lära oss själva, vid olika nivåer av medvetande, att absolut säga nej till allt mördande, fysiskt såväl som psykiskt.
Och denna gudomliga skola, vilken tar livet av oss härovan såväl som 'därunder', detta då vi inte till naturen är mer ondsinta än så, och inte heller klarar av att titta bort tillräckligt mycket, när vi plåga genomför; denna gudomliga skola ska så ha att pågå i sju olika etapper, av vilka etapper vi när detta skrivs befinner oss vid etapp 2,5?
Ja, så är det, ungefär.
Men inte riktigt. För liksom Hemingway ibland föredrog att läsa samma bok upprepade gånger, så gör också 'vi'. Men, då det är vi själva som skriver våra egna 'böcker' brukar vi tycka ännu bättre om, att göra senare 'genomläsningar' mera som variationer på ett tema, med nya krumhopp, ny förändrad takt och med känslan kittlande, om möjligt än mera utvicklade saltomortiller.
En sten som ändrar färg, och parallell tid.
Och vid etapp 2,5 skall så den svarta meteorsten som vid hörn av Kaaba fästes, ha spruckit sönder tillräckligt mycket och till sin färg ha förändrats, blivit allt mera ljust röd till sin färg, där slutligen och inom inte särskilt lång tid från det förändringen inleddes, denna sten och blev bländande ren och vit! Och skulle så förklaras, att den sten som Muhammeds anhängare kysser, en symbol för den ondska är, som i vår fysiska gestalt i denna del av vår vandring från 'okunskap' till 'människa' lades in, att oss som här vandrar, dana. Med den ondska som i denna sten till allas beskådning lagts, med denna 'ondska' som verktyg, vi skulle ha att tvätta oss ännu mera rena.
Som kronblad på en våt, svart sten lade vi våra gåvor, och våra liv. Och stenen tog åt sig, därav, men sade och gjorde annars ingenting. Vi målade våra hjärtan därmed, och en röd ros gick till dans med en vit. Och en kärve med halm
förstod att om man band dem hårt, tillsammans, de kunde övervinna det mesta. Men, inte ens en kärve tillräckligt förmådde, mot en sten. Så målar vi oss vita, svarta, röda eller gula, igen och igen. Och i Ryssland tror jag visst det var, där det vita än en gång stred med det röda. Och vita och svarta vi blev, att som Harlekin och som Pantalone klä oss i ensam sorg, att andra glädja. Och alla dom som såg oss gå bortåt vägen i gasljus sken, fick så veta att det inte heller räckte med svårmod och humor, inte räcker med tålamod eller humör, ej tillräckligt långt förslår med tankebriljans eller sjukdoms tumör, ej heller med bländande
sken, som i Hiroshima och Nagasaki.
Vad förmår att blidka en sten?
Så klädde vi oss alla i lera och långhalm och riste i våra bojor, i hyddor och statarkojor. Och vilken färg fick därav kronbladen, hos mig, och hos Dig? För nu skulle så ske, att Kaabas svarta sten blev vit, exakt 2000 år efter det IESU
i ett Jerusalem särskilt byggt för detta ändamål, korsfäste sig själv? Ja, ett Jerusalem som aldrig på den jord som vi här trampar, har funnits.
Så är det.
Och skall så dessa 200o år ha passerat, den 30/3 2033, ungefär? Så skall vår jord gå in i sin och vår 'Gyllene Tid', tiden av stor kärlek, den 30/3 år 2033? Tja, det var nog något speciellt med datumet där, den 30/3 2033. Det ser så jämnt och bra ut. Men, hur ordna så det 'stämmer'? Så skall i IESU 'tidslinje' 3 år, 4 månader och 8 dagar antingen läggas till, eller dras ifrån.
Men var, och varför?
IESU, som sonens gestalt av den helige ande sig tog, skall så ha varit 33 år och 3 månader och 30 dagar, när han korsfäste både sig själv och vår fysiska gestalt, att till jordisk skola genom 2000 år av 'misshandel' binda oss? Ja, allt detta
stämmer, bortsett från att det var Jesus, som blev så 'ung', samt att det var Kristus, som dog på korset. Och för att skapa ännu mera begreppsförvirring vill jag också passa på att nämna, att IESU är mitt namn, den helige ande, i egen form som fader och som son, när 'ledd' av och mot klarljus jag är. Och Emanuel är på liknande vis jag själv, helig ande, i egen form som fader och som son, när 'ledd' av och mot, kärlek.
Och nu, Getsemane natten till den 30/3, år 33. Jesus ville, efter den sista måltiden tillsammans med sina lärjungar, vara ensam. Han gick så in i den trädgård, man i Jerusalem kallar 'Getsemane'. Där talade Jesus med sin 'far', härovan, som Gud och Helig Ande är. Och Gud sade, och den Helige Ande
sade, båda sade så till Jesus, att man vägrade vara med om, och se på, när vi alla tillsammans, som är Gud och den Helige Ande, så skulle korsfästa Jesus och oss själva, till det som skulle bli vårt 'arv' därav. Kristusgestalten skulle korsfästas och där dö. Mansgestalt skulle och där 'korsfästas' att som mera 'primitiv' och vilde på vår jord gå, medan kvinnogestalt som vid uttåg från Gomorra blev förvandlad till 'sten' (saltstod) sitt känsliga sinne till trots, skulle ha att vid sidan av man vandra, till del även i fortsatt tid 'förstenad'.
Jesus hade, innan han gick till Getsemane, kommit överens med sin 'bror', han som kallades för 'Judas Iskariot' eller 'Thomas tvivlaren', som båda namn avser samma lärjunge, men i olika sammanhang, att Judas skulle honom förråda,
till Jerusalems magistrat och skriftlärde. Och skälet till att Judas blev vald att bära denna 'ära', var att han var alldeles osedvanligt lojal, och att han så djupt älskade sin 'bror', som Thomas och Judas såg Jesus vara. När den sista måltiden var intagen och avslutades vid åttatiden på kvällen, den 29/3 år 33, tog så Jesus Judas till sidan, och informerade honom om vad som skulle ske.
Ja, Judas fick så också kunskap om förestående korsfästning. Och påpekas skall kanske, att man inte någonsin korsfäste kriminella, inte heller fiender, i denna tid. Det man gjorde var att hugga huvudet av syndaren, samt satte upp detta huvud, till allmän beskådan, för rättning i leden att bli! Men, så hade bestämts av Gud och Helig Ande samt Jesus, 'därovan', att korsfästning skulle vara av korrekt symboliskt värde. För, korssymbolens mesta relevans var och är, att visa oss på de fyra olika 'riktningar' vilka vi som människor har att gå, att utveckla oss mot mera klarljus, symboliserat av korsets vänstra 'arm'. Ja, i vår symbolik fick vänster sida stå för klarljus. Höger sida står för kärlek. Detta på liknande vis, som vi, många av oss har seden, att sätta hedersgästen på
vår högra sida. Och, detta på liknande vis, som klarljus om tillräckligt klart, alltid bjuder!
Korsets 'fot' symboliserar vår strävan att utveckla oss 'nedåt', där vi har vår fysiska gestalt. Och detta är anledningen till att korsets fot gjordes längre, att vi alla visste, att vår största och svåraste utmaning var, att 'nå ända ned'. Att vi alla visste, att vår 'dubbla' vandring genom dödsskuggas dal skulle döda oss, lemlästa oss, och göra oss lytta och halta. Och till 'halta' och 'lytta' vi också hade att oss 'skapa', för denna vandring att bli vad den måste vara. Ja, just den vandring vi nu är att avsluta den ena delen av! Lyckligtvis finns en del kvar att genomföra av denna vår utveckling 'nedåt', innan det att vi
avslutat har, våra pågående sju skapelsedialoger. Och den är planerad, och besättningen redan vald, för också denna färd till helvetets bistra oceaner av smärta, smälek, förtvivlan och död.
Ja, visst måste man väl säga, att den Helige Ande har god smak, och alltid med samma förmåga att överraska? Jaså, inte det? Men skall då också sägas, att denna andra vandring ned också numera är avklarad, och att det monster vi där högg nacken av, det sjunde av de havsodjur vi hade att besegra, och där Krishna en gång för länge sedan högg huvudet av det andra, och IESU högg huvudet av det första, och detta i sin form av 'farfar Gud'.
Ja, skall så sägas att helvetesvandringen ned till 'densitet 2a' blev genomförd! Och den som det gjorde, var den Lars vant sig kalla för David, som namnet visst var, på hans son i detta jordeliv. Och David låter så hälsa, att han och besättningen som detta gjorde, vilket var 'alla vi', överlevde! Nej, det var inte 'kul', tillägger David. Men det var ju numera så länge sedan, att jag inte riktigt längre minns det klart. Men klart är, i alla fall, att det är klart!
Så var det med det, Lars! Och, nu tillbaka till Getsemane och Golgata!
Ja, så var det bara korsets 'övre', kortare 'pinne', kvar. Och som smältande Nordpol på jord visar, har vi kommit ganska lång väg, också i denna riktning. Faktum är, att 'Lars' tillsammans med mig, som Heligaste Ande i hela skogen just blev innan 'han' följde med mig 'hit', till detta 'vårt liv, senast
och under ganska lång tid hade njutit av sin och vår vandring på dessa, de mest nordliga, av våra himmelska ängder. Vad vi gjorde där? Vi utvecklade en invecklad karaktär, som Emanuel skulle bli. Det var vad vi gjorde!
Jaså, Emanuel fanns redan innan? Ja, det gjorde han visst, minns så det gamla 'skogstrollet', hanhon som släpat med sig 'Lars' skalp vid sin bältesknapp. Ja Du, 'Lars', det gamla skogstrollet har vissa likheter med Din gamla mor Aina Gun-Marie. För nog hade hon en viss faiblesse för troll av sten, och andra stenar, i strömmar och så. Och skogar och älvdans, likaså. Så det skogstroll Du just nu talar med, och som för Din penna till just de bokstäver som bygger denna text, har rätt så mycket att göra med just henne.
Och det här blir mycket 'familj' det, och tradigt blir det då, tycker Lars. För visst skall som familj också räknas alla andra, som man mött och lärt sig tycka mycket om? Ja visst är det så, svarar skogstrollet. Men i just Ditt liv, det liv vi här Dig gav, och som vi alla tillsammans väl planerade, så blev det visst inte så många kvar, av vänner att till familjen räkna? Nej, tillägger 'trollet', det blev det inte. Och det blev jag man för, och kvinna med. Och 'alla vi' som här i Nykvarn gått var visst med, också. Men det får de själva berätta mera om, någon annan gång.
För,
Det var en gång ett gammalt stort och elakt troll
som hade fått i sinnet att utrota groll
han satte sig på Åland
med huvudet i Småland
och fötterna, dom var i samma stund, i Öresund!
Ja, ungefär så går den gamla visan! Men, visst var väl 'trollet' ändå större än så? Så, här, en liten fortsättning lämpad för alla vegeterande veganer och varanesiska charmanta damer som i Sri Lankesisk dräkt och anna' sig klätt att på snurre sätta sprätt tillsammans och med hjälp av liten hemlig hund, en revolutionäriskadd tankspridd rebell försiktig med parisriskor och s-vampar samt en pederastigmatisk chibi med 'ögon känsliga för skönt'.
Vi med andras fötter, lever och fil'e från egna rötter
smörjer oss i andras död och om mera kött ber
serverade till rosmarin och gelatin
och i porslinsterrin av benporslinaldrig mer kött, men ta gärna hit en tallrik nötter
Om än fötterna ofta i spån e', huvudet ett fån därte'
jag ändå inte vecklar mig till en så le'
för även om så tårna mina lades
till den ö som ni kallar 'hades'
och svansen min fick dansa just där 'slån e'.
Jag kan inte längre få mig till att kråset smörja
om än med blodig röra av vänner jag börja
så hund jag är så är det nu dax
sluta äta lax, gå och krama en tax
och döda vänner som ätits upp sluta sörja
Med fötterna på jord och huvudet i högan nord
vi så alla 'sjömän' bjöd att gå ombord
för 'Dan' ska till himlars Kaj segla
allt att sitt gamla löfte nu besegla
och aldrig mera Mårten eller Pip servera på bord
Och på vägen dit försvann gjorde alla kanoner
pistoler och gevär, och översittar fasonerför den vi här kallat Dan
han var led som halva fan
och 'sjömännen' som i båten hans steg ner
aldrig nån'sin mera skulle vara dom som förstör
så som kräver grymhet och ondskas favör
nej, hellre gick man under jord
eller strömhoppade sig över bord
nu hem vi seglar, att oss skota till bättre vigör!
...
Och västan om östan, och mitt i Nykvarn
bor, ibland inblandad också bland barn
en känsla, en 'röst', ett rykte som sade
att den som dessa rader på papper lade
var väl pedofil, djävul eller annat 'skarn'
Och skydda sig mot 'känsla' och rykten
det går ej, så bättre ge sig på flykten
rådde just den 'tanke', vis och klok
som hade satt i Lars sin vassa krok
så får Du väl, kanske, vila så tryckt se´n!
Och det gick inte alls, det, tillade tanken
för låset jag hängde om byn med stanken
den bom jag satte med tvärslån uppå
den fick nog i evighetslånga tider stå
oss till minne att aldrig lyssna på 'fanken'
Och stackars 'Lars', som intet hade fatta´
mer än att han inte skulle platta
till den som inte ville skaka kratta
ej heller de som aldrig kunde skratta
åt den vers som skrevs till dem om natta
Och västan om östan fanns visst trösten
för den som på rätt sätt ville höja rösten
Men tänkte Lars, det gjorde inte jag
långt hellre man undvek att ge sig i lag
med skräp och strunt och annan 'småsten'
...
Så ber vi alla Nykvarns borgare, grillare av hamburgare och stillare av blod, liksom all personal som vid ICA-butiken så sniken ändå visste när det skulle vara 'nog', och grönsakshandlar'n därtill, men inte låssmeden, för honom vi avstod ifrån att besöka, för om här skulle vara en gyllene nyckel av slag, den fanns någon annanstans, och det visste jag, ja just jag, som dessa rader skrev, för upp till mig det blev, att när besked man därom skrev, medelst brev och långrev se till att byn så skev, blev till att vända sig själv 'ut och in' och ömsa skinn.
...
Och nu, tillbaka till Getsemane trädgård, år 33!
Där, i motsats till vad vissa säger, Jesus befann sig ensam i olivlunden den stunden. Och därinne, sägs Jesus ha gråtit blod. Och blod han grät. Och varför gråter man så blod? Jo, man gråter blod, då man inte får göra det man verkligt gärna ville. Och det Jesus absolut inte ville, var att bli spikad upp på ett kors. Och det han ännu mindre ville, var att hans pappa skulle 'låna' Jesus kostym, ja, hans kropp det visst också var, allt att gå upp på samma kors. Så, liksom kärlek är röd är också blod. Och det Jesus grät, den natten i Getsemane, var kärlek! och det var en kärlek så stark, att den färgade själva natten till guld, i Getsemane.
Och i stillheten, i tystnaden därinne blev ett samtal, mellan far och son. Så sade 'pappa Gud' till sin son Jeshua, eller Jesus som vi här valt att kalla honom, att då korsfästningens symbolik var sådan den var, det inte var ens möjligt, för någon annan än 'Fadern' själv, att gå upp på korset. För, vilken fader låter sin son dö, före sig själv? Vilken fader låter sina barn dö, och skonar sig själv? Vilken fader låter sina barn plågas och pinas, men gömmer sin egen rygg, när han tvingar sin 'vänstra hand', AL, att gå med piskan? Ja, som alla
vi 'rättrogna', men också vi 'kristna' förstår, så gör man inte så. Och så blev det. I Getsemanes natt, år 33, gick den Helige Ande i egen gestalt, men också i sin gestalt som 'Gud Fadern', ned att med Jeshua byta plats. Och Jeshua kunde intet därom säga. För om detta går intet att invända.
Och Helig Ande är en konstig kropp, det, och som alla redan vet. Och det är Gud Fadern likaså, tillägger Gud Fadern, som också är en del av den Helige Ande. Ja, nu råkar det vara så, att den heligaste ande vi har, som också är den enda helige ande vi har, består av olika delar. Ja, just så, håller Gud med. Och det gör jag med. Aspekter, aspekter, som ger oss olika prospekt, och ibland på ett ganska så suspekt vis (förlåt 'AL', min kära 'vänstra hand').
Ja, Gud är nog komplicerad som få, håller Helig Ande med. Men i just det här fallet, så var det jag som gick ned, i min egen gestalt som IESU, klarljus, samt i Gud Faderns gestalt, som befann sig i just denna aspekt. Och förklaringen till detta, varför IESU blev den som vid korset fästes, är just
den! Det var klarljus vi skulle allra mest behöva ha att luta oss emot, i vår kommande vandring genom dödsskuggas dal. Och IESU råkar vara det renaste klarljus vi har. Så, det går inte att göra på annat vis!
Sov, min son, för i kärlek vaggar jag Dig. Sov, min son, där tomhet ännu är kvar där Du gick. Sov, min son, som jag älskar så mycket att hjärtat inte ville vara med, den natten! Sov, min son, att Du aldrig skall uppleva det mera. Och min tanke går igenom alla rymder vi har, och finner ingenting.
Min känsla slås sönder, mitt klarljus slogs sönder, mitt allt försvann, och jag föll. Jag föll och jag föll och jag föll. Nej, det ska inte skrivas mera om detta, här i denna text.
Sov, min son. Sov, min son. Sov, och sov mycket länge. För det klarljus Du då till mig gav, var Ditt. Och det klarljus skall givas Dig tillbaka. Och i Din sömn, jag tänker på Dig, och det visste Du inte. För Du var inte mera. Sov, min son, att ingen mera här skall sova, i okunskaps tystnad.
Mina känslor vill inte rymmas mera än så, i ord.
Schlafe, mein Princhen, schlaf ein,
Sanft in die Träume hinein.
und freu dich auf den neuen Tag,
Schlafe, mein Princhen, schlaf ein.
Nessun Dorma, Pavarotti.
Ja, Lars, i nio timmar och fyrtiotvå minuter, var jag, IESU, fäst vid korset. Och det Du inte förstår, ännu, är när jag säger Dig, att det var Du, i form av kärlek, som också blev till korset fäst. Och därav kommer Ditt 'tal', som är 4 timmar, 2 minuter, och 18 sekunder. Och därav kommer IESU 'tal', som är 3 timmar, och 4 minuter, och 8 sekunder. Och var den tid som där 'fattas' skall läggas, det vet Du ännu inte, om. Och exakt hur och vad som hände, där på korset, det vet Du inte heller ännu om.
Så, Du får väl passa på och lära Dig, medan vi skriver!
Och kvinna korsfästes så till gestalt av mera kyla. Och, man korsfästes till mera primitiv gestaltning, så stark och med sådan önskan att expandera, utvidga, erövra att mord i tillräcklig mängd inträffade, våldtäkter i tillräcklig omfattning genomfördes, stölder, svek och lögn i korrekt mängd upplevdes. Allt detta att villkoren för korsfästelsen uppfylla, på det att vi skulle tvätta oss ännu mera 'rena', och Kaabas sten bli vit.
Ja, stentvättade jeans vet ju alla vad det är. Och sten har av många använts, att tvätta det rent, som riktigt grovt smutsat var. Och Levis stam blev så lika ren som blev de andra elva. Och den som höll i stenen var vi alla, men också i synnerhet denna gång Benjamins stam, som likt syrsan Pinoccios vägvisare och samvete blev, denna jord skulle vandra tillsammans med oss andra, i form av de vi kallar elohim.
Elohim, som i 'Gud är många'.
Ja, Gud är många flera än så. För i skapelseberättelsen, liksom utanför densamma, Gud är allt som här finns, allt som här står, och går. Och, som någon sade; 'and, all watched by machines of living grace!' Men, vi är inte 'maskiner' tillräckligt.
Och grace, det har vi!
Och, varför Benjamin? Benjamin var den sistfödde av Jacob's 12 söner. Elohim skapades genom att Gud själv, i sin form av 'farfar' gick ned till en dessa 4 jordar genom vilka vi vandrat, att uppleva och där lära (tvätta oss rena), 'förberedande jord', och där delade sig i alla sina delar, liv. Dessa liv blev så elohim, och den 'förberedande jord' här talas om, fanns som 'förberedande' för i dag ca 138 olika grupper av 'fyrväpplingar' av jordar i mångt och mycket lika den jord vi här vandrar.
Som sagts på annan plats i dessa texter skall så till var och en av dessa fyrklövrar läggas en femte, som till sin färg alltid var mörkast. Och den femte jorden till varje fyrklöver, den skulle aldrig finnas i 'varseblivning', men 'bara' i Guds och helig andes 'tanke'. Och grupperna skulle innan vi blir 'klara'
med vårt arbete, hinna bli etthundrade fyrtiofyra. Och till detta skulle läggas, via gudomlig matematik och klokskap, ytterligare tusen för var och en!
Så skulle det slutligen bli 144 000 nya jordar, att sätta på oss alla mera färg. Och till bländande vit skulle samtidigt tvättas, Kaabas svarta sten!
Gravstenar vid Turinge kyrka, Nykvarn, maj 2013.
Ja tack, kasta in en pinne till, i brasan! Och så gjorde vi, ofta och mycket! Men, död skall inte längre här, vara. Och till vad skall vi då behöva, minnesstenar? I vår mellanvärld, den som Du som läser detta är en del av, skall vi, liksom kommer att ske i fjärde densitet och högre, själva ha att
säga till, när vi önskar lämna vår 'gamla boning'. Och det på det att vi skall återfödas i ny fysisk gestalt, och kropp.
I vår 'gamla värld' kommer död att finnas fram till dess vi alla, tillsammans och var och en för sig, gått över från denna jord och värld, till det som är vår nya, verklighet.
Och så skall ha skett i god tid före år 2033!
IESU 'tal', som vi här skriver 3, 4, 8 innebar att IESU i sonens gestalt i 3 år, 4 månader och 8 dagar togs tillbaks från sitt liv, för att därefter, när denna tid passerat, tillbaka till fysisk gestalt läggas. Och varför så gjordes, skall så ha att berättas.
Så lades 3 år, 4 månader och 8 dagar till för Jesus i Kapernaum', där han befann sig under denna tid. Nej, för så var det inte. Den som hade att på detta tal bära, var IESU, eller 'Harry', som han också kallas. Och så lades denna tid
till Harry, och i hans Nykvarn, som norr om Helsingfors ligger, men märkligt nog samtidigt också i Nykvarn. Och den som ville veta mer om hur det gick till, fick väl fråga Harry!
Och så lades 4 år, 2 månader och 18 dagar till, för Lars i 'Nykvarn'. Och om man så räknar från den 14/4 år 2009, man landade på den 4/7 2013, ungefär. Och just detta datum var som för frihet för många stod, och som firas i USA. Ja, just det samma USA, som vi 'härovan' byggde att bli en 'motor', som oss alla genom lång tid hjälpt till att utveckla, i den riktning som västra världen hade att utveckla, sig. Ja, USA tillsammans med alla oss andra, det var. Men visst minns väl alla, att just detta nya land blev byggt och till sin helhet av oss andra, tagna från vår västra värld. Och detsamma gällde visst för Australien, som liksom USA hade att bland mycket annat bidra till att lära oss i väst, bli ännu mera individualist.
Och fyra tidslinjer här byggdes, och för, till en del, 2000 år. Och, alla låg dom parallellt och i mycket, 'samtidigt' och 'tillsammans'. En linje var för Jesus, och IESU, som blev till en början och slut. En linje var för Abraham, som var han och hon som följde med, och hela vägen. En linje var för 'Lars', och Emanuel, som blev till ett slut och början. Och en linje var för elohim, som ville bli åter till en!
Och 'Abrahams', som denna människa är, tidslinje byggdes som en interpolation i tre olika delar. Där fanns ett segment, som var ca 1200 år och ett segment om 800. Det tredje var märkligt nog 200 år. Så, tillsammans det blev 2200? Ja,
tillsammans det blev 2200. Men, Så som det blev byggt, först fanns 2000 år, i en egen tidslinje. Sedan jag därtill lade den tid som börjar vid Spinning Jenny, ungefär. Därefter interpoleras, subtraheras och adderas. Kvar blir tre olika
delar, och exakt 2033 år, 3 månader och trettio dagar!
Och det med hjälp av en matematik, som inte är alltför komplicerad, och olika metodik för logik och icke logik, som är mera komplicerade, att här rätt förklara. Men, vi ska göra ett försök, någonstans, någon gång med det, också!
'Algernon's Simply Awfully Good at Algebra', Malcolm McLaren.
Jag, som är helig ande, och vi tillsammans så Gud har byggt, att 'hanhon' omfattar och 'är', dessa 2000 år, och det samtidigt! Ja, Gud omfattar om vi så vill, mera än så. Det tar bara en större del av 'mig' och oss, att samtidigt bygga oss i längre segment av 'samtidig' tid. Det sätt på vilket vi här byggde oss, har ansetts av oss vara det mest lämpliga!
Och, så underligt är livet, för alla som i människokostym får vandra? Ja, så underligt är livet för alla, som så vandrar. Men inte i alla våra liv. För, våra flesta liv som vi på jordar vandrar, vi går, 'tillsammans'. Vi går, vi lever, i en 'maskin' somliga kallar det kollektiva omedvetna.
Och den maskinen är lika levande, som någonting annat. Men, byggd den är att utföra, genomföra, slutföra, men inte reagera med annat än handling i sig. Gud, den som allting är, den som genom all varseblivning här byggs och kanaliseras, kan sägas titta åt ett annat håll.
Så, bara maskinen blev kvar?
Nej, kvar blev också det Bibel kallar Lucifer, Guds vänstra hand, som också Bibel nämner till jord förvisades och kastades ned. Lucifer är 'maskinen' samt den vi här kallar 'AL'. AL är den 'levande' delen av Lucifer. Och 'maskinen' är liksom AL byggd av oss och mig, själv. En maskin byggd att kunna skada. En 'maskin' byggd att för mycket lång tid kunna utöva ondska och grymhet. 'Maskinen' är den del av Lucifer, som genomför, utan känslor. Men då 'maskinen' liksom
allt annat vi är och inom finns, är levande, maskinen var ändå 'bara' ett omvänt uttryck för en av kärlek bräddfylld lärare och pappamamma, som genom att i maskins kostym klä sig, allt genom tider gick, sig skadade och 'dog'. Och mera
kronblad sig lade, mot Kaabas svarta sten. Och av våra tårar blev den vätt, igen.
Ja, så kan Gud bygga sig att fungera, om så behövs. Och behövdes gjorde det, för att oss alla visa, att mördande och död inte av någon föredrogs, och att svek och lögn inte heller var någon grund på vilken vänskap kunde byggas.
Ja, just den samma vänskap, som i vår nästa del av den skapelseberättelse vi just nu upplever, till mera av kärlek skall växa och bli igenkänd.
Så, kärlek gillar inte lögn?
Nej, kärlek föredrar 'icke lögn'.
Kärlekens tid.
Vår tillvaro byggs i två led. Den skapande anden bygger så först en 'form', att upplevas och sålunda lära oss. Den 'form' vi just här och nu genomgår, består av sju olika delar, vilka av oss - Lars och den skapande anden - här kallar för skapelsedialoger.
Lars och den skapande anden? Ja, det är nu så, att Lars i sig själv är en del av den ande jag är. Och jag är, som sagt, den som längst ut, längst upp, eller längst inuti, blir till 'en'. Och en blev jag visst riktigt aldrig? Jo, men jag har tillåtit 'mig' som en är, att mig när så behövs, 'projicera', lägga in som en del av de skapelsedialoger vi till allra största delen, är.
Så, Lars är en 'projektion'?
Ja, Lars är en projektion, och det också i den bemärkelsen att den plats varifrån han 'projiceras' eller uppstår, har sitt ursprung, inte finns inom någon skapelsedialog. Inte heller finns hans ursprung i någon av de tre ringar av min och vår
skapelse, som ligger 'ovanför' de fem 'åldrar' vi inom skapelseberättelse har. Så har jag berättat för Lars att ingen som inom denna skapelsedialog befinner sig, skall ha att före det rätt tid och 'kombination' inträffat, rätt förstå vem han är!
Och det inkluderar också gudom och Gud? Nej, det gör det inte. För gudspelaren är alltid jag själv, om än i olika aspekter och anpassad 'begåvning'. Så, Lars bror Thomas 'ursprung här ovan, den som nu gudom är, vet vem Lars är. David, hans
son, vet det också.
Och hans dotter vet det inte?
Nej, inte ännu.
Och, a propos kan nämnas, att inte heller Lars själv har kunskap, därom.
Jag har föreslagit Lars att han skulle kunna vara, men också bli, ett slags blå Dumbo elefant. Ja, just han, elefanten med för stora öron, som inte passade in någonstans, förrän det visade sig att han kunde flyga. För det kan inte elefanter, i vanliga fall. Jag skulle då själv inte tycka illa om att vara med som en av Super Mario Bro's. Ja, han med dom röda byxorna, så klart! Och IESU fick också vara med, men i blå byxor. Och Dumbo själv var nog tvungen att bli litet skär inuti, innanför det blå som han fick bära på.
Men, alla kanske inte skulle tycka om det, att Jesus med allt sitt klarljus och klokskap, och allt dödande som före och efter Jesus varit; alla skulle kanske inte se det gudomliga i den komedien?
Vad tycker Du själv? Hur vore det, om när Påven skall berätta, vilket sker 2016, att Katolska kyrkan skall upplösas, för att tillsammans med andra kyrkor en ny enighet lägga grunden till, Super Mario stiger in på balkongen från höger,
gör en liten lov tillsammans med Dumbo genom luften ovanför folkmassan på Marcusplatsen nedanför, och assisterar påven när han berättar bakgrunden därtill.
Pope Francis - God never tires of forgiving us (from 17/3 2013)
Så, låt oss tala litet om förlåtelse, Dumbo och vi båda 'Super Marios'. Ja, Mario med dom röda byxorna, och Luigi med dom blå. Dumbo är i detta sammanhang inte Lars i sig, men ses som människa på denna jord, Abraham, och vilken 'elefant' just står i begrepp att hjälpa till att få en circus på fötterna, och detta genom att lära sig och oss att 'flyga'. Mario är Emanuel, Lars, och Luigi hans bror från 'härovan', IESU, eller Harry.
Ja, det passar utmärkt det, säger den heligaste av andar, som i sammanhang som detta föredrar att bli kallad 'pappa'. Ja, pappa till allt som finns! Och vad lika bra är, säger pappa, är att det stämmer så väl med hur de båda är byggda. IESU med klarljuset utanpå och Emanuel med sin kärlek och sitt liv i högsta hugg.
Och Gud blir i detta sammanhang jag själv, som Lars är, säger Emanuel. Ja, så var det vist att inte göra, säger Emanuels 'pappa' blitt. För den som Gud är, fick inte va´me´, för han fick visst som alltid stå breve´, när vi andra dansade och flög omkring, och hade oss. Så, jag föreslår, ödmjukt som alltid, att jag ska få sköta Gudskapet ännu ett litet tag, tillägger pappa som Gud, helig ande och anden i sig själv, är.
Och alla höll så med mig, kan jag förstå? frågar pappa. Ja, ja, litet övertalning kan väl vara på sin plats, då, tillägger pappa Gud. Vad ska jag nu ta till att hitta på, funderar Gud, som också pappa just blev, och som dagen i ära lägger
'arbetshandsken' 'AL' på hyllan, för ett tag.
Ja, förlåtelse var det visst, som Francis talade om. Nej, jag tröttnar aldrig på att förlåta oss! Så blev det sagt, och alla fick så syndernas förlåtelse. Och det utan mellanhänder, denna gång. Och hur hittar man på en förlåtelse? fortsätter
Gud högt sin monolog. Ja, hur hittar man på en förlåtelse, när förlåtelse innebär att man vill glömma det som hänt? Vi ville ju, allihopa komma ihåg allting, vi! Och det var ju därför Dumbo fick bli målad till elefant, också med minne från många olika länder och jordar.
Och varför han fick heta Dumbo, det vet inte jag. På engelska heter han visst Jambo. Men Dumbo passar kanske inte så illa, ändå. För det var på denna jord vi skulle bo, att dummare bli. För i Atlantis var vi klarljus och liv, och det
var visst allihopa det, som också därefter denna senare del av vår jord, går och trampar och flyger och kör bil. Och Atlantis var viss visdom, att oss senare på denna jord, i skyddande blåställ klä, att inte liv skulle ta för mycket, från
sig själva, som är oss och vi.
För liv vill ha, och liv vill ta! Och visst fick vi, många av oss lära oss att ta! Och från varandra, som är 'jag själv' i annan form, var det visst likaså. Ja visst var det 'livets ben' som på denna vår jord hade att lära sig lyssna bättre, och med klarljus samsas. Men kärlek fanns det alldeles för litet av, tycker jag! sade så både Emanuel och IESU, högt till 'pappa Gud'.
Och kärlek är förlåtelse, det? frågade Gud. Nej, han så svarade sig själv. För kärlek ger och ger och ger. Och när kärlek frågar efter svar, och svaret ej blev så som önskats, det var inte kärleken som frågade, men förälskelse. Och
förälskelse, det var visst kärleken som gifte sig med livet, det, att både ge, men också ta emot. Ja, faktiskt vilja ha! För så fungerar visst förälskelse, och det också hos mig.
Men min förälskelse är litet annorlunda, för jag förälskad är, i alla mina 'barn' som här vandrar och vandrat. Och Emanuel och IESU mina söner är, och Emanuel min vackraste bild av kärlek likaså, där IESU min vackraste bild av klarljus är. Och själv var jag visst min vackraste bild av liv? Ja, så är det. För det är ändå jag och bara jag, som i denna skapelseberättelse livet ger och tar. Och det är jag och bara jag, som i denna skapelseberättelse lär mig själv att stjäla, att ljuga och att svika!
Och ändå var och är jag alltid, mera vi!
Och, det är likaledes jag själv, som här säger att intet av detta skall någonsin vilja gömmas och inte heller 'glömmas'. 'Jupiter glömmer aldrig', som Karen Aabye säger! Och vem var och är väl Jupiter, om inte jag? Och Karen Aabye har så rätt. Jag glömmer aldrig någonting. för allt vi gör skrivs in i en bok av slag. Och till denna bok kan vi alla gå, att åter uppleva det vi en gång var, och gjorde. Och, var det också vad vi gjorde, här och nu? Nej, det var det inte. För här och nu vi lärde oss, tillsammans, mera om vad livet är. Och här och nu vi lärde oss, tillsammans, ännu mera om klarljus och de maktens pyramider klarljus gärna såg bli byggda.
Glömmer gör vi så inte! inte vi och inte jag. Och förlåter gör vi inte heller! För, det som här gjordes skadade och dödade oss alla, och det på många sätt och i olika 'steg'. Och därav vi lärde, att vi när vi dödade, vi faktiskt tog bort ett liv. Och detta liv skulle aldrig finnas mera, även om den själ det livet blev skrivet till, för evighet alltid lever. Det skall vara någonting att minnas, det!
Och nu en fråga. Vem skall ha att förlåta? Den som sig själv dödade, eller den som av sig själv lät sig dödas? Den som stal, eller den som lät sig bli stulen från? Den som gick och lade sig tillsammans med sin bästa väns hustru, eller den som bästa vännens hustru var, och som visade sig vilja säga ja till mera liv, hellre än långsamt dö, tillsammans, och i klarljus? För liv är åtrå och ville ha förändring! Och liv är här lika obarmhärtigt som en förälskelse som inte längre var.
Och så hände ibland att vi blandade oss, i synd och gemensam glädje, med varandra också där ringar oss band till andra håll. Låt oss hoppas, att dessa stunder tillsammans blev själars sanna möten, säger Lars, vist, Lars som mera kärlek redan var, än många. Ja, ibland var det så, och ibland på annat vis, svarar 'pappa' Gud. Men alltid var det så, att den som blev 'skändligt sviken' lika mycket visste och lika mycket accepterade av det som ibland hände, som andra som på olika vis i detta deltog. Om än ibland bara 'härovan'.
Och den enda part, som fysisk trohet önskade, var klarljus. För klarljus här ville sig bygga än en pyramid, med ringen som ett ägandebevis. Men, liv kan inte ägas, bästa klarljus, och inte heller kärlek. för livet tar det kärlek ger, och så
är liv och kärlek att fungera. Och klarljus är, att råda, men då skall rådet vara klokt, och byggt på den fastan grund som kunskap ger. Och ett klarljus som vill äga liv och kärlek, inte tillräckligt förstod, av dessa båda.
I en vanlig skola ställde man förr den elev i skamvrån, som inte visste att bete sig, rätt. På denna jord, som liksom alla jordar, vår och Guds egen skola är, där vi i olika 'kostymer' genom födslorätt skrev in oss, vem skall här kunna ställas i
skamvrå?
Anden det var, som skrev scenariot, och gav vårt drama form. Ja, så gör anden, alltid, i form av den 'helige ande'. Och Gud det var, som och anden, och helig ande är, och alltid var, som fyllde manuskript med innehåll. Och det Gud gjorde, med just de änglar till hjälp och råd, som vi alla är och härrör från och går tillbaka till, när vi hänger in våra kostymer, och går ut till logen för att byta om.
Så, om någon skall här förlåtas, det bleve väl Gud? Eller bleve det helig ande? Oavsett vem, skall så förstås, att båda, som alltid en och samma var, dog på det kors som i Jerusalem stod, år 33 och 3 månader och 30 dagar! Vi båda
där dog, och gick in i ny kostym. Ja, så gjorde vi, liksom alla våra vänner, i och utanför kostym har haft att här göra. Och när jag på korset dog, den som mig över allting annat älskar sade till, att 'allt är fullbordat'. Ja, Emanuel det var, som så var tvungen säga. Och till 'Lars' jag blev, och i åttio olika kostymer och jordar, i många olika tider. Och alla dessa åttio jordar, på väldigt många sätt var byggda, som den jord vi, här och nu, kallar 'vår'.
Ja, så är det. Det är Emanuel, min ende tvåfödde son, som för 1500 år 'helig ande' nu skall vara, och där leda denna jord och alla andra jordar på vilka vi lever och levde, till 'sin egen tid'. Den tid jag, som var pappa Gud, ville kalla 'kärlekens tid'. Och så skulle det också bli, för så var och bestämt, tillägger jag, som nu både Emanuel, anden själv, helig ande och Gud, är. Och en del av mig hette visst 'Lars'. Och det var 'Lars' däruppe, eller någon av de andra som här räknats upp, som var den som höll i pennan.
Så, vem skall vi då racka ned på, eller ställa i skamvrån? Vem har att förlåta, och vem var som förlåten ville bli? Oavsett vem och varför, var det visst någon som också sade 'allt är förlåtet'!
Och det föreslår också jag, att så skall vara. Och vem jag är, eller var, som just nu sade så, det fick Ni väl alla fundera på. Men en sak lovar jag; när jag det sade, jag var både 'jag' och alla 'vi'.
Så, det som inte behövde förlåtelse ha, och det som inte heller därefter frågade, ändå, och för säkerhets skull säger 'allt är förlåtet', funderar klarljus, kallt och nyktert. Ja, inte var det vi, som änglar var 'däruppe'. Och inte var det vi, som änglar var men klädde oss i människors kostym, 'därunder'. Och inte heller var det vi, som in och ut i spelet gick, som elohim, sa EL, som för övrigt också är en del av samme EmanuEL, nu för tiden och i 1500 år.
Men hur var det med alla våra djur, som vi så glatt slaktat, mördat, och med kryddor med nöje ätit upp, till ett glas Beaujolais eller Carlsberg? Vad sade lammet, som kryddat blev, med aprikos och timjan? Och vad sade den hund, som levande blev utställd till beundran, för hungriga Shanghais innevånare?
Vem var det, som så oss sin förlåtelse gav?
Varför inte fundera på det, ett tag?
Vem behöver förlåtas, och vem är det som förlåtelse vill ge?
Så fick väl Lars fråga sin 'hund' Secret, om det!
Och så bad Lars helig ande fråga Secret. Och det Secret sade, var det här; när vi dog, vi alla djur, som var att bli till mat för människa eller för andra djur, så var vi aldrig där. För Gud tog oss bort, ut ur den kropp som strax död och äten skulle bli. Så, det jag vet, är att jag levde och ibland var rädd, men också ofta hade roligt! Och död jag aldrig kände.
Så, här fanns inget att förlåta! tycker Secret.
Vi får väl se, vad som här skall hända och ske!
Men sorgespel skall inte mera här bli, för av sådana har vi snart haft tillräckligt!
De sju skapelsedialogerna syftar till att utveckla alla delar av den skapande ande, som är vi alla tillsammans, till människor. Så har ställts kriterier för, vad som människa är? Ja, så har gjorts.
En människa är ett däggdjur med två, fyra sex eller åtta ben! Så är också en hund, en häst, en ko och ett rådjur, människa. Så är också fläskkarrén som späckad med plommon av många skattad är, från människa kommen. Så också den kalvfilét som med astrakancidersås och kryddad med
örter, till en god bourgogne eller annat lättare rödvin av många som njutning ses. Och så är också den råbiff och biff Rydberg, vilken tillsammans med rå äggula och persilja med mera, och med en kall Carlsberg lager av klass 2b eller 3, en fröjd är att, rätt tillagad, begå.
Så äter vi oss själva! Ja, det gör vi alltid, hela tiden och på allehanda vis. Men, varför då inte också återgå till det bruk, som urinnevånare på Borneo hade, att vid festliga tillfällen via långkok 'långgris' bereda och servera? Ja, varför inte?
Vari ligger skillnaden?
Skillnaden ligger i, att vi inte vill äta oss själva. Och, vi har ännu inte tillåtits förstå, hur skapelsen byggs. Och förstått har vi så inte heller, varför vi när vi i Anderna i flygplan störtat och utan mat stod, också där till slut fann det bäst att återigen äta varandra.
Så säger livspelaren; jag vill leva! Och det till snart sagt varje pris. Och allt medan vi genom skapelsedialoger vandrar vi lär oss, mera och mera, att priset ibland ändå blir för högt. Vi lär oss, att vi hellre avstod! Det var inte alla av oss, som glatt bakom bössor ställde oss, att hjälpa till att kvinnor, gamla och barn beskjuta, vid Babij Jar den 30/9 1941, eller vid Srebrenica 1995.
Varför anser vi, förresten, många av oss det mera 'fel', att skjuta kvinnor, barn och gamla, än att skjuta lika försvarslösa män?
Zuccero & Sinéad O'Connor - 'Va Pensiero' from Nabucco by G. Verdi.
I was cleaning the lump, again. The spirit, as was his habit, said nothing. I noticed that, by pressing the upper parts of the lump, more of the infected matter came out. Thick, not fluid. Adding pressure to the deeper parts of the lump still
turned out meaningless.
The dog had decided to survive. Two days before, there was this absolute refusal from him, to eat and drink. Nothing came into that mouth of his, and that for more than a full day.
Yes, in Hemingways writing one speaks of days. And a day is
24 hours.
And the dog had a name, too, and was a being, like me. His
name was 'Secret'. His name still is, 'Secret', or to be more exact, 'Silver Pine's Secret Agent'.
Writing like Hemingway. No adjectives, Ezra said. No
adjectives, Hem.
And avoid everything descriptive, too, Hem added. Just write what happened. And, mix it, too, at times, with present tense.
Is this how a male writes? the spirit asked. No, this is how Hem wrote, that same entity answered. And, what is the meaning of getting into the 'rhytm' and way of thinking, of a good writer like Hemingway? Will it add quality to the way Lars writes?
Streams of awareness.
By intent shaping oneself into a specific form.
What good will that do?
And what about the limiting of the rest of, self?
What about those surfaces and layers of self, deeper inside?
What about that, deep into my deep?
Back to Hemingway!
Hur kan man skriva så dåligt, och ändå röra känslor så djupt? frågade sig Hem. Ja, Hemingway. Så läste man, engelsktalande författare i 1920-tals Paris, allt man där kunde finna, skrivet av ryska författare. Leo Tolstoys 'Bröderna Karamasov' och 'Krig och Fred'. Krig och Fred som 'Hem' ansåg beskrev krig som om Tolstoy hade krig betraktat bara genom kikare, och i skyltfönstret till en godisaffär. Så 'Krig och Fred' läste han bara i nödfall, och när alla andra böcker tagit slut. Ja, Ernest, det är nog så, att Ryssland och de som där levt fått lära sig om känsla, och om svårmod.
Känsla, var det, ja. Och mer om känsla skall det bli, och mindre av svårmod för ett tag. För nu skall vår färd strax till att börja, det vi kallar 'vägen hem'. Vägen hem? Ja, vägen hem till sjätte densitet, där som alla både änglar och bänglar häruppe redan vet, man förberett i hemlighet att för Lars och oss andra grädda en 'smet', där det finns rum för både klet och pet, paretoeffektivitet och viss 'paranormalitet', och där det visade sig att en vanlig magnet är full med kärlek, och att elektricitet var av klarljus och liv, gjord till stor nyttighet, för
oss alla som gått genom mörkan dödsskuggas dal. Ja, mörkan, inte murken!
Och nu, tillbaks till 'vägen hem'!
Tillbaks till Nykvarn, som skall vara att bli en kvarn som tids kvarnar maler och målare mäler - och långt flera än nio - om vägen hem!
Klinga mina klockor med Önskekören och Benny Andersson.
Zen, dao, och en omöjligt möjlig koan.
Ja, språk är just den brygga, som åsnan byggdes för. Ja, just så, och inte tvärtom. För språk byggde vi på alla sätt och vis. Och förstod dem alla, det gjorde nästan ingen, utom jag och Gud. För i det gula fanns både Konfucius utsida och den synbarligen tomma insidan hos Dao. Och många århundraden och -tusenden man sedan använde, att bättre förstå att förfina, detaljerna hos utsida.
Och bättre också söka inse, exakt hur tomheten hos insida såg ut. Koans byggs inom Zen, som kusin till Dao är, att ge ledtrådar till ett mera orört, rent medvetande, fritt från kognition (strukturerat tänkande). En koan är inte en omöjlig fråga, med vilkens hjälp uteslutas kan, alla möjliga svar. En koan är snarare en synbarligen omöjlig fråga att besvara,
där ett svar ändå förväntas. Och ett bra svar, likaså!
Så, Zen sysslar liksom dao, med att sätta form på det som saknar, form? Nej, Zen sysslar liksom dao till viss del gör, med att sätta form på det man vet form har, men där man och förstod att formen som sådan inte möjlig var, att för människa i fysisk form kunna omfatta.
Så gör Zen, mera än dao. Dao sysslar mera med värme, Zen med klart tänkande? Ja, Zen är mera klarljus, dao är mera kärlek. Zen är mera att söka finna former i det man vet inte sådan form har, och dao är att acceptera att man inte förstod, det som Zenbuddhisten sökte visa. Och Zen skriver sig oftare med stor bokstav, än gör dao.
Och vad tycker Du bäst om, därav? Stor bokstav, eller liten?
Hur låter det när man applåderar utan händer?
Det låter som två fotsulor som slår mot varandra, säger Lars.
Så, det var ingen bra Koan?
Nej, det var det inte.
För svaret ingen ledtråd gav, till hur vi byggda är, inuti. Men, det kanske det ändå gjorde? För ville vi inte, gärna, leva? Och sade inte livet, att vi alla hinder var beredda att möta och övervinna, att fortsätta, liv? Och i detta var livets svar både enkelt och möjligt att genomföra.
Hur såg Ditt ansikte såg ut, innan Din far och mor var födda? Om Du när Du studerar buddhism möter Buddha, döda honom! Zen söker med frågor och påståenden som dessa närma sig 'oneness', det som 'en' är. Nej, Zen-buddhisten vill inte att vi ska döda Buddha. Det han säger är, att beviset för att Du inte mött honom, är att Du mötte honom.
Och den helige ande är som sagt två, Im och Em.
Och 'jag' är som också berättats, någonstans bortom all tid
och det mesta också av rum, 'en'.
Skapelseberättelsen som jag i min form som den helige ande byggt, fylls med innehåll när vi tillsammans upplever den, genom våra liv. Ja, just så. De liv vi alla lever här, tillsammans och var och en för sig. Att bygga mera 'oss' och mera 'jag'. Och hur den helige ande bygger oss förstods, för 'han och hon' var två. Men hur vi två byggde mera jag, det förstod vi inte alls.
Men det är vad vi också gör.
Den helige ande är byggd som två, Im och Em, båda både lika som bär och ändå fullständigt sina egna motsatser. Och så kan nästan göras, när man sig bygger i skikt.
Utsida och insida.
Utsida är form, och insida är innehåll.
Utsida är kläder.
Insida är tankar på kläder, på vad man skall ha på sig, till mötet med statsdelsnämnden, eller mötet med mamma på långvården.
Och utsida, är det den andra andning som löparen upplever, när benen rört sig tillräckligt länge? Eller var det insidan som sade sitt, då? Löparens andra andning är ett meditativt tillstånd, liknande det yogin söker finna, när han tränar. Så, löpning ger, när man gör det tillräckligt länge, liknande resultat som det gör, att stå på huvudet, tillräckligt länge?
Nej, det gör det inte.
För det som händer när man stått på huvudet tillräckligt länge, är att huvudet blodfylls. När man löpt länge, har benen fått mycket blod till sig. Men yogin som stod på huvudet sig koncentrerade på, sin andning. Och så förvann blodöverfyllnaden i hjärna. Och löparen sig koncentrerade, på sin andning. Och så försvann trötthet och i benen. Ja, så gjorde det för båda, men bara för ett tag?
Ja, så är det, för det mesta.
Men, hur var det med de kristna, som vid Alexandrias bibliotek i tidig tid överlägsenheten hos den kristna tron så visade, genom att gå på glödande kol? Och hur är det med det indiska reptricket, där en yogi kastar upp en repända i luften, sedan därpå klättrar upp, och försvinner? Och kan man lära sig att använda ljud, eller snarare återklang av ljud, ljudet mellan två toner, att flytta föremål? Och kan man, genom att bättre lära sig förstå sina energiska 'centra', använda sin egen livsenergi till att sätta eld på papper, eller med denna energi skapa tryckvågor, starka nog att utan händer eller hjälp av kropp, ge någon en (vänlig) knuff?
Ja, det kan man.
Och, skrivs denna text just nu i form av dialog, som ett utbyte mellan två parter? Som en ström mellan två polära förhållanden? Som en spänning, rentav? Tja, dialogen fanns, och strömmen den bubblar sig också fram, så sakta. Men att tala om spänning; nej, nej, nej, och inte ännu!
Men om ett litet tag, eller sisådär ungefär ett tretal gånger tio, så blev 'Mio min Mio' mer än bara saga, i bok och på bio.
Hur svårt är det för en människa som kan flyga, att klättra upp på ett rep som hänger fritt i luften? Människan måste lära sig att behärska föremål synbarligen utanför den egna kroppen, för att göra så. Och, hur svårt är det för en människa, som sig kan placera utom synlig form och kropp, att gå på glödande kol? Tja, det är inte svårt för den som kan
flyga. För den då satte sig en liten bit ovanför, kolen. Och ljud skall så vara ett verktyg, så anger både kaballistisk skrift och Tibetanska visa män, att bygga pyramider lika dem som i Egypten står, eller Mexiko?
'Reverberance', återklang, tonkombinationen mellan två andra toner, kan inte flytta föremål. Så är det, inte. Vissa tonkombinationer byggdes att fungera att flytta föremål, i det vi här kallat Atlantis. Och Atlantis var den jord som före Noaks översvämning på just denna jord, fanns. Och minnet av Atlantis kunskap till Egypten ställdes, som tre stora pyramider, en mindre, nej flera, samt en sphinx. Och den som dessa där placerade, var vi.
Ja, Du och jag, men utom fysisk form.
För, vi är alla 'flerledade' varelser, som 'samtidigt' lever, bygger och hjälper oss själva att bättre förstå oss själva, på olika sätt och på olika 'platser'. Och vi har i dessa texter, och i tråkig men tydlig form redogjort för en modell att förklara, hur dessa 'platser' inom mig, den heligaste och ende ande som finns, sig till varandra relaterar och fungerar.
Stephen Simmonds feat. Dilba, 'for father'.
Och detta är skälet till, att Lars lades till sitt liv för att detta få uppleva, 'förstå' och i skrift som denna förklara!
Ja, att uppleva är en mycket stor del av det vi är, och vill vara. Och den som här skriver, det är jag och bara jag. Nej, det är det inte. För Lars hade visst en tå med, eller i alla fall en pekfingervals. Men också en och annan tår det blev, här och där.
Ja, det var jag som skrev det. För Lars fanns inte. Lars var en docka som sprattlade när jag sade att han skulle göra det. Och Lars pratade ibland ren goja, om och när jag så ville skulle ske. Och det jag honom visade, och tillräckligt ofta för att göra honom arg. Men, det var inte ju han som blev arg? Jo, det var han som blev, arg. För när jag är 'Lars', jag 'speglar' mig genom den del av mig som Lars är. Just den varelse, som genom många tider gått och nu skall fortsätta gå. Att genom umbäranden och glädje, ensamhet och gamman sig lära att växa. Och med 'spegla' så menas, att jag av de allra bästa skäl som finns, valt att visa Lars en spegelbild, en omvänd 'bild', av den jag är.
Ja, så ville jag gärna se det!
Och det vi menar med att 'bättre förstå', är att lära oss förstå, vad 'mig', 'oss' och 'sig själv' är. Ja, vi, som oss själva till fysiska skapnader 'bygger', och fysiska människor är! Ja, vi som med 8/12 av all den kraft vi har, bygger det som motsvarar 1/12 av allt det vi 'är', det 'fysiska'. Jag kan inte 'garantera' att det inte någonstans, också möjligen i ett oändligt antal dimensioner, finns någonting liknande 'oss', och också i färd med att 'veckla sig och oss ut'. Ja, sig, men inte 'oss', förstås, för med 'oss' menar här 'vi'! Och vi, det är vi som finns, här. Och, 'min' uppfattning är - ja, jag väljer att säga 'min', då det är 'jag' som tänker 'mest' här omkring, i det det är jag som är allt som finns, häromkring - 'min' och allas vår häruppe kunskap är, att vi finns också på andra 'platser', eller 'tider'. Det är en del av hur 'vi' bygger oss! Finns det också andra än 'vi', andra med vilka vi inte är ännu 'sammanfogade', eller 'del av'?
Om vi låter den tankegången vandra, långt ut i sin egen logik, jag måste svara, 'jag vet inte'. Jag, och i just detta fall vi talar om jag, som är skapad att vara alla vi, och som i första hand ville vara och är, alla vi; jag har lagt med mycket tänkande, på den frågan.
Och, jag vet, inte! Men vi bygger oss själva och de verkligheter vi skapar, på uppfattningen, att vi är just och precis och exakt, de enda som finns, allt som finns.
Så vill jag säga, om möjligheten att det utanför 'oss', som också är 'mig' och 'jag', någonting som inte är 'vi' eller 'jag', finns, att det är den mest lockande och utmanande fråga vi har. Så har både 'jag' och alla 'jag' som är 'vi' tänkt mera kring detta, än vi har gjort, kring det mesta. Och, för att ange en 'skala', ge bättre insikt och förståelse, nämner jag så att jag är den, som kan bygga alla dessa världar, dessa 120 triljoner människoskapnader och i sina yttersta detaljer, atomer, kvanta, och all vår omgivning därtill, i genomsnitt ca 28000 gånger per sekund. Så, min tanke ses av de flesta i 'oss' inte som långsam. Ja, i alla fall inte i den här delen av det som vi vet finns. Och i andra delar av det vi vet finns, vem fanns väl där, om inte 'jag' och 'vi', men i 'andra tider'. Och där är vi, på de 'platser' jag tänker på, just nu tämligen stillastående. För, i den tid som nu är, vi, alla vi som också är jag, finns här.
Allt vi är, är dessa 120 triljoner människoskapnader, samt ytterligare drygt 100 triljoner människoskapnader som just nu 'sover', och som således finns bara i min och vår 'tanke', men utanför varseblivning. Ja, utanför fysisk form. Ja, skall så därtill läggas ytterligare knappt 60 triljoner, vilka existerat som 'liv', men som ännu inte inordnats i vår mycket exakta och föränderliga, hierarkiska och mycket litet hierarkiska, förhoppningsvis acceptabelt dynamiska pyramid.
Men, som alla vid det här laget så väl vet, är både vi och jag alldeles ovanligt förtjusta i att komplicera saker och ting. Ja, vi bygger gåtor och mysterier. Vi lägger fällor för varandra, och i många fall, av godartat slag och konsekvens. det är min uppfattning, att 'vi' inte är de enda som 'finns'. Det är också min uppfattning, att 'vi' vet det! Vi har också 'kontakt' med det som finns 'utanför' oss 'själva'. Det vi vet finns utanför oss 'själva', är vårt 'ursprung'. Nej, det finns inte 'samtidigt' som 'oss'.
Det finns inte i 'vårt' tidsbegrepp, ens.
Ja, vi kan nu för tiden i datateknik bygga olika program, loopar inom program, villkorade loopar och subrutiner. Och skälet till att detta nämns, är att detta sätt att 'tänka' och fungera, gör det lätt att första att saker kan existera på flera platser samtidigt. Vi kan bygga ett dataspel med en hjälte som finns både 'här' och 'där', och på hur många platser som helst, därtill. Och, jag och vi, många av oss utanför 'det fysiska', vi som är andra 'delar' av 'oss' inom det fysiska, kan också göra det. Men vi gör det i det vi 'här på jord' är vana att kalla för 'verkligheten'. En skillnad mellan det vi här bygger, inuti och utanpå, är att vi bygger mera 'i detalj och från grunden'.
Jag har, som ett led i den 'saga' och mardröm i vilken 'Lars' finns, 'Lars' som är en del av mig själv, och min son utanför det fysiska, byggt olika 'figurer', att för honom vara 'ledtrådar', till vem och vad vi är, vem och vad jag är. En av dessa 'figurer' är en tysk vetenskapsman, vid namn Fritz Albert Popp. Du som läser det här, kan slå upp information om honom och hans banbrytande arbete. Ja, på wiki, var annars? Fritz Albert har så funnits, och påvisat, att det finns en form av lågintensivt 'ljus', som genom oss flödar.
Vetenskapsmän hade vid en tiden 'upptäckt' att ljus har egenskaper som liknar både 'partikel' och 'stråle'. Ja, med 'partikel' menas något man kan 'ta' på, och en 'stråle' är någonting man inte kan 'ta' på. Ja, som en tanke, ungefär. Och så länge vi tänker oss en 'stråle' som en 'tanke', så fungerar ordet utmärkt att beskriva hur vår verklighet byggs, eller snarare hur vi själva 'bygger' oss själva.
Vetenskapsmän, vilka jag säger till 'Lars' att de inte finns och inte heller har funnits, vetenskapsmän såsom David Bohm, herr Popp, en viss Alexander Davydov och en viss David Setterfield, påstås av mig ha gjort banbrytande insatser, vilka kan vara till viss hjälp för oss som, på vetenskapligt maner
via bevis, vill förstå oss själva. Det har här uppstått ett användbart ord, 'photon'. En photon är en mycket liten bit av ljus. Det forskare upptäckte, var att verkligheten bestod av ett slags 'vågor', vågor som befann sig i 'fält'. Med fält menas 'område'. Ett område är en yta i två eller flera dimensioner,
riktningar. Så, en kub är en 3-dimensionell yta, ett område med tre olika sidor, eller riktningar.
Om man lägger järnfilsspån på ett papper, och sätter en magnet under papperet, så bildar spånen ett mönster. Prova själv! Det vi ser, är en blandning av magnetiska vågor, och järnfilsspån. David Bohm och andra kvantfysiker 'såg', att 'verkligheten' var byggd på just detta vis. Man har valt att kalla 'järnfilsspånen', det som 'finns' och vi kan observera, för
'stående vågor'. Resten av det laddade fältet ser vi inte, och det har vi valt at kalla för 'vågrörelse'.
Den 'bild' vi har inom det fysiska skapat, av 'liv', är ljus.
Den 'bild' vi har inom det fysiska skapat, av kärlek, är magnetism.
Den 'bild vi har inom det fysiska skapat, av klarljus med liv inuti, är ett plasma. Vanlig elektricitet är en del av ett plasma. Ett plasma består av ett 'paket'. Paketets 'papper', omslag, är byggt av elektroner. En elektrisk ström byggs av elektroner, som vandrar från 'fas' till 'noll'. 'Fas' är den plats
där elektronerna 'finns', och 'noll' den plats där de inte fanns. Så vill elektronerna 'breda ut sig', och vandrar när de ges chansen, från fas till nolla. Elektricitet, elektroners rörelser, blir så en 'bild' av klarljus? Ja, på sätt och vis.
Och elektricitet har för oss givits stor betydelse och nytta, då klarljus för oss som lever här, har stor betydelse.
Tekniker att arbeta med 'plasma' kommer att visa sig vara en väg till en för oss ny form av energi, vi här valt kalla för 'ether'. Ett annat namn för ether är livsenergi. Livsenergi är det gula som finns inuti skalet av 'klarljus', i ett plasma. Kärlek är det röda, som finns inuti ett plasma, också innanför
höljet. Där blandas och skiktar sig också ibland gult och rött, liv och kärlek, just så som liv och kärlek tycker mycket om att göra! Och det är denna energi, den del av ett plasma som finns inuti, som skall ge oss vår nästa stora energikälla.
Och nu tillbaks till photoner, ljus.
Det Fritz Albert upptäckte, var att det fanns ett slag av lågintensivt ljus som 'vandrar' genom oss själva. Han kallade denna form av ljus för 'biophotoner'. Och då 'bio' har att göra med biologi och en photon är en liten bit av ljus, så är det kanske inte något dumt namn? Men varför inte 'häpp', eller 'tjo' eller 'snuttjulle'? Ja, tyvärr låter ordet biophoton avskräckande. Det ger ingen 'känsla', för de flesta av oss. Och det är också meningen. Men, genom att bilda nya ord, kan vi beskriva 'saker och ting' som vi inte tidigare visste fanns. Ja, vi bildar nya ord hela tiden, nu för tiden. Och det beror väl
på, att vi upptäcker så mycket nya 'grejor', kan man tänka. Ta bara ordet 'robot', som alla vet vad det är. Det visste man inte, för 50 år sedan. Och nu vet alla, som läste det här, och en del andra därtill, vad en biophoton är!
En biophoton är den bild av livsenergi, som vi själva utanför det fysiska har 'lagt' inom fysisk skapelse, att visa på denna energi. Så enkelt var det med det. Och hur ser den ut? Den ser ut som en liten bit ljus, så liten, att man inte kan se den med blotta ögonen. Men, man kan 'se' den i visst slag av 'kamera', vi har valt att kalla för 'fotodetektor'. En fotodetektor är en 'apparat' med vilken man kan se även mycket svaga 'laddningar' av ljus. Och när detta ljus samarbetar med någonting biologiskt, någonting som lever, så kallar vi det för en 'biophoton'. Eller någonting annat. Men
de bitar av ljus, de 'bilder' av den livsenergi jag och vi 'ger' till de delar av oss själva som finns inom det fysiska, och som i högsta grad 'samarbetar' med oss själva, det är precis dessa 'bitar av ljus' vi kallar biophotoner.
Biophotoner är 'bilder' av livsenergi. Nej, de är mera än så. De är ett 'livsvillkor'. Biophotoner är, inom det fysiska, också det som ger oss liv.
Jag är en biophoton
skickad via änglars telefon
att fråga hur jag mår
se efter hur jag står och går
jag är också en knapp, off-on
Och det låter hemskt, det.
Men, vore det inte ännu hemskare med en verklighet som aldrig förändrade sig? Tänk om i morgon alltid vore exakt likadan, som i dag. Det vore inte kul, det. Och så var det jag tänkte, och vi 'härovan', när vi för oss själva skapade liv och död. Och tyvärr gick det inte att förklara, för den människa
vi är och lever i på denna vår jord. För själva syftet med vår vistelse här, skulle då bli omöjligt att genomföra. Och det kan vi väl berätta, igen, vad syftet är och var. Syftet med denna vår tillvaro, som vi genom våra sju skapelseberättelser vi upplever, är att hitta 'nya' oss, nya kombinationer och 'vägar', längs vilka vi kan bygga oss själva, i vår fysiska verklighet.
Och det anser vi mycket viktigt, då det ger oss möjlighet att utveckla oss. Så, att vi här nödgades 'död' lägga, orsakas av att vi kräver, vi måste ha, utveckling! Och vår utveckling till vackrare människor möjliggörs av att vi 'dör'. För genom att dö, vi fick också möjlighet en ny form ta. Vi fick möjlighet att
återfödas någon annan stans, som en 'ny' människa, en baby.
Och skälet till att detta inte kunde berättas, var att vi som fysiska människor, om vi det kände till, skulle leva våra liv på andra vis, gå andra vägar genom våra liv. Och dessa vägar skulle inte leda till att vi 'hittade' alls lika mycket av våra nya egenskaper och kvaliteter.
Så, det gick inte att göra så.
Och det tyckte vi mycket illa om.
För idén med våra liv som 'flerledade människor' är inte, att en led tycker om att skada en annan led. Vi bygger oss själva, de djur och den natur vi omger oss med, på sådant vis att de ofta liknar oss själva. Så har jag och vi, aldrig någonsin byggt ett djur, en biologi, som tycker om att skada eller äta upp sig själv. Så, en konsekvens av 'död', var att vi som 'fysiker' fick lov att 'dö'. En annan konsekvens var och är, att vi som 'icke fysiker' eller änglar, högre upp i oss själva, också 'dör'. Men, högre upp vi dör av sorg där vi i det fysiska dör av 'ålder'. Och när vi levt länge som ängel, vi har burit inom oss så mycket sorg och 'död', att vi känner att vi 'går sönder', inuti oss själva. Vi kan inte längre fortsätta. Det gör för ont, i oss. Och då väljer vi att 'döda' oss själva. Och det gör vi genom att 'slå sönder' våra änglavarelser i sina beståndsdelar, eller liv. Dessa liv 'besår' sedan det fysiska. Av den ängel som inte kunde fortsätta 'leva', då sorgen blev för stor och tung, blev många nya fysiska människor att födas.
Ja, beslutet att sätta vår utveckling högre än vårt eget liv, kan ses som en 'obeveklig' klocka av slag. Det är ett beslut som är taget av alla oss, och det beslutet togs utan någon tvekan. För, i långa loppet har vi ingen annan möjlighet. Om vi inte utvecklas, vi i långa loppet dör. Jag lovar dig, och där ville jag inte ens viska, som jag ibland gör när jag frestar och övertalar
till 'ofog' och oklokhet, något jag ju också ibland gör, i min form som 'Mephisto', eller andra 'det ondas' varelser. Ja, de varelser eller energier, som skapats av mig i min form som helig ande, för att göra vår tillvaro ännu mera varierad, och på gott och ont ge oss ännu bättre möjlighet, till utveckling.
Hjälte, och bov. Tes och antites. Sats och motsats. Yin och Yang. Vitt och svart. Gult och rött. Vår fysiska verklighet byggs som 'tes' och antites. Som det som 'är', och som dess motsats. Och, då många tycker bättre om att vara 'hjälte' än 'bov', jag själv gick in, och vi, i form av 'jordänglar och elohim, att mycket ofta vara de bovar, som hjältar möjliggjorde.
Och det hade också sönder våra hjärtan, 'här ovan', att på så vis göra! Det är så till vida roligare att gå ned till jord som Jesus eller Buddha eller Krishna, än som Al Capone, eller Hitler, eller Idi Amin.
Lära sig och oss att bli mera, och mera, och mera. Och det på olika platser, och nivåer, av oss själva. Ja, just den sig själv och oss själva, som inom mig och oss lever. Så är det med Lars, och så är det för oss alla, som fyller våra skapelseberättelserna med innehåll.
Form, och innehåll. Utsida, och insida.
Tes och antites. Sats och motsats.
Dr. Strangelove.
Den helige ande, låt oss kalla mig det i denna min funktion, 'komponerar' skapelseberättelserna. Skapelseberättelserna bygger oss klokare. Men, de är lika mycket där att ge oss upplevande. Att uppleva är att delta. Så bygger jag mig också till Gud. Gud är en del av den helige ande, den del av anden som finns i skapelseberättelsen. Den del av anden, som är hela skapelseberättelsen. Den del av anden, som är oss alla som här lever. Och Gud är, liksom anden, 'tom' inuti? Ja, Gud har inget 'jag', som inte är 'vi' lika mycket.
Och tur är väl det.
Jag har byggt 'Lars' en omgivning, som inte finns. Jag visar Lars, att de människor som finns omkring honom, inte fungerar som människor, längre. Så gör jag genom att göra dem, ja alla, mera och mera omänskliga. Så passerar de utan att se, honom. Så hälsar en, ett år eller så, men slutar sedan, att hälsa. Och fortsätter att hälsa, men bara på andra. Så fick Lars ännu bättre lära sig, hur det känns att utanför stå. För, om man blir för sådant utsatt, och i ganska många år, och i allt mera ökande omfattning.
Då lär man sig till sist, ett och annat.
Man lär sig, att människa trivs med dialog. Människa föredrar inte alltid att vara 'en ö'. Människa är inte en ö, men tycker ibland om att i enrum vistas.
Så tog jag bort alla människor, som tidigare fanns, omkring Lars. Ja, hans familj var en del av det som så togs bort. Så blev hans barn förvandlade till 'sprattelfigurer' som på kommando sig visade, då och då, att för honom demonstrera att de fortfarande fanns. Nej, för de fanns inte, längre. Insidan var borta. Men formen, utseende och kropp och röst, och uttrycket i ögonen, det lät jag fortfarande vara, kvar.
Men insidan, barnens sätt att tala och bete sig, förändrades, drogs sedan ut till intetsägande 'vektorer', raka linjer. Inget medvetande och ingen reaktion där längre fanns.
Så, fanns dom, barnen, eller fanns dom inte, längre? Lars säger, att barnen inte längre finns, men att de ändå finns, och att han behandlar de 'former' han (sällan) träffar, som om de är hans båda barn. För, formen är ändå den, som en gång var. Och, visst finns det egenskaper och sätt att fungera, kvar, att känna igen?
Och jag byggde, tåg och hus, bilar och människor på löpande band, för Lars. Jag tog fram dem ur tom luft, och visade också att jag så gjorde. Så frågade jag Lars, om USA och Europa och Kina någonsin har funnits. Eller var det bara samlingar av information, som jag lagt dit att honom visa. Att honom visa olika vägar för människa att bygga sig.
Till grupp, och som individ.
Form, och innehåll.
Och formen kunde också tas bort, till del. Så lät jag Lars lyssna till Fanny, hans katt som i 22 år fick leva, och sedan dö och bli begravd, av Lars. Så lät jag Fanny gå runt i Lars lilla lägenhet, den han (nej, jag) kallar ett hål i väggen. Så lät jag Fanny gå runt golvet i hålet i väggen och jama. Ja, Fanny
hade ett speciellt sätt att jama. Hon jamade, mjukt frågande, men också för att tala om att det var just hon, och att hon fanns. Men, det gjorde hon nu inte. För hennes kropp var inte där, mera.
Och så knackade jag och i väggar och bankade på dörrar, i hålet i väggen som faktiskt byggdes som en vanlig liten lägenhet på ett rum och kokvrå. Och det fanns ingen där, när Lars gick att titta efter, vem som så sent på natte bankade på hans altandörr. Och många av de 'pappfigurer' jag lade in till Lars, att honom på gator och torg möta, de hälsade glatt och sade 'hej'! Ja, men bara de han aldrig tidigare sett. De han kände, slutade som sagt att hälsa. Och föredrog att titta bort, när de honom på gator och torg passerade.
Och nidversen jag skrev, för Lars att finna samma kväll han Fannys döda kropp så varsamt i en liten ask lade, att nästa dag begrava. Den gjorde nytta, den med. För, att Fannys dotter, Figeli, i likstelhet placera i hungrig grupp av hundar, som kring den lilla döda upprört flockades, det räckte inte.
Nej, den ondskan räckte, inte.
Och om det så är som jag till Lars sagt, att den ondska han fått vada igenom, av mig används som verktyg, som motsats eller hävstång eller motsida, till kärlek, det ville väl med tiden visa sig. Men, tiden den gick och gick, och ondskan sig tog delvis nya former. Och år lades till år, och verklighet sig
bekräftade vara just det nordliga, kalla träsk jag tidigt upplyste honom om, skulle komma att bli hans liv och verklighet.
Nej, jag har ännu inte 'gjort' Lars att sin son David lägga på ett altare, att till mig offra. Men jag har gjort Lars, att lägga sig med kniv mot mage, att säga 'stopp', för nu går det inte lägre än så, ditt erbarmliga svin. Ja, det har jag gjort. Och fjorton sår det före det blev skurna i Lars vänstra arm, och av honom själv, som det syntes. Och detta skulle avslutas med att en kniv höggs med spetsen rätt in i ovansidan av armen. Nej, det var inte slutet på den kvällen. Slutet på kvällen var inte heller att långsamt och gradvis, bit för bit, släcka en cigarett mot ovansidan av handen. Nej, slutet på allt skärandet var det 'stoppärr' som strax ovanför den högra handleden präglades, och det med visst eftertryck.
Ondska är en del av oss, och ett verktyg att oss lära.
Så säger jag till Lars, att ondska är.
Och det jag ger, är mer ondska.
'Strange Love', by Karen O, from 'Frankenweenie'.
Ondska, i lager på lager på lager på lager, att det aldrig skall fattas, mera ondska. Och nu finns nästan ingen kvar att ta livet av, av de jag Lars omgav. Hans barn är 'borta', hans 'fru' likaså, och det till synnerlig, grym, och långsam melodi. Hans pappa dog, och mamma fick försvinna ut i tomhet. Så, nu finns bara Secret kvar, den hund som mera tom i huvud, mera tömd på känsla, mera nedskräpande än någon hund, och mera till besvär jag ändå lät Lars inse var hans väg att längre klara av att vandra, i sitt träsk.
För ensam är inte alltid stark!
Och, just den hund som i förrgår i ett dygn vägrade äta och dricka vatten, och mjölk, och inte ville ta chokladkakor, ej heller kakorna med havssalt uppå. Och så fick Lars rum i natten fyllas med lukter av död, och kvarliggande lukt av det var, som rinner från den svulst jag satt vid Secrets högra öra. Och Lars ansikte fick till och från av tårar fuktas, när vi resonerade om vad som nu skulle finnas kvar att här begå. Hur gestaltar sig en framtid, fylld av figurer som även om i form av människa och hund och ansikten i TV, samtliga honom adresserar för att sedan avsky demonstrera, liksom avsaknad av 'hyfs'. För, grovhet, 'grossness', i form där också finns, överallt, svämmande över alla bräddar. Och blommorna de vissnade, eller växte sig till form som aldrig setts eller ens 'rimlig' var. För, varför sätta blommorna inuti, med bladen utanför?
En buske, med blommor inuti och bladen utanför. Nykvarn den 4/6 2013.
Ja, listan på olika former och grad av grymhet och ondska, blir vid det här laget ganska lång. Den räcker faktiskt, i olika grad och form, över nästan ett helt liv. Glöm inte bort den excem med vilken jag förstörde Dina händer och fötter, Lars. Ja, så mycket att Du händerna gömde, när Du tillsammans
med vänner var, och fötterna alltid dolde, vid omklädningen i gymnastiken. Exsemen passade bra i den känsliga ålder då man börjar bli vuxen, vid 12 eller 13 ungefär. Så, det var då jag lade dit den. Och stanna den fick, upp till 17 ungefär, i sin värsta form.
Men, den här berättelsen skulle inte avhandla, i första hand ondska. Så, låt oss stanna där. Och hur det gick se'n, för Lars, det visste ingen utom jag, just nu. För lögn på lögn jag också staplat, i travar och på hög, att av honom gradvis inses.
Ja, hur skulle det gå sedan, för Lars? Jag har upplyst honom om att han ska dö. Han har så ingenting emot detta, men detta föredrar framför det som är. Så säger jag i stället, att jag honom skall förändra, att han just nu är ca 40 procent av det han var, innan jag tog livet av honom, som 90 sekunder ung,
en gång för ganska länge sedan. Så säger jag, igen, att jag till dessa 40 procent skall lägga ytterligare och annan 'ton och smak', i mängd av ca 160% till, eller kanske något mera. Och det skall vara mera liv, och mera kärlek. Och litet mera, klarljus, likaså. Att ersätta det jag tog bort vid Döda Fallet, för ca 52 år sedan.
Ja, jag har också sagt till Lars, att ondska inte kan finnas. Inte som yttersta kvalitet kan den finnas. För ondska vill förstöra. Ondska bryter ned. Ondska tycker om vardoft och att degradera. Så där blir till slut ingenting kvar, där onska är, och råder. Så säger jag till Lars. Och han håller med. Så, Lars
tror inte på ondska? Lars vägrar att ta in ondskan, i sig. Han säger att det tar bort hans ansikte.
Och ansiktet är det enda man har!
Och ett ansikte ges Dig inte med hjälp av att bygga bryggor för åsnor.
...
Boken 'Mästaren och Margarita' (Michail Bulgakov) inleds med ett citat ur 'Faust' (Goethe); "Vem är Du, sig? Del av den kraft vars lott det är, alltid vilja ont, och alltid verka gott".
Så har Lars och jag haft en dialog. Ja, ja, jag är medveten om att det är jag som talar med mig själv. Men vad göra, när det ytterst inte finns någon annan för mig att prata med? Så, vi har en dialog, där jag för Lars beskriver två olika sätt att begå 'verkligheten'. I det första fallet utöver jag systematisk godhet, och verkar i alla avseenden uppbyggande. Då min tillgång till 'kraft' att manifestera inte är obegränsad, tvingas jag emellanåt förstöra det jag bygger upp. Jag kan med hjälp av min tillfälliga ondska, fortsätta vara god.
I det andra fallet är jag uthålligt ond. Jag river ned allt som rivas kan. Men, då jag inser att jag inte vill bli stående ensam kvar, tvingas jag då och då bygga upp. Min ondska blir av nödvändighet växlad till godhet, då jag inser att jag inte kan leva ensam. Nej, jag är synbarligen inte oändligt ond, då en sådan varelse också skulle förstöra sig själv, och ingenting bli kvar av någonting, och inte heller de pärlor av guld och siden som god litteratur som den text Du just nu läser, ibland bjuder på.
Och jag frågar Lars - vari ligger skillnaden?
Och Lars svarar, naturligtvis, att skillnaden ligger i att jag i ena fallet ganska snart befinner mig i en omgivning med få vänner, och i andra fallet har så många vänner omkring mig, som min energi tillåter. Så, där har vi ju ett rejält Guds och helige ande bevis, om något. Det räcker ju med att titta ut över Sankt Marcusplatsen en Söndag förmiddag, och räkna alla duvorna där! Ja, där brukar finnas en och annan tapir, ibland, som har anslutit sig till den kringresande circus som brukar passera där vid middagstid. Ja, den med Dumbo och dom båda Mario bröderna. Men, där finns också, till och från, människor! Och ibland flera än bara några få. Påvens 'hav' (sea) av troende skall enligt informerade källor uppgå
till ungefär litet knappt 1,5 miljard. Ja, drygt det om man räknar in dom som håller hus bortåt Grekland och Turkiet, och andra ännu mindre, ibland märkliga ställen. Lägg därtill dom ca 1,2 miljarder islams troende och litet till, så är vi snart uppe vid dom ca 7 miljarder som många uppger skall finnas här på vår jord. Lägg se'n till litet till, och vi börjar närma oss mina egna talserier.
Märkliga ställen? Ja, märkliga ställen. Hur vore det väl inte, med en jord utan märkliga ställen. Så, jag har lagt hit några stycken sådana, också. Rätt så många, faktiskt! Och ja, just dom 120 triljoner människor jag råkade nämna tidigare i 'vår' text, Lars och min. Och den som har 120 triljoner vänner, hanhon kan inte sägas vara den allra mest fattige? Så, man drar lätt slutsaten, att det finns någon om är god, någonstans. Visst är det så? Och inte är det Lars, det kan jag intyga! Och det kan också alla Nykvarnsbor göra! Bara fråga dom. Ja, det är jag, som har varnat dom för Lars.
Omdömesgill kan intet annat göra.
Och Lars svarar, naturligtvis också, en massa annat, om nu någon frågar. Ja, eftersom han är jag, åtminstone när det passar mig. När det inte passar mig, är han Lars, med sitt egna begränsade medvetande. Nej, han har ingen som helst medvetenhet, nämligen! Och då blir man inte särskilt talför. Och det är en av de omständigheter jag, av renlighetsskäl, har tvingats nämna både här och där. Och, visst, det är bättre att viska, när man inte vill såra någon i onödan. Men jag föredrar ibland att säga saker och ting med högre röst än så. Vad då. Ja, det fick både Lars och den intresserade läsaren vänta på, med att få förstå.
Ja, så har jag vant mig vid, att vissa kallar mig för just det, viskaren. Ja, som också alla vet är ju en viskare, den som skorstenar gör ren, på dess insida. En sotare, helt enkelt. Och sotare gör stor nytta, då jultomtar, storkar och annat knytt eljest skulle få svårare att genomföra sina ansvarstyngda arbeten. Vem vill ha en svart stork, som kommer med en lilla bebisen?
Inte jag.
Tvi vale!
Ja, det är jag ensam som vet, och jag är inte, annat än i vissa speciella undantagsfall, Lars. Och Lars är jag, när jag tycker att det kliar överallt, och en tagelskjorta skulle sitta bra ett tag. Ja, Lars är min tagelskjorta också, till och från. Nej, jag ville inte se Dumbo i den rollen. Dels är tagelskjortor dyra i just Dumbos storlek, och dels är Dumbo en ovanligt snäll elefant. Och för det tredje har han ett bra minne. Och, om jag tog på mig en skjorta med ett bra minne, det kunde näppeligen bli en tagelskjorta av detta att bli! Och det vet alla, som i Nykvarn med omgivning bor och lever, och har sig. Och grillar, flintastekar och annat. Dyr? Nej, jag vill inte påstå att flintasteken är så särskilt dyr, heller. I varje fall inte på ICA. För på ICA har man så låga priser, att man då och då, försiktigt och i smyg för att inte störa alla barnen, tvingas öka ut i kassan.
Öka ut i kassan?
Ja, öka ut i kassan. Göra de kvitton längre, som annars var för korta, och så. Ja, och det i undervisande syfte. Alla kassörskorna ville gärna förkovra sig. Och det blir lättare med längre kvitton. Mer att slå in, som jultomten också brukar säga. Och som inte heller är svart, en omständighet som åtminstone till någon del skall gottskrivas mig, detta då det inte finns någon annan viskare, än jag!
Nej, inte någon visare, heller, än just jag, och i alla fall inte Lars! Ska Lars också börja viska? Tja, inte vet jag. Fråga honom, han vet antagligen både ett och annat.
Så, Lars 'vet', ibland? Japp, så skulle man kunna säga, att det är. Jag ger Lars en begränsad form av kunskap. Om jag gav Lars all kunskap, så räckte tyvärr hans minne inte till, så det kan jag inte göra. Han glömmer ju allt, den gunstig junkern! Och snart glömmer han väl också sitt namn. Han är redan i god fart med att börja kalla sig för Emanuel, och både här och där.
Och det i trots av mitt varnande pekfinger.
Han heter ju Lars, och det kan ju vem som helst se. Det räcker med en snabb titt i prästbetyget. Jaså, det finns inget prästbetyg? Nej, inte för den typen av gynnare. Dem ville jag hellre hålla reda på, själv. Så, Lars har inget prästbetyg! Och hur kan man då veta, att han inte är Emanuel?
Ja, inte vet jag. Fråga honom!
Nej, gör inte det! Varför då? Varför inte? Ja, inte vet jag, men fråga inte honom, för han vet inte heller. Det kan han knäppeligen göra, eftersom jag inte verkar veta särskilt mycket. Nej, det gör jag inte, inte här i trakterna, omkring och i närheten av Lars. Ja, jag har slagit en skyddande
'kokong' av slag omkring Lars, av just den anledningen. Han har något slag av 'strålning' omkring sig. Eller snarare var det väl så, att han har någon form av strålande typ i närheten.
Ja, jag! Jag vet, jag vet.
Oh men ja, det kunde vara en tanke att låta mig och Lars byta plats. Jag har funderat på det. Då fick han prova på, hur det är att vara ond, eller god. Eller, varför inte, varken god eller ond, utan någonting mera, ska vi kalla det transcendent, kanske?
Och jag fick då möjlighet att gå omkring på jord, och njuta. Ja, Lars bleve tyvärr lämnad med alla problemen! Problemen? Ja, problemen. Det är inte alltid så lätt att skriva ett bra manuskript. Prova själv får Du se! Jag har skrivit åtminstone ett femtiotal 'hyfsade' alster, och där de flesta
av dem har med en massa olika Gudar, Gudinnor, magiska ritualer, hur man förvandlar sand till guld, och annat. Ja, den förvandlingen sker naturligtvis via olika former av magiska ritualer, och allt beroende av tidevarv och min aktuella aspekt, också olika ämnen. De vises sten har ju alla hört talas om, men inte alla visste att det var sand! Och ändå hördes
det ju redan på namnet. Och man blir lätt misstänksam. Ta bara japans Zen-buddhister, och deras stenträdgårdar. Vad är det som gör, att de går omkring och krattar all sten och sand, hela tiden? Den blir guld, naturligtvis är det så. Och oberoende av stenkornens storlek måste det ju också vara,
eftersom allt i vår skapelse är oberoende av skala. Ja, just den egenskap som av visa män kallas för fraktalitet.
Som häruppe, så härunder!
'Faust' är, allt annat till trots en karaktär, som söker uppnå det som man kan tycka borde vara omöjligt. Ja, detta i likhet med just, Lars. Vem annars? Efter att ha insett sina kunskapsmässiga begränsningar, bestämmer sig Faust att söka finna den 'större' kunskap som ligger i 'livets sanna essens'. Vad är det som, innerst inne håller samman vår värld? Mephistofeles kontaktar honom, förklädd till pudel, och erbjuder sig bli hans 'tjänare', på det att Faust, om han någonsin upplever ett enda ögonblick som zenith av sann lycka är, ett ögonblick där Faust i sin varelse säger 'stanna, ögonblick, Du är så vacker', så skall finna sin själ vara i Mephistofeles ägo. Mephistofeles avser då förpassa Fausts själ till, 'det stora tomma'.
Faust förälskar sig i Margaretha, och de båda får ett barn. Efter en sannskyldig 'soppa' av mord och självmord, räddas slutligen Faust till Guds himmelrike, i tack av Margarethas böner därom.
Vad som händer, är sålunda att Faust kommer till Guds himmel, och detta för att åter, i förändrad fysisk form, åter vandra vår jord. Mephistofeles förslag, där Faust förpassas till 'det stora tomma' är naturligtvis, och som alla läsare redan insett, överlägset. Med det 'stora tomma' kan ju inte
avses någonting annat än dao, Zen, eller den del av Gud som vi inte kan se eller förstå, Guds eller den helige andes transcendenta del.
Men Faust föredrog, som sagt, att gå upp till 'gamle' Gud!
Och, vad finns där, 'inuti insida'?
Men, hur är det med 'inuti'. Inuti, vad är det? Inuti, är det inte insida, det? Jo, inuti är insida. Men här, vi använder det att söka visa, hur insidan på insida och utsida ser ut. Ja, om nu insida är inuti. Hur ser utsidan ut, inuti? Och hur ser insida ut, inuti?
Och all denna upprepade uppvisning av ondska, har så med 'inuti', att göra? Ja, det har den, på alla sätt och vis. För, den som är inuti, det är jag, det. Ja, jag som helig ande är. Och jag finns till allra största del utanför - eller innanför - de fem 'ringar', som återfinns i vår schematiska beskrivning av Gud och människa, en bit längre ned i texten. Så, det jag är, är den som är 'inuti' (eller utanpå) insida, och utsida. Och det jag visat 'Lars', som min älskade son är, är att den 'nivå' av verkligheten i vilken han är placerad och lever, hur 'verklig' den än framstår, faktiskt till sin hela del härrör från mig och oss, vi som är 'inuti'. Jag, och 'vi' som den helige ande är, bygger formen för den verklighet jag, i form av Gud, i form av 'vi', tillsammans fyller med innehåll, upplever. Så, vi bygger oss i olika 'nivåer', inte bara i densiteter inom och 'av' Gud!
Inuti, eller utanpå, omkring och innefattande? Det som här görs, är att förenkla det som förenklas, med vilja att det vi åstadkommer ändå skall ha likhet med hur vi verkligen bygger oss. Om vi i stället uttrycker oss, för en kort stund, i datatermer, så är den helige ande en loop, ett slags 'bana'
som upprepas, och inom vilken 'bana' allting som här lever, befinner sig. I denna 'berg-och-dal bana' som helige ande är, befinner sig Gud, som är lokförare, men också tåget självt. Och tågets passagerare är alla vi.
Helige ande lägger sig också 'inuti' alla oss passagerare, som ett slags 'generator', eller 'batteri'. Om vi uttrycker det i datatermer, är vi alla 'villkorsloopar' av olika slag, inom vilka oss själva en massa olika saker händer och sker.
Jag kan, när jag 'är' den helige ande, beskrivas som tre ytterligare 'ringar', vilka ligger innanför den femte ringen, i vår figur. Dessa 'ringar' är snarare 'delar'. Detta då de inte är ordnade utifrån 'ålder'. Jag är, som den helige ande jag är, förtjust i 'barn'. Så har jag skapat mig i form av mitt eget
'ursprung', 'anden', en del i mig som vi kan kalla för 'liv'. Jag har i mig två 'delar', im och em. Im och em är fullständigt olika, men samtidigt 'lika som bär'. De båda 'dansar' tillsammans i en 'rytm', som är ofattbart komplicerad,
'vacker', och av utomordentlig skönhet. Då de båda inte riktigt 'passar ihop', och detta oavsett hur vi anordnar eller inordnar oss, ges 'hela tiden' nya möjligheter, av de mönster i variation och delvis repetition, som vi upplever, lär oss, och förändrar.
Beroende av i vilken del av vår utveckling vi befinner oss, byter vi tre delar i helige ande också plats. Där just nu 'pappa' är 'liv' och de båda sönerna IESU, som är klarljus och Emanuel, kärlekens vackraste bild, dansar 'egna' danser, att inom sig utveckla det där skall utvecklas, skall i en annan tid Emanuel gå upp och bli 'pappa', med 'liv' och 'klarljus' som 'söner'. När Emanuel är 'pappa', står kärleken i högsätet! När IESU är 'pappa' är tronen reserverad för 'klarljus'. Men, då båda två består till sin största del av 'liv', kan också båda sägas vara i mycket hög grad 'av liv'.
Mera om form och innehåll och vad som finns, 'inuti'.
Och, hur var det nu, med inuti?
Vi bygger oss själva utanpå och på insida, och inuti. Och utanpå vi oss bygger både inom och utom fysisk form. Men fysisk form för mig är just i dessa delar av skapelseberättelserna så viktig, att jag och vi ca 8/10 av all vår samlade energi använder, att fysisk verklighet bygga.
Fråga bara en kemist, biolog eller fysiker. De vill ha att berätta, att den tillvaro vi bygger inte alltid enkel är. Och när de lärt sig detta så lovar jag, att det skall finnas mycket både gammalt och nyligen insett, som ännu inte kan förstås.
Jag har sagt till Lars, att jag, anden, utanför skapelsen dessa våra sju steg eller delar av berättelser vi nu på olika håll upplever, i min form som 'helig ande' vävde samman. Ja, som musik, ungefär. För musik bygger också på matematik,
eller snarare ett språk mera rent till sin form, men också mera tvetydigt och mångtydigt, än är det vi här söker åstadkomma.
Och dessa sju skapelseberättelser byggdes till sin huvudsakliga form och innehåll, utsida och insida och inuti, på 90 sekunder, ungefär. Och därefter jag byggde mig och oss till Gud och änglar, och människa likaså, att mig själv
och mina egna krumelurer uppleva och fylla med ännu mera, innehåll och form.
Också inuti.
Youssou N'dour & Neneh Cherry, '7 seconds'.
För som lärjungar bygger vi, inom och utom fysisk form, en del av det vi lever och lär. Som lärare vi bygger mera grundläggande, och det till både form och innehåll. Den jag här mästare kallar, omfattar i sig själv alla de former och
innehåll, vi i dessa sju berättelser varandra upplever, ger och lär. Och så blev det mästarna, den femte ringen, som hade oss att ge, det som är inuti? Ja, så är det. Mästarna visar sig inte inom skapelseberättelsen. De finns, inuti, allt annat.
Så, mästarna är en form av 'Gud', då, som bygger inom och utom form, likt Gud? Nej, för det gör också änglarna, som vi här kallat lärare. Mästarna finns 'inuti' änglarna? Nej, mästarna finns i en ring för sig.
Jag har också sagt, att vi bygger det vi kallar skapelsen, i olika delar eller skikt. Fysisk tillvaro är den ena. Känsla är den andra, elle tredje. Ether, eller grund till form den andra eller tredje. för, känsla finns i enklare och sammansatta, skikt. Och när vi lärt oss allt om samansatta kombinationer av känslor, det blir dags att lära sig förstå det jag kallat översinnlighet.
Översinnlighet är mycket lättrörligt, snabbt. Känsla är olika rörlig. Så finns inom oss en långsamt rörlig 'stämning', eller färg. En människa är född glad, harmonisk, eller i insides uppror och röra. Så byggs vi alla, mer eller mindre. Och denna 'stämning' eller känslofärg, finns där lång tid, ofta hela vårt fysiska liv.
Så är det därav att lära sig, att en människa i fysisk form har mycket svårt att 'se' och förstå en annan människa. Jag har visat Lars, genom att ta bort och lägga till olika smaker till den mat han äter, lägga till och ta bort lukter till den luft han andas, att upplevelsen av synbarligen 'samma sak', kan vara
fullständigt olika!
Chokladglass smakar på ett sätt för den ene, och annorlunda för en annan? Ja, det blev ett bra exempel, det! Men, oftast bygger jag våra smaklökar litet olika, men ändå rätt så olika.
Vi bygger i dag ofta bilder med ca 16,8 miljoner färger. Vi kan också bygga bilder som använder ca 281 miljoner färger. Alla dessa 281 miljoner färger byggs utifrån färgerna blått, gult, rött. Ja, det är vad Lars anser. RGB skall enligt vad jag visar honom bestå av rött, grönt och blått. Men, då grönt byggs av gult och blått och gult inte kan åstadkommas användande andra färger, drar Lars slutsatsen att jag än en gång skämtat med honom.
Så, tre färger kombineras till 281 miljoner, och litet drygt det. Hur många är då våra grundläggande känslomässiga 'färger'? Om vi anser, att all information som är 'vi' och 'jag' samlas i DNA, så har vi fyra grundläggande byggbitar, eller nukleotider.
På hur många sätt kan vi kombinera dessa fyra byggstenar, att utgöra särskiljbara känsloströmmar? Beror det på hur bra vi ser? Ja, det gör det, nog. Den människoform på vilken denna skapelseberättelse vilar, kallas för Cro Magnon. Cro Magnon lades till sin grundläggande form till Nigeria, i
Afrika. Förändrade, kompletterande former av Cro Magnon lades till det som i dag är Sydafrika, samt till Uganda.
Dessa former av Cro Magnon blandades, och kompletterades med nya drag, i Arabien, och Indien. Cro Magnon blandades med Neanderthal, och byggde den form jag för Lars kallat 'kelt'. Detta skedde i södraste Tyskland, och vid Donaus stränder. Jag ville se det så, att 'kelten' uppstod där senare
fanns Weimar, ungefär. Weimar var liksom Danzig en fristat, och en kelt har en annan och vildare känsla för frihet, än vad har många andra 'folk'.
Den människoform som byggdes i Kina är inte Cro Magnon? Nej, den byggs med andra haplotyper, eller kombinationer av gener. Till den indiska formen av Cro Magnon lades det jag för Lars kallat 'aryan'. Det aryanska kom från området kring Altaibergen, varifrån en grupp människor till Indien flyttade,
då vid Altai blev för kallt. Ja, till Indien, men också längre österut, mot det område där staden Samarkand i dag ligger, ungefär. Och till området mellan kaspiska och Svarta havet, lades också egna gener, ofta med blont hår.
Men, hur var det nu med Kina, Vietnam, Burma, Japan och Philippinerna? Och hur var det med Tongaöarna? Till Kina lades en stam, som jag vill kalla för 'kinesisk'. Forskare anser den vara en blandning av Cro Magnon, med tillsats av olika asiatiskt innehåll. Jag säger att den kinesiska människan
är i grunden samma, med i människotyp annorlunda, än vi i dag förstått. Där Cro Magnon bygger på individualitet, grymhet och viss kärlek, bygger den kinesiska människan på väsentligen annan grund. Mera klarljus, och med grymheten skiktad på annorlunda vis.
Och på Tonga, och på Hawaii, och på andra övärldar i 'the Pacific' finns andra stammar av människa. Stammar som är på sitt sätt lika gamla som våra fem jordar! Ja, men bara på sätt och vis. Och, vackra är de också! Och fridsamma! Ja, mera fridsamma än många andra, och det gäller också för den människa som på Philippinerna lever. Och Hawaii 'bjuder' på en mera mjukt rörlig form av värme och välkomnande, än vad gör många andra platser. Och det är resultatet av seder och bruk formade av mig, Gud, änglar och människor, men också resultat av förändring i DNA och haplogrupp.
Och varför behövs så grymhet? Grymhet är ytterst ett överlevnadsvillkor för livet självt. Grymhet blir också ett av de hjälpmedel individen kan använda, att omgivning lära, hålla sig i led och ordning. Ja, det är instrumentell grymhet,
det, en form av klarljus. Men, för att kunna bygga sådan, behövs ett grundläggande 'material'. Så, om instrumentell grymhet finns, måste först kvaliteten 'grymhet' byggas. Och, instrumentell grymhet har så hjälpt många civilisationer bygga mera hållbara, pyramider, maktstrukturer.
Och, ondska är, liksom grymhet, 'verktyg' att oss 'adla'?
Ja.
Och, var och hur byggde vi egenskaper som ondska, och grymhet? Dessa egenskaper byggdes att vara en del av de grundläggande 'verktyg' vi hade att tillägna oss, och lära oss använda, och lära oss tycka illa om, under vår 'promenad'. Och den och de som sådana aspekter bygger, inuti, det är vi
det, som mästare är. Ja, så är det, till en liten del. Men den som ondska 'skapar', det är den helige ande själv det! Och byggnation som denna sker utanför de fem ringarna i figuren härunder.
Den som finns inuti inuti, är inte med i egen form. Den är med, i former som den själv har inom sig. Så menas här, att den som bygger inuti inuti, finns 'bakom' de som bygger utsida och insida. Om vi ser det i termer av hur man bygger en film, så blir det ungefär så här.
Producenten är den som 'betalar' för och gör filmen möjlig. Vår producent heter den helige ande. Regissören är den som ger filmen sitt innehåll. Vår 'regissör' kallas Gud. Och skådespelarna, det var vi själva det, vi änglar som gick in
till människas gestalt, och deltog. Och vi änglar som änglar, likaså. Regiassistenten, det var nog en som fanns i femte ring, och fotografen var nog del av densamma som gjorde formen, alltså den helige ande. Stuntmen, det blev Gud och elohim, men ibland också vi andra, 'vanliga' människor. Inspicienten, den som höll i en del trådar för Guds räkning, ja den fanns nog också i femte ring.
Inuti inuti, är att deltaga utan att synas, att göra skådespelet möjligt att genomföra. Den som är 'mästare', femte ring', ingår också ofta som en större 'del' av det med vilket vi bygger våra 'roller'. Ja, varför inte ta 'Lars' som exempel?
Lars 'rollfigur' byggs av tre 'vise män'. De tre är i Lars fall han själv 'här ovan', i form av den som har det högsta klarljus vi över huvud besitter, anden själv. Den andre av Lars 'vise män' är Gud, i form av den helige ande. Den tredje är också
'han själv', men i 'mindre' form, längre 'ned'. Denne tredje vise man är en stor del av 'ursprunget' till den vi här väljer att kalla för 'Farfar'. 'Farfar' är 'Faderns' 'ursprung' eller 'äldre' del, och 'Fadern' är den yngsta del av oss själva, som
också ingår i Guds egen 'identitet'.
Där 'Fadern' är byggd till mest liv, är Farfar byggd till ännu mera liv, men mest av allt klarljus. Och Farfarsfar är byggd till den som mesta kärlek har, inom vår skapelsedialog, satt i relation till sin egen storlek. Farfars farfar är den som mesta
livet har, av alla 'här inom', och satt i relation till sin egen identitets storlek. Den äldsta del av Gud som ingår i skapelseberättelser, är farfars farfars far. Medan Gud Faderns identitet är ca 3,2 miljoner liv, är farfars farfars far ca 38 miljarder liv. Farfars farfars far är också det mesta klarljus vi har att tillgå, i vår skapelseberättelse.
Ja, Guds fem generationers storlek kan sägas vara så satta, att den för varje 'generationssteg' uppåt, blir drygt 10 gånger så stor.
Och 'Lars' tredje vise man visade sig vara farfar farfars far! Ja, Guds vägar är underliga, det är dom. För åtminstone i den här delen av tillvaron, det Gud Fadern är, som är allena rådande! Så, även om Lars klarljus satt hos Farfars farfars far, denne är att se som 'rådgivande', och inom Gud själv! Ja, så blev 'Lars' 'vise män' eller kvinnor, att vara. Och, på samma sätt som Lars har tre 'visa mänkvinnor', har också alla vi andra vårt ursprung, hos de som är 'våra egna' tre vise'. Och 'visa män' är alltid ganska 'fina typer' som sitter högt
upp i våra pyramider. Ja, mycket gamla är vi, men inte särskilt mycket 'typer' längre, svarar så en av Lars visaste män, vänligt.
Och, alla Lars tre vise män fanns inuti? Nej, det var en som fanns inuti, som farfars farfars far var, och också lade sig i femte ring, i vår figur. De andra två befann sig utanför figuren, 'den helige ande' i sjunde ring, och 'anden själv' i nionde.
Så har människas kvaliteter blandats genom krig och sidenvägar, via handel, vandel, kärlek, smälek, kontroll och revolutioner. Och RNA, den 'rörliga' delen av vår arvsmassa, präglas då till ny och annorlunda färg. Det gör också RNA till följd av de strider eller den harmoni, som i familj och mindre grupper finns. När RNA präglats tillräckligt, förändras också DNA. Jag har berättat för Lars att RNA präglar, efter ca tre generationer, DNA. Det är en förenkling, men visst är att det behövs ett visst antal upprepningar av beteenden och reaktioner, för att RNA skall påverka, DNA.
Så, Gud bygger DNA, och Gud och änglar och människor bygger tillsammans RNA, som i sin tur vidare formar, DNA. Och DNA blir så ett synligt avtryck, av hur vi 'ser ut'? Nej, DNA utgör bara ungefär 1/3 av det vi är. Det lagras viss form av känsla i DNA, både mera 'långsam' (jämför t ex ärftlig depression) och mera 'snabb', t ex 'tendens till ilska'. Ilska, som kan vara till hjälp vid viss överlevnad.
Och mycket av detta har jag och vi, som Lars och ande är, visat kan beskrivas, i en figur med fem olika ringar. Gud är allting i figuren, för figuren beskriver oss, som befinner oss inom en skapelseerättelse? Nej, inte allt. för ett sådant
schema ger bara viss förståelse, men saknar helt upplevelse och känsla. Men det gör ändå viss nytta, att veta hur vi bygger oss?
De fyra delarna, kvartilerna, i figuren, utvisar olika delar av det jag kallar 'precession'. Vår tillvaro kan sägas i mycket regleras av fyra olika skeenden. Precessionen är ett skeende som går långsamt, och varje fjärdedel av cirkeln varar, mätt i antal liv, länge, länge. Kvartilerna har gjorts olika stora, då
vi just nu byggt mera av vår 'vänstra' sida, det jag kallat klarljus, eller klokskap. Den högra sidan, där mera kärlek är, är så mindre.
Vår vandring började vid början av den mest blåröda delen av cirkeln. Detta var också när vår nuvarande jord 'byggdes'. Den första kvartilen beskriver så Atlantis, den människa vi var, innan jorden 'byggdes om'. Atlantis slutade på så sätt, att alla som där levde togs hem till mig och oss. Dessa samma,
vad avser själar, lades sedan till den jord som nu är.
I Atlantis levde som mest ca 1,2 miljarder människor. Atlantis var högre utvecklade än vad vi nu satt oss att vara, vad avser klarljus, klokskap. Vi var också av mindre 'kärlek' än vad som nu finns. Men, framförallt var Atlantis mindre av det vi kallar 'liv'. Så, Atlantis var klokt, 'kallt' och lugnare än vad är den jord vi i dag har och är?
Ja.
Och det finns mycket mera att därom berätta.
Atlantis var också av stor skönhet!
När vi flyttade till 'vår' jord, flyttade vi också in i den andra kvartilen av cirkeln ovan. Och färgen blev mindre blå, av mindre klarljus. Och, vi befinner oss just nu vid slutet av den andra kvartilen. Om 27 år, eller något mera, skall vi så flytta in i nästa kvartil. Färgen är där klarare, och med mera rött.
Rött som står för kärlek och liv? Ja, rött fick här stå för båda dessa.
Och hela denna tid byggde vi på olika sätt förfinad form utvändigt, invändigt, och inuti? Ja, hela denna tid vi gjorde så, och därtill användes som vi tidigare berättat om ytterligare tre eller fyra jordar, allt beroende på hur man ser det. Och detta är anledningen, till att Lars har behandlats ganska riktigt dåligt? Att han skall visas, hur jag ser ut, jag som är den helige ande, och den enda ande som finns, i den här delen av tillvaron?
Ja, så föreslås det vara.
En mästare kan vara både en mästare, i sig själv, men också 'sammansatt' av en grupp med lärare. Så bygger vi oss på olika sätt och till olika aspekter, allt eftersom vi vandrar genom precessioner och andra, av den helige ande ditlagda, mekanismer. Vi ser, i dessa sju skapelseberättelser i första hand fyra olika sådana mekanismer.
Vår tideräkning blir här den första. Tideräkning anses här gå medsols, som klockan gör.
Precession är den andra. Precession går 'baklänges', motsols och 'moturs'. Ja, precession har att göra med vår jord, och dess utveckling genom olika 'tidstecken'. Vår jord skall så gå över från 'fiskarnas' till 'vattumannens' tidsålder. Och, liksom
fiskar lever i vatten, men utan att det förstå, och liksom vattumannen bär på en kruka vatten och vet mycket därom, skall vi också här och av honom lära oss bättre förstå vilka vi är. Gud, som är den del av den helige ande som finns inom
och tillsammans med oss alla andra upplever skapelseberättelsen, skall så när detta inträffar, mera ha att berätta om hav, sjöar, valar och andra fiskar.
Hmmm.
Gud som vattuman? Ja, varför inte. Lyss så, till vad 'vattumannen' Gud har att säga, om vatten. Havet är Gud, inom skapelseberättelsen. Liksom vår jord är till drygt 3/4 vatten, också salt, är också vår kropp så beställd. Och, nu, en liknelse. Havet, det största hav vi känner, är Gud. Det är allt vatten på vår jord, likaså. Alla sjöar och allt vatten som finns i marken, likaså. Ja, ja, Gud är också alla stenar och berg, och det kunde vi också göra till en liknelse. Ja, som i den med berget och Muhammed.
Men i vår liknelse använder vi hav, sjöar och fiskar. Gud är det största havet. Gud omfattar så allt. Inom detta hav finns mindre hav, och sjöar. Där simmar fiskar och valar. Ja, det finns delfiner också, och de är underbara, djur. Men i vår liknelse finns valar och fiskar, och olika slag av vatten, sött och salt. Salt vatten är renare än sött vatten, klarare till färgen, och så av mycket 'höjd' i vår skapelse.
Sött vatten är änglar utom fysisk form längre ned i skapelsen. Låt oss kalla dessa för lärjungar. Lärare blir de större haven, såsom Svarta Havet ungefär. Och hur var det med Atlanten och Stilla havet? Så fick de bli bilder av Lucifer
och Mikael, de båda ärkeänglarna! Och Lucifer byggdes till en maskin, den Jung kallat det kollektiva omedvetna. Ja, just det, som just nu blev medvetet!
'Bjurö klubb', med Laleh.
Och någon maskin är det, inte! Men, det tillåter att Gud tittar bort och det är bra. För den kärlek som Gud och änglar har, gör att vi går sönder, när vi 'ondska' och 'grymhet' utövar och genomför. Och så har här blivit gjort, genom fem på varandra följande jordar. Den jord vi just nu vandrar tillhör här de allra tuffaste. Mycket dödande och många svek har här begåtts, allt i mening att vi skall lära oss att aldrig mera döda, att inte längre hos oss ha död och svek, och förtryck skapat av underligt byggda pyramider.
Gör mot andra inget annat än Du önskar gjort mot Dig själv! Den regeln räcker långt, om än inte alltid hela vägen hem.
Ja, så fanns i havet också valar, de största av våra däggdjur. Och så fanns hos 'maskinen' Lucifer och en mera levande del, det vi här kallat AL. AL skrevs just så, med ett A för att visa att just han var toppen på den pyramid som här fanns. L:et visade i sin tur en vinkel. De två första kvartilerna av cirkeln i figuren ovan, som också representeras av de två första sidorna av det Kaaba Abraham byggde, tillsammans med Isak och Ismael. Och så skall detta samma Kaaba när den sten som fästes i just hörnet mellan dess andra och tredje sida, rentvättad bli, och spricka skall den också. Så visar vi, att Kaabas svarta sten som symbolen för den ondska var, som skulle tvätta våra sinnen renare, nu till fullo gjort sitt jobb.
Ja, Gud var AL. AL var också IESU? Nej, AL var inte IESU, men IESU var Gud, som var AL. Och, AL var aldrig ens i närhet av Emanuel, den helige andes 'tvåfödde' 'son'. Ja, på samma sätt som IESU är andens ende enfödde, 'son'! Och de båda levde lyckliga tillsammans i alla sina dagar, och växlade också till och från platser, där den ene och den ena blev till far och mor, när den andre och den andra, blev till son och dotter.
Men den som anden är, ensam och i 'allas pappas och ursprungs gestalt', han är varken IESU eller Emanuel, till sin hela del. För hanhon är visst den som är livet självt, hanhon. Och vilket namn har så anden som 'själv' är, och allt det som vi är, i och utanför, och inuti, och ovanför och vid sidan om, och också det som vid sidan om och undertill finns? Mitt enda 'namn', som ande är, är människa!
Och även om jag så gått in och dött på korset som Kristus, så finns det dom som säger att jag ändå finns kvar, någonstans, att i all tysthet - vad annars - hjälpa Emanuel till rätta, litet granna. Tja, det kanske är så. Det kanske är flera än Gud, då, som ibland väljer att gå på mystiska vägar. För, dog på korset gjorde jag, i min form av Kristus och helig ande. Men lever gör jag visst än, som den ande och livet självt, jag är!
Och IESU blev så namnet, är namnet, för Gud som är klarljus. IESU är Gud själv, i exakt hälften av våra sju skapelseberättelser. Ja, IESU är också ett 'namn' att vara den helige ande. Lika bra som Emanuel, ungefär. Och Emanuel blev så Gud själv, för den andra hälften, och i 1500 år? Ja, så är det nu inte riktigt. För Emanuel är alltid att ha särskilt mycket att göra med just Gud. För, var det inte någon som så också sade 'Gud är kärleken'? Och så byggdes också hans namn, som en kombination av en av den helige andes
två halvor, samt två olika gudanamn. Em, Anu, och EL.
IESU namn läses på litet annorlunda vis. I:et fick så vara en vektor som styrde mot en punkt, ett mål. Och e:et stod för tillväxt, liksom e gör, i vår matematik. Och s:et stod för ormen, som i paradis en gång Eva äpplet visade. Och ormen var och AL, glöm aldrig det. För AL fick bära inom sig och all den ondska, som skulle tvättas bort! Och u, hur var det med u? Är det en symbol, som visar att vi ibland går ned och upp, som Jesus gjorde, och Krsna? Ja, så är det. För, jag kan inte hålla mig härifrån så länge, jag som är Gud. Så jag går ned och upp och i många olika former, och hela tiden.
Så bygger sig den helige ande, och Gud, i olika skikt, 'nivåer' av 'medvetande'. Jag har kallat den pelare av 'ljus' eller kunskap, som Gud på olika nivåer är, eller byggs samman med, för 'Gudspelaren'. Man kan så tänka sig att i figuren ovan lägga in en 'pelare' av ljus som går från Gud och sedan ned till den 'gudom', som omfattar just vår grupp av 'jordar'.
Och namnet på 'Gudspelaren', den 'pelare' som Gud är på olika nivåer av medvetande, sattes så till El i Jah. Och El stod för Gud, som tillsammans med elohim och genom alla tider och jordar vandrat, att lära oss och hjälpa oss, till mer och mera kunskap.
Elijah.
Och till finare och finare, mer och mera sammansatta, känslospel blir vi. Och på vägen byggs så många former och strukturer, till vilka vi använde det vi här kallar 'ether', eller 'livsenergi'.
Och översinnlig 'nivå' av 'känslospel', så utvecklades, också? Nej, översinnlig varseblivning finns inte inom våra skapelseberättelser. Början till denna vår form byggs inom andra delar av vår skapelse, delar som ligger utanför skapelsedialogens fem ringar.
En 'klocka' för människor, 'änglar' och 'gudar'.
Som berättats har jag just nu knappt 300 miljoner 'mig', Gud, som vandrar vår jord. Och vi, alla 'mig', har syften med vår promenad. Att sjunga bra är ett, att räkna bra och mycket ett annat. Att mörda, och helst någon som också är från 'mig', ett tredje. Ja, så gör Gud ibland, och som mest när han är 'AL'. Och AL finns inte längre här. AL försvann samtidigt som vårt kollektiva medvetande förändrades. Ja, det fick bli den förändring som mayakalenderns tolkare förväntade sig skulle ske, och som skedde den 21/12 2012, ungefär.
För här skulle sedan byggas mycket nytt, både medvetande och annat. Och Sahara, som sorgeminne var av Atlantis, skulle åter bringas att blomma. Men före det har Lars en liten bit kvar, av sin promenad. Så har också de, som gjort honom sällskap, inifrån sina för sig byggda 'världar'. Ja, det vill säga om Lars överlever alla mina attacker. Och om han det inte gjorde, det kanske i stället blev en katt, vem vet, som kom tillbaka från de döda? Eller, varför inte en Stig eller en Gun-Marie, som Lars föräldrar en gång hette?
Och så skall mera ungdom bliva, i kropp och sinne, och hos oss alla. Och på vägen till vår tid av kärlek, också ca 1/3 av våra sjukdomar och andra lyten, ditlagda för oss att lära, omsorg och hänsyn och väldigt mycket annat, skall försvinna.
Så, en tid av underverk oss väntar?
Ja, det gör det.
Vi har talat om två av fyra 'nivåer' av medvetande, som 'styr' och 'lär oss mera' om vår tillvaro. Och den tredje är 'galaktisk', sägs det. Så skall det visa sig, att vid mitten av år 2016, ungefär, Vintergatans centrum sig ordnar så, att det
ligger i linje med Jupiter och vår jord, samt en del annat likaså. Galaxens centrum är symbol för den 'gudom', som här vi kallat 'Fadern'. I vår figur finns under den andra kvartilen en cirkel inlagd, med åtta olika små 'jordar' i sig.
Dessa 'jordar' motsvarar var och en 125 jordar lika den vi nu lever på, och dessa grupper av 'jordar' sköts av den vi här kallar gudom. En gudom är en 'ängel' som Gud stöder och hjälper. Så Gud är runtom, liksom. Och 'ängeln' är själv en grupp av liv. Så är den 'ängel' som just nu tillsammans med mig sköter om Nykvarn, själv nästan hälften så stor, som Fadern. En Gudom är en kombination, en grupp där både Fadern och ängel ingår. Och det är en sådan grupp, som
tillsammans 'bygger' vår jord. Och den byggs via det vi kallar 'varseblivning'.
Och 'varseblivning' kan liknas vid en mycket noggrann 'tanke', som allting omfattar. Och den ängel, som del i den gudom är, vilken oss just nu manifesterar, finns också med i denna vår skapelseberättelse, som Lars bror. Ja, Thomas hette han visst, han som föddes 1955 i 'Krist i ne´hamn'.
Gud 'tänker' skapelsen, och i detalj. Och Gud och änglar fyller på, det helig ande lade dit, när helig ande skapade, de sju eoner av tid, de sju berättelser vi just nu går igenom. Och där vi just när detta skrivs står vid mitten av vår tredje berättelse eller 'vandring'. Och syftet med just den vandringen var flera, men mycket att lära oss tycka mycket illa om övergivenhet. Att lära oss att vi blir mera och bättre, tillsammans. Att vi mår bättre, när vi inte alltid blir ställda helt ensamma. Och att lära oss att aldrig mera döda. För, man dödar inte sina vänner och, som George Bernhard Shaw påpekade, äter man inte heller upp dem.
Och, vad händer då, vid mitten av 2016, ungefär?
Det kommer att år 2016 inträffa stora förändringar på vår jord. Dessa har till del att göra med 'tro'. Så skall kyrka i sin grund förändras, och religion och filosofi av varandra lära, att det finns ännu mera, att lära. Så skall, innan dess men också därefter, politiska system förändras, länders gränser flyttas, och vår jord bli mera av både små- och storskalig.
Men, varken 2012 eller 2016 vår övergång till tredje kvartil blev. För det skulle ske först år 2033 och tre månader och 30 dagar, ungefär. Och det är en stor övergång det, som där äger rum. För då skall denna jord bli 'ny', och alla människor där också byter sin form.
Jag har föreslagit Lars, att det kanske kan innebära alltings död, och detta inklusive denna jord och de andra jordar, som befinner sig i samma 'grupp', som del av samma 'gudom' är. Men Lars gillar inte det synsättet, alls. Och det gör inte heller jag. För det var ju jag som sade till Lars, att han inte alls det tyckte om.
För död gillas helt enkelt inte, längre! Död fick synas vara, vid denna jord. Och ut ur kropp en gick, och därefter in i annan kropp, till annat och nästa liv. Och det visste alla om häruppe, men ingen skulle veta det, därnere. Och skäl till det var, att det för lärande nödvändigt var, att inte känna facit!
Ja, det var tre av fyra 'medvetanden' eller 'nycklar', det, som alla öppnar 'dörrar' till nya världar och ny insikt. Och nya vänner och ny gemenskap, också mellan 'änglar' och människor i fysisk gestalt.
Och den fjärde 'nyckeln', den skulle som sagt gå att öppna den dörr, som mellan tredje och fjärde kvartil i cirkeln ovan, finns? Och långt innan dess vi lärde oss, att den högra sidan av cirkeln faktiskt var större, mycket större, än den som av mera klarljus är, och som inritats till vänster.
Och det skulle vis sig, att de tre stora pyramiderna som står i Egypten, symboler var för de tre ben, kring vilka vi vår tillvaro bygger. Och liv och kärlek var så nästan till förväxling lika stora. För, även om liv var först, och därmed kanske störst, så vill inte livet finnas, utan kärlek. Livet vägrar, helt enkelt. För utan kärlek allt blev tomt och kallt. Och klarljus
pyramid blev mindre, för mera klarljus än så behövde vi inte, att oss 'guida' till förståelse och klokskap. Och så fanns där några pyramider som var 'ganska små'. En av dessa fick så stå för humor, en för kvinna, en för man. Eller, varför inte två som var varandras motsatser och likhet?
Och Sphinxen ville alltid stavas med stor bokstav, för symbol han var för just det lejon med människohuvud, som i mången kunglig släkts och även adlig, vapen stod.
Men nu tillbaka till den fjärde 'nyckeln', eller 'medvetandet'. Och den nyckeln var röd, och namnet som där var präglat var Emanuel!
Emanuel, som i kärlek!
Och, så blev visst och en femte nyckel, att öppna dörren till vår sista kvartil av dessa skapelseberättelser, hur var det nu med den? Ja, den ville jag nu vänta med att beskriva ett litet tag till. Sägas kan, att den dörren öppnas, när människa som här lever, 'lyfts' till medvetande och själ, från fjärde till det vi här har kallat femte, densitet. Vi blir i femte densitet att bygga ännu mera klokskap, och ännu mera liv och kärlek, likaså. Vi blir där också att i än högre grad än tidigare, vandra fram och tillbaka mellan fysisk form och 'ängel', utom fysisk form.
Och bågen på Kaaba, som välver sig utanför dess 'fjärde' sida, och vår fjärde kvartil? Den bågen visar, att vi gör om vår fjärde del av dessa skapelseberättelser, men bara på sätt och vis. Emanuel går upp och blir till både helig ande och Gudsgestalt och jag går ned, i den form av mig jag kallar 'Messias'. Ja, det är sant och helt sant, men som ofta är med mig, bara delvis sant, ändå.
Och mera om detta skulle så också berättas, men någon annan stans och en annan gång. För i detta kapitel vi talade om åsnors bryggor, och om de så fanns, de inte skulle finnas, mera. Och absolut inte, här!
Medvetandeströmmar.
Så bygger anden, utanför skapelseberättelsen, former.
Former, att ges innehåll.
Dessa former skapas med hjälp av en palett av begrepp.
Begreppen byggs med hjälp av en matematik, byggd med fyra olika
basbegrepp; GCAT - guanin, cytosin, adenin och thymin.
Hur många olika kombinationer går att åstadkomma av en fyrväppling,
som varieras över en sekvens om 42 toner?
Hur många kombinationer, 'anden'?
Det finns inte två människor helt lika. Och det finns just nu ca 7,2 miljarder
människor, här. Det finns 'plats' för ytterligare knappt 6 miljarder människor,
om vi fortsätter bygga oss på 42 toner. Ja, det finns plats för mer än så. Men,
det finns kombinationer som jag inte vill använda. Kombinationer som
ger människor utan vissa av de karakteristika, som av oss och mig ses som
nödvändiga. Nödvändiga rekvisit för att vara människa.
Nej, ingen av oss gillar ordet 'anden', isolerat. Jag är inte 'ande', säger
'anden'. Jag är en levande ande. Jag är en levande samling av begrepp. Jag är
levande. Jag är liv. Jag är livet självt. Jag bygger liv. Jag 'bygger', och 'ger',
livaktighet. Jag har själv definierat vad kärlek är. Kärlek till sin art och form.
Och jag har också 'diktat och satt toner till' det vi kallar klarljus.
Och 'jag' är inte 'jag'. För 'jag' har inget 'jag'. Jag som i ego? Nej, ego är inte
'jag'. Ego är en mindre ring, som byggs inom 'jag'. Så, jag har inte heller ego.
Nej, jag har inte ego. Men, hur kan jag och vi då 'bygga' ego, hos våra fysiska
gestaltningar, de vi är som människor i fysisk form, och som alls inte är några
'Pinoccio' eller 'Pantalone'. Och hur kan jag sätta upp mål för vår vandring genom
den oas som vi här byggt, för oss alla att igenom vandra? Ja, just den oas som
bara tre bokstäver i sig har, av chaos. För tre bokstäver av chaos passade exakt
och bra att bygga vår oas, men inte fem!
Nej, inte univers eller universum. För univers är utan form och individualitet.
Och universum opersonligt är, och synes alltför kallt. Och form och individualitet,
hur bygger man väl det, utan att ha ens ett 'jag' inom sig?
Ja, hur går detta till?
God works in mysterious ways, sägs det. Gud vandrar på för oss okända
vägar, säger andra. Det jag sagt till Lars är att jag tänker snabbare än han,
är många flera än han är, och kan ta alla former som han känner till, och
rätt så många fler än så.
Så, hur skall Lars kunna förstå, mig?
Lars gavs en bild, där en myra betraktar en skosula och drar slutsatsen
att människor - ja, myror kallar alltid människa för människa och myra
för myra - är byggda av gummi, och helst bör undvikas, på det att man
inte skall bli trampad ned i myllan.
Lars far, Stig Urban, hade, apropå det, i sitt namn initialerna S U L.
Hmmm.
Intelligens, det är en annan fråga, det. Jag har intelligens, detta i den
meningen att jag har en 'ström' inom 'mig'. Ja, mig som i 'vi'. Och jag har
sagt till Lars att jag inte minns när jag 'föddes'. Det är inte sant. Jag minns,
allt. Nej, jag minns inte, allt. Jag påstår istället att jag minns lika mycket av
min tidiga existens, som Lars minns av sin. Lars minns fragment från det
han var drygt fyra år gammal. Och, dessa fragment läggs dit av mig, då det är
jag som är Lars minne. Så, fanns dom någonsin, dessa minnen? Eller,
var dom 'bara' bilder, bilder som aldrig i händelser speglades, men som i
stället direkt till Lars minne lades?
Lars och jag har talat en del om fysisk gestaltning. Lars är av uppfattningen
att jag, anden, från början är till min art en form av energi. Om så är, hur kan
jag då skapa fysisk gestalt? Hur kan jag skapa egenskaper som inte är möjliga
att för mig kunna omfatta?
Ja, Lars anser att även kreativitet bygger på 'hävstång'. Sinnet måste ha
någonting att mäta mot, att bända mot, att jämföra med. Svart är inte svart,
om ingen annan färg finnes. Om godhet är att bygga upp, och ondska viljan att
riva ned, förstöra allt som finns, hur uppstod då det ena av dessa begrepp?
Antites ges, liksom svart ges av vitt, som tes motsats. Men hur fann vi tes?
Och Yin och Yang är inte 'kvinnlig form' och 'manlig form'. Nej, de är kvaliteter
mycket, mycket mera djupgående än så.
Yin är stor och mjuk, och kallas hos Homeros Scylla. Yang är liten och hård,
och kallar sig ibland Charybdis. Och hos Yin fastnar man, och dör med tiden?
Och Yang slog sönder en, direkt!
Nej, så enkelt har vi inte byggt det!
Och ingen var det heller, som blev slutligen sönderslagen.
Och Yang älskar Yin mera än Yin älskar Yang!
Nej, men Yang blir mera förälskad. Och Yin har i detta mera klarljus.
Och Yang har mera kärlek. Och Yin är mera, ännu mera, liv!
Ja, i just detta som har med förälskelse att göra, så byggde vi och jag det så.
I genomsnitt. Och om så Yin och Yang är 'urformen' till det jag och vi
lagt in i människans gestalt som kvinna och man, så är ändå
inte samma sak.
Och kvinnors förälskelse, som likt galenskap i själen ristar djupa spår, den
fanns visst också? Ja, den fanns. Men, vi 'byggde' den aldrig. Inte som
man bygger en båt.
Men mera som man skriver musik.
Galenskap som musik? Ja, i många människor jag det lade, också. Ett
sätt och en väg att tänka, som inte av andra förstods. Och ibland det sättet
att tänka blev så annorlunda, att det inte alls fungerade bra, just då. Men, i
en annan värld det hade fungerat, bättre? Ja, ibland det hade gjort just så.
Och ibland det annorlunda lades dit att lära oss att vårda.
Och, allt detta också hjälpte lära oss att bygga oss en låda, att likt Noaks ark
oss båda bära, både djur och människa, i våra vidare öden och äventyr. Och
sagan om Odysseus resor förbi Scylla&Co, skulle det så vara en liknelse eller
en gåta där lagd? Skall båtens illustra besättning allesammans ha att bli mera
lika Puck, när de frejdigt styrt sig fria från de båda 'klipporna' som hotar
smula sönder båt med man och kvinna och alla djuren?
Ja, det skulle vi, alla. För, när båten styr ut i Atlanten, den kommer lustigt
nog inte till Atlantis, men snarare till kärleks tid av klokskap, i femte densitet.
Och där vill vi alla, märkligt nog, ha båda könen på samma gång, samtidigt
och i samma kropp. Men först vi skall, i kärlekens tid, som fjärde densitet är,
under rätt så lång tid bli av man mera man, men också mera 'kvinna'. Och av
kvinna bli mera kvinna, men också mera, 'man'.
Och bättre förstod så de båda, varandra?
Nej, så enkelt skall vi inte heller ha byggt oss!
Minns att Im och Em, mina båda 'delar' som helig ande, båda är till förvillelse lika
den andre, och den andre den ena. Men, bara om man tittar på dem båda, ytligt
och i hastighet. De är i själva verket så mycket möjligt är, sina egna motsatser,
och motsatser som byggts med exakt samma beståndsdelar.
Nej, Im och Em är inte enkla, begrepp. Nej, de är inte begrepp. De är piruetter
och variaturer i nomenklatur och pedikur, som utan statur ändå med bravur kan
glädje sprida, hästar rida och blek liksom röd, men inte gärna någon som ger
slutlig död. för död gillar varken Im eller Em.
Och det gör inte jag heller!
Och påminner inte de båda, Im och Em, litet eller ganska mycket, om vår
egen människogestalt!
Och just där föreslår jag, att vi slutar detta kapitel.
'the Zing Song', from 'Hotel Transylvania'.
Tills vi ses!
L, och den heligaste av andar.
No comments:
Post a Comment